På vandring...

Det senaste halvåret har jag varit ute och gått en rejäl promenad nästan varje dag. För en gammal soffpotatis som jag är det ett stort steg. Det handlar självklart om hälsa, om att få lite motion och frisk luft, om att få dagsljus för att kunna sova bättre. Men det handlar lika mycket om att få en stund för mig själv. Jag har inte varit så bra på det tidigare. På promenaden är det bara jag och mina tankar, jag kan uppleva naturen, eller fundera på livets stora gåtor. Men ibland är det ju bara tråkigt. Man trampar på och vill bara hem. Då har jag kommit på att jag kan kombinera promenaden med något annat som jag har svårt att ta mig tid till, nämligen att be och ägna mig åt mitt inre. Och då är frälsarkransen perfekt!



Jag har tidigare aldrig blivit riktigt övertygad om frälsarkransens förträfflighet även om jag försökt använda den, och jag kommer kanske aldrig att bli ”helfrälst”. Men jag ser mer och mer värdet i att använda den som ett hjälpmedel, ett sätt att hålla koncentrationen, men också variera sig i bönen. För man får med väldigt mycket i de arton pärlorna. Jag kommer nog att blogga mer om det längre fram, men än så länge nöjer jag mig med att konstatera att det är ett väldigt bra sätt att kombinera nytta med nytta att ta en promenad med frälsarkransen i handen. När jag går där och fingrar på pärlorna så tänker jag inte på att promenaden är tråkig, och när jag kommer hem har jag faktiskt hunnit prata med Gud om en massa saker. Och som så ofta när man ber, så har jag också gjort nya upptäckter om mig själv, hittat tänkbara lösningar på problem, sett saker ur ett annat perspektiv och kanske blivit nyfiken på en ny väg att gå. Både i det inre och i det yttre.

Mer om frälsarkransen och dess pärlor hittar du här.