Vi är inga smileys

Aspergers syndrom är ingen sjukdom. Inte heller finns det någon medicin som "hjälper". Alltså är det bara bullshit när någon påstår att det är läkemedelsbolagen som ligger bakom att allt fler får diagnosen. Vad är då poängen med att få diagnosen? Man kan ju inte bli frisk (för man är inte sjuk). Det är inget som går över eller växer bort. Då kan det väl kvitta.

Nej det kan inte kvitta. För när man får sin diagnos får man också förståelse för sig själv och varför man är som man är. Man får en bekräftelse av vad man tidigare bara burit som en känsla, en aning. Man slutar döma och skuldbelägga sig själv för att man är den man är. Dessutom kan man med ökad kunskap om sina egna förutsättningar bygga upp strategier och rutiner som gör att vardagen och livet blir lättare. Man kan hitta vägar att undvika och minska stressfaktorer och andra saker som orsakar lidande.

Många människor, i synnerhet kvinnor, som har AS men ännu inte fått sin diagnos, drabbas av depressioner. Så har det varit också för mig. Nu vet jag mycket mer om vad det är som bryter ner mig och som gör mig så utmattad att jag blir allvarligt deprimerad. Det gör att jag bättre kan ordna min tillvaro så att jag undviker det som får mig att må dåligt. Det gör också att jag lättare kan känna igen varningssignalerna, de första tecknen på att jag riskerar att bli sjuk. Då kan jag stanna upp, dra mig tillbaka, vila och återhämta mig.

Så är det för mig just nu. Utan att gå in på vad det handlar om i detalj, så insåg jag häromdagen att jag inte kunde fortsätta där jag var. Jag behövde en time out. Därför sjukanmälde jag mig. Jag är alltså inte inne i något allvarligt depressions-skov, men om jag inte hade gått hem från jobbet hade risken varit väldigt stor att jag blivit riktigt sjuk. Jag hoppas att jag gick hem i tid den här gången och att jag kan vända det hela.

Det är ledsamt att det ska vara så här. Ändå är jag tacksam över att jag nu har den här kunskapen och att människor i min omgivning också förstår det här. Det gör det så mycket lättare. Men alla förstår ju inte att man kan vara sjuk och ändå se frisk ut. Att man kan skratta fast man är deprimerad. Att man kan roa sig fast man sörjer. Visst är det konstigt. Som om vi människor är endimensionella varelser som bara kan rymma en känsla i taget. Vandrande smileys som är vad de visar och inget annat.

Ärligt talat, om du någon gång har känt dig missförstådd av andra, hur kan du då vara så snabb att bedöma dem du själv möter?

Fulbloggens återkomst - kyskhetssoffan

Skicka hit Benedict Cumberbatch. Genast. Tro nu inte att det är hans fysiska uppenbarelse jag suktar efter. Jag vet att det finns många som gör det men inte jag. Det är Sherlock Holmes i hans skepnad jag vill ha hit, för hans Sherlock är helt suverän. Jag är dessutom helt övertygad om att han har Aspergers. Sherlock alltså. Cumberbatch själv vet jag mycket litet om men vad jag vet är att här finns det mysterier att lösa.

Ett hittills olöst mysterium är varför Kristian Luuk har målat några av sina naglar svarta. Min man undrar varför han målat dem svarta - jag undrar varför han inte målat alla. Allt eller inget liksom. Det säger något om hur olika vi uppfattar tillvaron, maken och jag. Ett annat mysterium är var mina bloggbilder har tagit vägen. Även om jag kan framstå som synnerligen självupptagen så ägnar jag inte mina dagar åt att läsa blogginlägg som jag skrev för flera år sedan. Därför kan jag inte säga när detta har hänt, men något märkligt är det i alla fall. För att detta inlägg skulle kunna skrivas gick jag nämligen tillbaka till ett inlägg jag skrev 2010 och anledningen var inte att jag ville läsa mina egna formuleringar utan att jag ville hitta bilderna i det inlägget. Det var här jag stötte på gåtan. Det visar sig att mängder av bilder från bloggens barndom är försvunna. Helmysko. Jag tänkte att det kunde bli något för Sherlock att bita i och när han ändå kommer så har jag ett antal andra saker att reda ut så jag ska nog kunna hålla honom sysselsatt ett tag. Finessen med att umgås med honom är dessutom att han inte har några som helst krav på att man ska småprata och vara trevlig. Perfect match!

Blir det inget blogginlägg nu då, när bilderna är försvunna? Nej, nej, nej - jag har nämligen hittat just dessa bilder sparade på ett annat ställe. Och därför kommer nu en litet extreme home makeover-reportage i all enkelhet.

I den här bloggens barndom skrev jag ibland under rubriken och etiketten Fulbloggen. Det var dels en reaktion på alla inredningsbloggar med vitt, vitt, vitt och en massa tända ljus. Troligtvis doftljus. Det var också ett sätt att visa alla reminicenser av 70-tal i vårt hus. Slutligen var det ett sätt att stolt visa upp och få lite bekräftelse när jag väl tagit mig an någon av husets alla skamfläckar. Jag inser att det har funnits flera tillfällen då jag kunnat visa upp sådana förändringsprocesser men den här bloggen är luststyrd och inte pliktstyrd. Jag skriver bara när jag har lust. Så därför har det inte blivit något. Men just det här inlägget har jag verkligen längtat efter att skriva. Dock har det blivit fördröjt och när jag nu letade efter bilderna insåg jag hur oerhört länge det har dröjt.

Det var alltså i september 2010 (tjugohundratio!!!) som jag skrev om vår gillestuga. Om hur vi där dvaldes i  vad som på sjuttiotalet ansågs vara brun mysighet. Och värst av allt var den möbel som gick under beteckningen soffan men som i själva verket var en styggelse av enorma mått och dessutom omöjlig att sitta i. I september 2010 tog vi det första steget till befrielse, vad vi än gjorde skulle innebära en oerhörd förbättring, och lät måla över de bruna vävtapeterna. Det gjorde att rummet blev ljusare och något lugnare då man inte längre fick konstanta retningar på näthinnan av den tidigare vedervärdigheten. Den bruna mattan bestämde vi oss för att inte göra något åt. Nu återstod bara att hitta en annan sittmöbel. Och det är här jag blir förskräckt, tänk att det gick fyra år innan något hände. Fast det är inte riktigt sant. 2012 stylade vi om vårt vardagsrum som sedan dess har blivit välanvänt. Även andra investeringar har gjorts men det ursäktar inte dröjsmålet. Däremot krävdes det ett litet omtänk. Den gamla soffan var i sektioner så när vi släpade in den igen efter målningen tog vi inte med alla delar. Vi lät den vara en ganska lång soffa utan vinkel. Sedan har vi funderat på vilken typ av soffa vi ska ha. Hörnsoffa? Divan? Soffa och fåtöljer? Hur många platser behöver vi? Förra våren tog vi tjuren vid hornen och besökte en möbelaffär och började redogöra för våra tankar. Det slutade med att vi skulle få ge typ 25000 för en soffa. Då blev mina fötter kallare än vanligt. Ska vi ge en månadslön för en soffa i ett rum som aldrig kommer att kunna bli riktigt bra hur man än möblerar det? Det kändes inte lockande och projektet rann ut i sanden. I början av hösten kom vi överens om att vi skulle kolla på en begagnad soffa istället. Då löser vi problemet för några år åtminstone och när man köper begagnad får man ta vad man hittar. Det är lite som när man ska byta bil. Ska man köpa en ny bil kan man ha massa önskemål om färg och extrautrustning men köper man begagnat får man välja vad som är viktigast och ta vad som finns. Så även med soffan.

Så en dag fann jag en annons på nätet om en soffa som verkligen kändes lockande. Jag åkte och tittade på den, vi bestämde oss för att göra affär och nästa dag hyrde vi släp och tog hem den. Vi köpte ett billigt soffbord på IKEA och plötsligt var rummet som nytt. Visserligen är det fortfarande ganska många nyanser av brunt, men det har gått från bajs- och jordbrunt till mer av nougat och latte-toner. Trendigt värre. Det gamla soffbordet står kvar, jag har försökt bli av med det men ingen vill ha det så än finns chansen. Det är stort och stadigt men väldigt - brunt.

Slutligen, det som alla har väntat på. Bildbeviset. Jag hade bestämt mig för att inte göra ett före och efter-inlägg förrän allt var klart och här kommer det alltså. Fyra och ett halvt år senare. Här sjunger vi långsamhetens lov.

FÖRE

 



 

EFTER

 

 

I den gamla soffan blev det minsann inga barn gjorda för med tanke på hur obekväm den var att sitta i så vill jag inte ens tänka på hur det skulle gå att leva ut några som helst lustar i den. I den nya soffan sitter maken och jag på behörigt avstånd från varandra i varsin divandel. En perfekt kyskhetssoffa med andra ord. 

Sorgen över det som inte blev

Jag övervann mitt eget motstånd. Jag övertalade barnen och gav inte upp direkt. Jag packade snowracer, pulkor, hjälmar, Dextrosol, reserv-kex och en extra blodsockermätare och kom iväg. Det blev inte många åk i backen och Jonathan blev sur och sittstrejkade. Men vi gjorde det. Det är svårt att förklara vilken stor seger det är.

Men sorgen får jag leva med. Sorgen över att jag inte orkat ta med barnen på utflykter, gå och bada, gå till lekparken, åka pulka och bygga snölyktor. Sorgen över att de inte förväntar sig det därför att det nästan aldrig hänt. Sorgen över att de därför inte själva vill göra sådana saker. Sorgen över att när jag väl tar mig samman och faktiskt orkar, får bråka, tjata och strida med dem. Sorgen över att jag därför ger upp.

Sorgen över torftigheten. Skammen över förspillda sommardagar och vinterdagar. Skammen över hur lite som kan skrivas i Helgboken, sommarlovsberättelsen och jullovsberättelsen.

Ändå, en liten aning av tröst.

Styrkan som faktiskt växer av att förstå och veta varför. Nya rutiner och strategier som gör att jag orkar mer. Och vill mer. Inte mycket. Men ändå något.

Och hoppet. Att det kanske går att reparera och kompensera. Inte allt. Men ändå något.

Och vissheten att de ändå mår ganska bra. Att de är kloka och finurliga. Glada och busiga.

Och att de vet att de är älskade.

Högen

Den finns i nästan alla hem. I många hem finns det flera stycken. Ibland gömmer den sig i en låda eller ett skåp och någon gång hänger den på väggen. Men oavsett var den är så är den lika irriterande och svårgreppbar. Den suger energi utan att det märks och den har en förmåga att återuppstå nästan lika snabbt som Särimner. Jag talar såklart om HÖGEN. Högen med papper och i vissa fall små prylar, högen med sånt som ska sparas men man vet inte riktigt var. Eller så vet man men har varken tid, ork eller lust att ordna det direkt. Så det får ligga här så länge. Med betoning på länge.

Vi är ju olika, vi människor. Det finns de som är extremt välorganiserade, med etiketter och snygga fack och lådor och så. Och så finns det såna som jag. Vi som vill men som inte når ända fram. Högen representerar för mig ett slags ordnat kaos. Jag mäktar sällan med att alltid ha var sak på sin plats, men jag vet ändå var jag har det mesta. Jag vet att det där pappret finns i högen. Eller i någon av högarna. För ofta förökar de sig. Jag har haft någon slags tanke om att det är ok att ha en hög i köket med det där som är aktuellt och som snart ska kastas. Papper som inte ska in i några pärmar eller så. Problemet är bara att det blir alltmer som hamnar i den där högen. Och snart har jag en hög till på det lilla bordet vid min läsfåtölj. Och en hög ovanpå skrivaren. Och en massa småpryttlar i en stor skål. Och så vidare.

Men idag har jag tagit tag i flera av mina högar. Jag har rensat, röjt, sorterat, satt in i pärmar och inte minst slängt en himla massa saker. Det är inte ofta jag blir så effektiv men när jag kommer in i ett sånt flow då blir jag istället helt uppslukad och kan glömma bort att äta och sova. Tur då att det inte händer så ofta. Det som startade just den här uppryckningen är att jag just nu får hjälp av en arbetsterapeut att få lite ordning på mitt liv. (Stackars människa, hon vet nog inte vad hon gett sig in på.) Med ganska enkla medel håller jag på att få lite mer struktur i vardagen, och jag känner redan hur det gör att min stress minskar när jag får bättre överblick. Jag ska längre fram berätta mer om vad det innebär konkret - men i alla fall så handlar det om att jag ordnar upp papper och grejer på ett annat sätt än tidigare och som en följd av det blev det naturligt att ta tag i den mest irriterande högen. Och sedan var jag igång och rensade upp på flera andra ställen när jag ändå var i farten. Så nu är jag himlans nöjd med mig själv. Och det är ju inte så dumt, som omväxling.

Jag älskar egentligen att slänga saker, att rensa i skåp och lådor, att sortera vad som kan säljas, vad som kan lämnas till second hand och vad som ska kastas. Att sedan åka iväg till återvinningscentralen är ren terapi, en själslig detox! Det blir lättare att andas när jag blir av med saker. Maken däremot har ohyggligt svårt att skiljas från saker, och har ännu svårare att komma till skott och påbörja en rensning i förråden. Han är en sparare och jag är en slängare. Det kan stundtals vålla små konflikter. Men nu tänker jag så här att var och en får väl ta ansvar för sin skit. Så han får ha sina kassar med gamla diabilder och kläder som han aldrig kommer att få på sig igen. Det är inte mitt problem. Jag rensar bland mina och barnens grejer. Det händer faktiskt att jag kör iväg med hans grejer också utan att han vet om det. Hittills har han aldrig frågat efter dem...

Nästa projekt blir nog att ta ett rejält tag i barnens rum. Det ser jag fram emot.

Hemma i livet

Efter nästan en vecka hos mamma och pappa ska vi åka hem imorgon. Hem, hem till Åtvidaberg, hem till mitt hus, min trygghetszon där jag mår allra bäst. Idag har jag hälsat på havet. Jag kysste det inte. Men fick en slängkyss i form av skum som stänkte upp över klipporna i den avtagande stormen. Mitt hav. Det som jag måste få träffa ibland. Det som jag saknar mest av allt. 

Jag skulle egentligen ta långa promenader och träffa havet varje dag när vi är här. Men nu blev det bara en gång. Och en sak jag tränar på, och faktiskt har blivit ganska bra på, är att inte älta sånt som inte blivit utan istället vara tacksam och nöjd över det som trots allt blev. Det jag faktiskt gjorde.

Vilket leder över till att jag inte heller den här gången har träffat de släktingar jag egentligen ville träffa. Men det blev bara inte så. Och jag är usel på att upprätthålla kontakter.  Det blir inte bättre av att jag (eller någon annan) klankar ner på mig för det. Istället väljer jag att vara glad över att jag har så bra kontakt med flera av dem på Facebook. Det passar ypperligt för en Aspie-tjej som mig.

Vi har haft semester när vi varit här, en välbehövlig sådan efter en själsligt ansträngande höst och intensiv jul. Men nu längtar jag hem till vardag och rutiner igen. För det är vad jag mår allra bäst av.

Jag hoppas på en lugn vår. Att jag inte ska säga ja till mer än vad jag orkar. Att jag ska kunna gå omvägar kring konflikter och drama vilket nog blir svårt för jag verkar ha ett sjätte sinne för att nosa upp dålig stämning. Men jag ska verkligen försöka att skaka av mig allt som jag inte behöver engagera mig i.

Jag ska ta nya tag med lchf-livet. Jag gjorde en rejäl uppryckning veckorna innan jul men här har det varit svårt. Men nu längtar jag efter min mat, den som jag mår bra av. Fram till sportlovet hoppas jag kunna hålla nere rejält på kolhydraterna. Sedan åker vi till Gran Canaria och då kommer jag leva annorlunda.  Men det är inga problem att komma på banan igen efter den veckan för det är så tydlig skillnad mellan borta och hemma.

Tidsperspektivet sträcker sig inte längre än så just nu. Till sportlovet och resan. Det är vad som ska få mig att härda ut i mörkret och kylan. Sedan kommer våren. Ljuset. Livet.

Och imorgon åker vi hem. Det blir bra.

Önskningar - en bön inför det nya året

Det var en råkall, dimmig kväll sent i november. Tystnaden var nästan kvävande trots att vi var så många som hade samlats. Ett hav av ljus och blommor bredde ut sig. Så mycket kärlek, så många tårar, så mycket sorg och saknad. Och kramar som sökte tröst, kramar som höll om och höll ihop när allt hade brustit. Där i kylan och mörkret tände några ungdomar en rislykta som de lät sväva upp mot himlen och trots dimman kunde vi följa den länge, länge. Den lilla handlingen blev oerhört viktig för mig och säkert för fler av oss som var där. Det var som att lyktan bar iväg en del av sorgen men den blev också en symbol för frihet, en fri själ.

När jag nu vill uttala mina önskningar inför det nya året återkommer det minnet till mig. Jag önskar att vi kan låta det gamla året få sväva iväg och att vi kan släppa taget om det som varit. Jag önskar att de svåra saker vi upplevt inte längre ska ha makt över oss utan att vi ska bära dem med oss som erfarenheter som gör oss kloka. Jag önskar att alla vackra minnen och härliga upplevelser vi har ska vara som pärlor vi kan bära med oss som påminnelser om livets rikedom.

Inför det nya året tänker jag på alla som strider för sanning och rättvisa, som kämpar för sin egen eller för en anhörigs skull, för alla som protesterar mot orätt och vågar stå upp för andra människor. Jag ber om fortsatt mod och uthållighet för er och att ni ska bli bemötta med respekt och känna att ni blir tagna på allvar.

Jag önskar att alla ni som sörjer ska få se att det ljusnar i horisonten, att ni ska känna att framtiden kan bli bra trots krossade drömmar och brustna förhoppningar.

Jag önskar att alla ni som känner er svikna inte ska fastna i bitterhet och misstro utan våga känna tillit igen.

För alla som känner sig bundna eller fast i en återvändsgränd ber jag om förmågan att se nya möjligheter och djärvhet att prova okända vägar.

Jag ber att alla som är lite trasiga och kantstötta ska känna att ni ändå är värdefulla och viktiga och att ni ska  våga tro att saker kan bli bättre också när det verkar hopplöst.

Alla ni som är så strikta och välordnade och alltid vet bäst - jag ber att ni ska våga släppa taget, inte ta er själva på så stort allvar utan kunna skratta åt er själva och åt allt knasigt i tillvaron.

För er som hatar och hotar önskar jag insikten om hur små ni är och hur lätt det är att hamna på andra sidan av föraktets gräns. Det kunde lika gärna varit ni. Jag ber att ni ska förstå att det annorlunda inte är farligt och att framtiden bara kan byggas av kärlek, förståelse, mångfald och acceptans. Hat och förtryck kommer inte utplåna det främmande - det skapar bara sönderfall och otrygghet. Jag ber om besinning och att ni ska förstå vad som verkligen är värt att kämpa för.

Inför det nya året vill jag önska och be om hopp och framtidstro, om mod att vara sann mot sig själv och andra, om respekt mellan människor, om eftertanke, varsamhet och ödmjukhet i små och stora samtal.

Jag ber om ett gott nytt år, om fred och försoning, rättvisa och frihet, medmänsklighet och skapelseansvar.
Amen

Ty det fanns inte plats för dem inne i härbärget...

Stoppa massinvandringen gastar de invandrarfientliga grupperna i vårt samhälle. De som förklär sitt förakt mot andra människor i omsorg om barn, gamla och sjuka. Visst kommer det många människor och knackar på vår dörr, men faktum är att fyra femtedelar av världens femtio miljoner flyktingar tas emot i u-länder. Och nog är det ett större problem att människor tvingas fly från sina hemländer än att vi "tvingas" ta emot dem här?

Men hur vi än ser på saken och vad vi än tycker så är det ett faktum att vi just nu har ovanligt många människor som söker hjälp och trygghet här hos oss. Så var ska vi göra av dem medan de väntar på besked om de får stanna eller inte.  Under hösten har det debatterats kring asylboenden som inte drivs av Migrationsverket,  om företag som tjänar pengar på att driva sådana anläggningar.  Många tycker att det är upprörande och det kan jag hålla med om i de fall där de boende inte har en skälig miljö att vistas i. Men jag tycker inte att det principiellt är fel att Migrationsverket under perioder då trycket är ovanligt stort hyr platser av andra. Staten kan inte själv äga stora anläggningar som står tomma under långa perioder bara utifall att. Så vill vi inte heller att våra skattemedel ska användas. Därmed inte sagt att staten inte ska äga fler boenden än man gör idag.

I den här diskussionen har det från olika håll höjts röster om att kyrkan borde gå in och erbjuda plats åt flyktingarna. Med kyrkan menas Svenska kyrkan, och precis som det ropas om att kommunen ska göra än det ena än det andra utan att man ser att det är vi som tillsammans är kommunen och att kommunen inte har mer pengar än vad vi betalar i skatt, så tycker många att kyrkan ska göra en massa saker men själv vill man inte vara med och betala eller göra något praktiskt. Kyrkan är ju inte heller något mer än sina medlemmar och har inte mer pengar än vad medlemmarna betalar. Myten om kyrkans rikedomar är utbredd och djupt rotad.  Vi som arbetar i församlingarna vet att ekonomin blir allt sämre och vi får hela tiden prioritera bort saker vi skulle behöva göra.

Nu är det alltså många som anser att Svenska kyrkan har en massa fastigheter som står tomma och som skulle kunna användas som flyktingförläggningar. Markservicen skulle dessutom kunna skötas av frivilliga krafter och det hela skulle ge en positiv bild av kyrkan, stärka hennes varumärke om man så vill. Detta uttrycks i insändare i lokaltidningar och kyrklig press men också från Migrationsverket och det har till och med skett samtal i frågan mellan myndighetens företrädare och ärkebiskopen. Jag tycker att idéer ska provas och diskuteras och att det är viktigt att våga tänka nytt. Men den här idén tror jag inte på. Den är naiv och det skulle inte alls gynna kyrkan.

Svenska kyrkans stora fastighetsbestånd är en ekonomisk kvarnsten runt halsen. Allra mest problematiskt är det med alla kyrkor som sällan används, som är dyra i drift, som inte sällan har stora underhållsbehov och som av byggnadsantikvariska skäl inte får renoveras, repareras och byggas om på de ekonomiskt och behovsmässigt bästa sätten. Men kyrkorna är det sista vi gör oss av med och det är också väldigt svårt att stänga, sälja eller riva en kyrka. Men bortsett från kyrkorna äger kyrkan församlingshem i var och varannan by. På många håll används dessa väldigt lite till församlingens egen verksamhet. Det kanske är ett par kyrkkaffen och en handfull minnesstunder på ett år. Är det ansvarsfullt att fortsätta äga dessa byggnader med allt vad det innebär av kostnader? Det finns församlingar som är framsynta och modiga och säljer av så mycket som möjligt av den här typen av fastigheter, oftast med stora protester som följd. Men än så länge finns de flesta kvar i kyrkans ägo och det är ofta dessa församlingshem som nämns av debattörerna som tänkbara asylboenden. Men ärligt talat - hur realistiskt är det?

För det första är församlingshemmen i sammanhanget små lokaler där inte särskilt många skulle kunna rymmas och många små enheter blir naturligtvis dyrare än stora. Om husen inte byggs om (vem betalar) så är det stora sovsalar som gäller och hur lämpligt är det för de asylsökande att bo så under de långa handläggningstiderna? Att aldrig kunna stänga dörren om sig  och i förekommande fall om sin familj, och dag som natt leva så tätt inpå andra människor, med olika kulturer och många gånger med fruktansvärda upplevelser i bagaget.  Är det en typ av boende som vi som kyrka vill ge? Men ännu större problem är att de flesta församlingshem som jag vistats i har mycket få toaletter och sällan någon dusch.  Hygienutrymmena är inte alls dimensionerade för att ha en stor mängd boende, dygnet runt. Ska vi bygga om? Återigen, vem betalar? Köken i församlingshemmen är sällan anpassade eller godkända ens för den verksamhet vi har idag - än mindre för att ge ett stort antal boende frukost, lunch och middag och det finns absolut inte möjlighet för de boende att ordna med egen mat. Att dessutom tro att några "snälla tanter" skulle turas om att på frivillig basis laga mat är verkligen bortom all rimlighet.  Dessutom - vi har en hög arbetslöshet i Sverige,  då ska vi väl anställa människor som utför arbetet. Ibland föreslås även kyrkobyggnaderna som tänkbara boenden men där är det ju ännu sämre med hygienutrymmen och matlagningsmöjligheter. Och den stora frågan - oavsett om det gäller församlingshem eller kyrkor - är vad vi ska göra när församlingen själv behöver lokalerna. Det är ju inte bara några liggunderlag som ska rullas ihop. Och om det är så att vi aldrig använder dessa fastigheter då ska vi inte heller äga dem.

Det är mycket möjligt att det någonstans runtom i Sverige finns fastigheter i kyrkans ägo som skulle kunna fungera som asylboende. Men då äger vi dem fortfarande och har fortfarande kostnader för dem. Det enda sättet att då försvara en sådan användning framför försäljning, är att Migrationsverket får betala mer än vad det egentligen kostar att driva boendet. Och vips så har Svenska kyrkan blivit en av dem som tjänar pengar på flyktingarna.

Jag säger inte att idén om kyrkligt ägda och drivna asylboenden är helt omöjlig men vi kommer inte att kunna göra någon större skillnad. Det handlar om få platser i det stora hela. Däremot är Svenska kyrkan en unik, rikstäckande organisation som skulle kunna samarbeta mycket mer med Migrationsverket och kommunerna när det gäller att ta emot flyktingar, knyta kontakter, engagera, vara medmänniskor med mera. Men det är en annan historia.