Det handlar inte om förlåtelse

För några veckor sedan var stormen i full gång efter att Aftonbladet skrivit sina artiklar om Sveriges värsta präster. Det var porrsurfning, sexuella relationer med minderåriga, trekanter, misshandel och annat snaskigt som avhandlades. Och, inte minst, hur kyrkan som organisation hanterade anmälningar, misstankar, åtal och domar mot sina anställda. Jag valde av olika skäl att inte blogga då, men fick igår anledning att ta upp tråden igen. Men först vill jag backa till det som gjorde mig mest upprörd då, när den diskussionen pågick, nämligen att jag är så oerhört trött på Svenska kyrkans tafflighet, oförmåga och rena ointresse av att ta tag i svåra frågor och konflikter.

Att hota och använda fysiskt våld mot en arbetskamrat är ett brott. Att en människa som du kommit i kontakt med genom din tjänst förföljer, trakasserar och hotar dig via telefon, mail och SMS är ett brott. Att en kyrkligt anställd utsätter en konfirmand för sexuella övergrepp och andra kränkningar är ett brott. Brott ska polisanmälas. Men i kyrkan görs detta väldigt sällan trots att våld, hot och kränkningar är jättevanligt. Istället för att anmäla så att det görs professionella utredningar så ska kyrkans chefer istället samtala om och hantera situationerna. Vi ska hitta sätt att förhålla oss till varandra och försonas. Det här är sånt skitsnack, och ofta innebär det bara ytterligare kränkningar av den som redan är utsatt. För att inte tala om den vanligaste reaktionen – att man bara ignorerar den utsattas berättelse, eller säger något i stil med att det är väl inte så mycket att tala om. Ibland ursäktar man till och med förövaren genom att säga att han eller hon är så pressad just nu eller liknande. Det är väl en sak att samtala om en konflikt på en arbetsplats om man bara hade förmåga och kompetens att göra det. Men detta saknas ofta.

Domkapitlet då? Ska inte de fatta beslut och döma? Jo, men alla dessa situationer är inte deras område. Och vad de kan göra när det gäller präster och diakoner är att avgöra om de har skadat det anseende en präst/diakon bör ha, samt att fatta beslut om rätten att fortsätta att utöva ämbetet.

Och här kommer jag in på anledningen till att jag just nu skriver om detta, nämligen en artikel i Norrköpings tidningar häromdagen (tyvärr finns den inte på nätet), där domkapitelledamoten Kerstin Bergman intervjuas. Och även om mitt förtroende för domkapitlet inte alltid varit så stort (men det är en annan historia) så häpnar jag verkligen över vad hon vräker ur sig.

Bergman har vid alla tillfällen då domkapitlet hanterat ärenden kring sexuella övergrepp, valt att fria. ”Jag är mer för att fria än att fälla. Präster är också människor” säger hon. Det handlar väl inte om hur ledamoten är som person! Ska ärendena avgöras beroende på om ledamöterna är mer för att fria eller mer för att fälla? Det ska väl ändå avgöras på saklig grund.

Nästa uttalande är ännu värre. Det är svårt att göra bedömningarna (skojar du???) för ord står ofta mot ord. ”Det finns ju faktiskt tjejer som önskar komma i tidningen genom att hålla på med sådant här.” Ja, ni läste rätt! Hur kan människan bara säga så? Det är ju så helt fruktansvärt att man fullständigt baxnar. Vad kommer härnäst? Att våldtagna tjejer får skylla sig själv för de har klätt sig utmanande? Det är helt makalöst.

Så kommer nästa briljanta uttalande: ”Tidigare utgick vi mer ifrån förlåtelse, att man ska ha möjlighet att börja om. Nu är det rena rama domarverksamheten där man inte ska ta hänsyn till sådant och det är knepigt när man sitter i kyrkans tjänst.” Nej, det är inte knepigt. Eller, jo, det är jätteknepigt, men inte utifrån den aspekten. För det handlar inte om förlåtelse. Gud kan förlåta den som handlat fel. Och den som blivit utsatt för ett felaktigt handlande, kan förlåta den som handlat fel. Men domkapitlets uppgift är inte att utdela förlåtelse. Att bli friad i domkapitlet är inte detsamma som att ha blivit förlåten, varken av Gud eller av människor.

Självklart ska kyrkan stå för förlåtelsens budskap och möjligheten att börja om, men det är kanske inte i domkapitlet detta ska förkunnas. Att förlåta är inte detsamma som att en felaktig handling inte får konsekvenser. Om en ledamot i domkapitlet inte förstår det, så är det allvarligt.

Kommentar: Detta inlägg ska inte ses som kritik av de beslut som fattats i domkapitlet, utan är enbart ett ifrågasättande av ledamotens sätt att resonera. Vilket naturligtvis har påverkat besluten.