Jag tog en promenad ner mot Åsa "centrum". Vid vårdcentralen byggs det för fullt. Det är väl sjukhemmet som renoveras och byggs ut. Självklart behövs det också mer vårdplatser nu när befolkningsmängden ökat så mycket, även om fler bor kvar hemma längre. Jag minns när vårdcentralen och sjukhemmet var nybyggt. Hur mina föräldrar och deras anställda gjorde markarbetet utanför. Jag minns alla somrar jag städade där. Först på sjukhemmet och senare även på vårdcentralen. Det finns nog inte en endaste skrubb i hela byggnaden där jag inte har varit inne och moppat golvet. Men då hade redan flera av de ursprungliga verksamheterna lagt ner. Omorganisationer, nedskärningar, förändrade arbetssätt. Det är mycket som har påverkat utbudet och servicen. Men fortfarande blir folk sjuka och gamla och behöver vård.
Gick över vägen mot skolan. Den är nog det som förändrats mest - inte ens parkeringen är sig lik. De ursprungliga byggnaderna är utbyggda och ombyggda och skolgården är förändrad. Och så är det förstås en massa nybyggda hus. Men träbåten som då stod på en kulle och var skolans symbol, tryckt på skoltröjor och skolkataloger, den fanns kvar, som en märklig, malplacerad relik över något som en gång var. Vad gör jag här - jag känner mig inte hemma längre, tycktes den sucka när jag gick förbi. Förr stod den högt och fritt, nu var den instängd mitt på skolgården.
Jag gick vidare och stannade till helt kort vid dörren till kapprummet där jag gick in när jag gick i första klass. Och där någonstans drog minnena iväg med mig. Minnena och undran - om jag idag mötte mig själv som sjuåring, hur skulle jag då kunna stötta henne? Skulle hon lyssna och lita på mig? Skulle jag kunna förändra något i det liv hon sedan fick? Som jag fick. Tankarna trasslar in sig i varandra och jag går vidare.
Det samhälle jag växte upp i finns inte längre kvar och jag vet inte om jag saknar det. Jag tänker ofta att jag någon gång vill bo i Halland igen, i norra Halland, inte allt för långt från havet. Men jag tror aldrig att jag kan bo i Åsa. Jag har svårt att tänka mig att jag någonsin kan känna mig hemma där. Det finns en sorg i det. Men också en befrielse, en frigörelse från allt som var och allt som inte blev.
Men jag lever nu och det livet är mitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar