Som präst får man ibland höra "du är ju inte som andra präster, du är ju mer som en vanlig människa" eller något liknande. Jag vet att jag ska ta det som en komplimang, det betyder att den som säger detta tycker om mig, känner att det går att prata "normalt" med mig, kanske till och med känner någon slags förtroende för mig. Samtidigt är det lite provocerande. Vad hade de trott om mig innan? Om jag inte är en människa vad är jag då? Och jag vet, jag vet alltför väl, hur det kommer sig att de blir förvånade. Jag har också träffat Prästerna med stort P, eller hur man nu ska uttrycka sig. Men det mest irriterande är ändå att å ena sidan tycker folk att det är bra om man är "som vem som helst" (vad det nu innebär) men å andra sidan blir det ett väldigt halli hallå om det är just en präst som har gjort bort sig eller misslyckats på ett eller annat sätt. Då är det inget tal om att vara som alla andra.
Det är inte lätt att balansera på den tråden - vad som är ok och vad som inte är ok.
Fast nu skulle jag skriva om något helt annat egentligen, nämligen liturgiska misstag. För den präst som säger att han eller hon aldrig gjort något fel i en enda gudstjänst, kommit av sig, hoppat över ett moment, sagt fel namn eller vad som helst, den prästen tror jag inte på. Vi har alla gjort det, en del oftare än andra. För en del handlar det om rent slarv, men för det allra flesta är det rena misstag. Och man kan ju gräma ihjäl sig över sånt, även om man vet att det ofta blir en mer avslappnad stämning om prästen råkar säga fel. (Så länge felet rättas till alltså, och vissa saker FÅR inte gå snett). Men nu har detta fått ett fint ord. Jag hör det allt oftare, så sent som i lördags efter en vigsel där prästen kom bort sig lite i ordningen. Nu grämer vi oss inte längre. Nu kallar vi det antistruktur. Och så hänvisar vi till Martin Modéus, som säger att det är så bra med just antistruktur i gudstjänsten. Jag tycker att han har alldeles rätt. Läs gärna hans bok Mänsklig gudstjänst om du inte redan gjort det. Men jag kan inte låta bli att fnissa varje gång jag nu hör en präst försöka dämpa sin genans genom att rycka på axlarna och säga något om antistrukturen. Och så tänker jag att vi misstar oss grovt, om vi reducerar tanken om antistruktur, till att gälla prästens glömska eller lustiga felsägningar. För då lever ju fortfarande tanken på den "perfekta" gudstjänsten och tanken att vissa människor är gudsjänstproffs, vidare. Och det är ju just de tankarna som vi vill komma bort ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar