Hur har jag överlevt tidigare?

Jag var ledig förra veckan och ledigheten tillbringades hos mina föräldrar. Sådana vistelser brukar innebära en rågat mått av veckotidningsläsning. Inte av Se & Hör-typ utan mer Året Runt och Land. Det är så underbart med Året Runt, varje nummer är likadant, samma standarduppsättning av reportage och artiklar. Och så naturligtvis höjdpunkten: Våra bästa tips. För en bloggare är detta en outsinlig källa till inspiration och jag vet, jag vet, Jonas Gardell gjorde stora nummer av detta som ståuppare på åttiotalet så jag är inte ett dugg originell. Men nu är det 2012 and here we go.

Vi börjar med ett tips för bokhyllan.

Vill du spara dina pocketböcker, hela och dammfria? Gör som jag och lägg dem i gamla VHS-filmfodral! En normal pocketbok passar inuti dem. Se bara till att ta bort plastpiggarna på insidan. Har du inga egna filmfodral hittar du dem ofta på loppisar och prylmarknader.

Hmm. Här har vi verkligen lösningen på ett problem jag inte visste fanns. Hela poängen med att köpa pocket är väl att man inte bryr sig så mycket om hur den ser ut. Eller? Man vill åt innehållet för så lite pengar som möjligt. Jag köper inte pocket för att ha något snyggt i bokhyllan. Men tydligen är det ett problem att de blir dammiga och fula. Alltså ska jag gå på loppis, köpa gamla VHS-filmer, kasta filmen, skära bort plastpiggarna med risk för liv och lem (?) och sedan lägga in boken. För man vill ju absolut fylla sina bokhyllor med gamla VHS-fodral. De är så snygga och lustigt nog blir de inte dammiga. Jag undrar bara hur jag ska hitta rätt bok sedan. Eller ska jag göra fina omslag och etiketter och pula ner i plastfickan på VHS-fodralet. Detta tål att tänkas på. Kära läsare, det blir inget bloggande mer den närmaste tiden. Jag måste gå på loppis och handla fodral och sedan blir det pyssel med detta hela vintern. Dessutom måste jag köpa nya bokhyllor för fodralen tar ju mycket större plats än böckerna gör.

Vi går raskt vidare. Hur jobbigt är det inte att stå i duschen med balsam i håret som inte ska sköljas ur med en gång? Ja, jag vet inte - mitt korta hår behöver inget balsam, men tydligen är Anna-Greta djupt besvärad av detta. Lyckligtvis är hon en påhittig kvinna som funnit på råd, och hon är inte sämre än att hon delar med sig:

När jag duschar tvättar jag håret först. Sedan tar jag i hårbalsam, sätter på mig en duschmössa och låter balsamet verka medan jag duschar färdigt. Sedan är det bara att skölja ur.

Yes!!! Äntligen får jag användning för min gamla duschmössa som legat hemma hos föräldrarna sedan jag gick på lågstadiet. På den tiden, i början av 80-talet,  skulle man ha duschmössa på vintern. Jag har kanske varit ouppmärksam, men jag tror inte att duschmössan är ett obligatorium i barnens gympapåsar idag. Så här kommer jag alltså se ut i fortsättningen:



Tant Berta redo för duschen.

Slutligen har Ulla ett tips som kan vara helt livsavgörande.

För att inte förväxla mediciner i likartade förpackningar och flaskor, märker jag med permanent tuschpenna ut vad de ska användas till. Öra, mage, eksem, blodtryck, öga osv.

Jag vet inte vad Ulla handlar på för apotek men på mina mediciner står det redan vad de är bra för. Ulla kanske är väldigt konstnärlig av sig så att hon målar en blodtrycksmätare på blodtrycksmedicinen. Själv skulle jag på sin höjd kunna måla ett öga på mina ögondroppar. Betydligt knivigare vore det att illustrera medicinen jag fick i våras när jag fick problem med gallan. Och man kan ju bara gissa vad Ulla har ritat på sin makes förpackning med Viagra...

Boktips: Normalt?

Idag blir det boktips på bloggen. Ninnanananinna... Den här gången har jag läst David Eberhards bok Normalt? Från vansinnesdåd till vardagspsykoser. Det är en bok jag varmt rekommenderar till alla som är intresserade av människor, samspel, och samhälle.

Jag gillar David Eberhard. Han är klok, lite lagom arg och så vågar han säga saker som man inte "får" säga. Han är absolut som det lilla barnet i Kejsarens nya kläder, när han "avslöjar" det uppenbara. Andra tycker att han är förfärlig just för att han ifrågasätter sådant som blivit sanningar i vårt samhälle och i vår tid.

I tidager böcker har Eberhard skrivit om svenska folket som trygghetsnarkomaner och om hur vi är världens mest lättkränkta folk. Han driver tanken att vi måste lära oss att tåla motgångar - det hör till livet. I den här boken drar han sina tankar ännu längre och kopplar dem till olika psykiatriska störningar och sjukdomar, och utgångspunkten är frågan om psykiatrin kan hållas ansvarig för olika "vansinnesdåd". Boken är en genomgång av de vanligaste psykiatriska diagnoserna, vad de beror på, hur de yttrar sig och hur de kan behandlas. Men det är också en genomgång av vad som inte är sjukt, och vad som inte är psykiatrins ansvar. Här stöter han sig säkert med många eftersom vi lever i ett samhälle där vi alltid vill att någon annan ska lösa våra problem och där ansvariga alltid ska ställas till svars för vad som än sker. Men faktum är att det är vi själva som har ansvar för vårt eget liv, ett liv som rymmer motgångar och obegripligheter.

Läs boken! Den borde vara kurslitteratur i gymnasiets psykologikurser. (Långt bättre än den bok och de teorier jag själv mötte som gymnasist) Och vill du läsa mer av Eberhard så möt honom i hela hans härliga rättframhet på www.davideberhard.se

Stoltare kan ingen vara

Nu invänder väl språkpolisen, där jag själv tjänstgör ibland, och säger att ordet stolt böjs med mer och mest. Men det skiter jag högaktningsfullt i just nu, för idag kan ingen vara stoltare än jag!

Det är rena ketchupeffekten här på bloggen, tre inlägg på en dag och alla på samma tema. Tjatigt? Ja men det är helt frivilligt att läsa. Och så här är det att vara diabetesmorsa - diabetesen snurrar i tankarna från att man vaknar till dess att man somnar. Och vaknar man på natten så funderar man på om man ska gå och kolla blodsockret eller inte. Så tre blogginlägg är inte mycket egentligen...

Sonen fick sin diagnos i november förra året. Mer om det kan man läsa här, här och här. Han har från första början, ja till och med innan diagnosen var ett faktum, varit intresserad av hur diabetesen fungerar. Han lärde sig mycket snabbt samband mellan mat, rörelse, insulin och blodsocker. Och han lärde sig alla handgreppen, hur blodsockermätare och insulinpenna fungerar. Däremot har han inte velat sticka själv.

Det hör till saken att han redan innan Herr Diabetes blev hans ständige följeslagare, var väldigt stickrädd, något som absolut förvärrades i samband med vaccinationerna mot svininfluensan. Därför fick vi inleda den här resan med stickskola och jag måste återigen betona hur professionella alla i diabetesteamet är när det gäller att hantera sånt här. Fortare än jag vågade ana, vande han sig vid sticken, och det har gått bra bortsett från en svacka i början av sommaren men där fanns det andra orsaker.

När han började ettan nu i augusti bestämde fröken och vi gemensamt att han skulle sköta blodsockermätningarna själv. Personalen påminner honom, och kollar värdet, men han hanterar sina prylar och sticker själv. Han har också gjort i ordning insulinpennan själv. Däremot har han fortfarande velat ha hjälp att ta insulinet. I takt med att jag sett att han klarar av detta har jag försökt peppa honom att ta insulinet själv (naturligtvis med en vuxen som doserar och finns till hands). Jag tänker att det ökar hans självständighet att inte behöva ha andra människor så inpå kroppen som det blir när andra ska ge honom sprutorna. Framför allt skulle självständigheten öka för att han då kan vara hos kompisar utan att jag ska komma dit och ge insulin när det ska ätas något. Kan han ta sprutan själv så kan vi ha telefonkontakt, han kan kolla blodsockret och så kan jag säga hur mycket insulin han ska ha. Vilken frihet det skulle bli för honom.

Och vet ni? Idag hände det!!!

Vi ska vara lediga några dagar för att åka till mormor och morfar och då har jag peppat honom att han skulle lära sig ta sprutorna under den här tiden. Om han klarade det skulle han få en belöning när vi kom hem. Jag fick ta fram belöningen redan i eftermiddags.

Jag är så otroligt stolt över min tappre lille hjälte så det kan ingen förstå som inte själv varit i den här situationen. Visst finns det barn som är mycket yngre som klarar att ta sina sprutor själv, men alla barn är olika och min prins har inte varit redo för detta tidigare. Men nu. Jag måste säga det igen. Jag är så himla stolt.

Och ni som läser det här, kan också bli stolta över er själva genom att ge ett bidrag till forskningen kring diabetes typ 1. SMS:a HOPP till 729 29 eller sätt in pengar på Barndiabetesfondens konto. Tack från alla oss Typ 1-familjer.

Att göra det bästa av situationen

Mamma jag vill inte ha diabetes, sa sonen när jag var uppe och bråkade med honom mitt i natten häromveckan. Nu minns jag inte längre om det just den natten berodde på att blodsockret var högt eller lågt. Nej, vem sjutton vill ha diabetes? Och vad skulle jag inte ge för att han skulle slippa. Men nu är det som det är, och han är så duktig min lille hjälte. Och mitt i allt får man hitta på små grejer som på något vis kan muntra upp eller göra det jobbiga ytte-pytte-lite mindre jobbigt. Då kan man pimpa sina diabetesgrejor.

Med klistermärken förvandlades insulinpennorna och blodsockermätaren.

Före

 

Efter

Vidare byttes det svarta fodralet till blodsockermätaren ut mot ett ärtigt kamouflagemönstrat,

till moderns något återhållsamma glädje.

 

Vad gör man inte för att vardagen ska kännas lite roligare för superduperkillen...



 



Det bästa av två världar

Sedan Herr Diabetes bestämde sig för att flytta in hos oss har familjen, och framför allt sonen S naturligvis, fått träna sig i att ta vara på de små sakerna som kan göra vardagen till något extra. Vi har aldrig varit en familj som fikat titt som tätt, eller ätit glass varenda dag på semestern eller så, men nu är vi nog ännu mer återhållsamma med sådant. Inte för att S inte kan äta kakor och glass, utan för att det kräver mer planering. Men nu kan barnen tycka att det är oerhört stort att få en chokladbit efter maten någon enstaka gång. Och att äta äppelpaj med vaniljsås är en lyx av sällan skådat slag. (Som man kan få sota för i ett helt dygn efteråt om man beräknar insulinet fel...) I det här läget gäller det att hitta saker som kan förgylla tillvaron. En sak jag har blivit uppmärksam på är hur oerhört svårt vi verkar ha att markera att det är ett festligt tillfälle utan att det måste ätas godis eller kakor. Så fort det ska firas eller vara något särskilt på fritids eller i skolan, då ska det vara godis, kakor eller glass. Fantasilöst. Men det gäller också att hitta sånt man kan mumsa på, som inte höjer blodsockret allt för mycket. Därför blev jag glad när jag hittade de här chokladkakorna.

 

 

 

Här har jag slitit som ett djur för att få bilden rättvänd men det lyckas fasen inte

så om någon vet hur man gör får ni gärna tipsa.

 

Den här chokladen är sötad med maltitol som visserligen höjer blodsockret men inte lika mycket som vanligt socker. Bra också att det finns ljus och mörk choklad, den mörka är bra att använda om man ska baka med choklad. Själv tycker jag inte om maltitolsmaken men barnen tycker det är ok. Men nu är det ju så att jag helst vill köpa rättvisemärkt choklad och därför blev jag ännu gladare när jag hittade den här.





 

Ljus choklad, sötad med Stevia och dessutom rättvisemärkt. Kan det bli bättre? Ja det kan det faktiskt - barnen tyckte den var jättegod. Så nu kan man lyxa till det med en chokladbit efter maten lite då och då. Sånt gillar vi!

Dagen-efter-appen

Nu har jag tänkt igen. Det brukar ju kanske inte gå så bra. Jag tycker själv att mina idéer är himla bra, åtminstone en liten stund, men när de ska kvalitetssäkras så brukar de falla på eget grepp. Liksom. Men i alla fall tänkte jag att man kunde ha en liten dagen-efter-app i sin telefon. Nu kanske någon tror att det handlar om bakfylla, om hur man ska hantera gårdagens alkoholintag. Eller ännu värre, någon kanske tror att det är en app som visar vägen till närmaste apotek där man kan handla dagen-efter-piller. Men nej nej och åter nej. Om dessa alternativ handlar om ett osunt leverne så handlar min dagen-efter-app om det motsatta. Jag tänkte så här.

Många redovisar ju sin träning till höger och vänster. Man checkar in på gymmet eller delar med sig av sina prestationer via RunKeeper och liknande. Men vad säger det egentligen. Jag kan ju checka in på gymmet och sedan sitta där och käka choklad och prata med folk som sliter i redskapen. Eller så delar jag med mig av att jag har gått 5 km men i själva verket har jag haft RunKeeper på när jag kört bil. (Jag hörde faktiskt om en bekant som lyckades redovisa en joggingtur från Linköping till Norrköping, fast hon i verkligheten gjorde resan med tåg). Nej jag tänker att min app skulle visa på andra resultat. Den skulle istället visa hur mycket träningsvärk man har på en skala från 1-10. Superbra tycker jag. Mycket träningsvärk = hård träning, ingen träningsvärk = klen träning. Just idag befinner jag mig någonstans mellan 5 och 6. En gång hade jag sån träningsvärk så att jag fick feber. Det måste ju betraktas som någon slags all time high, träningsvärkens generalindex, typ.

Den gången var jag för övrigt glad att det lutar så mycket i Gränna. Min mamma skulle nämligen skjutsa mig hemifrån Halland till Linköping, och vi skulle stanna och äta lunch i Gränna. Mamma parkerade på nåt torg, en parkering som ligger ovanför själva genomfartsgatan och där lutar det väldigt mycket. Det var tur, och framför allt var det tur att hon ställde bilen vänd så att jag kunde kliva ur i nedförsbacken. Jag kunde liksom låta tyngdlagen göra jobbet så att jag bara rullade ur bilen. Febrig kvidande och grimaserande. Ack och ve. Men detta var en parentes.

Nu ska jag försöka utveckla min app. Jag tror det finns lite att jobba på. Men när den blir nästa toppsäljare i app-butiken, minns då var ni såg idén först.