Friluftsgudstjänster

Sommartid innebär i vår stora landsbygdsförsamling friluftsgudstjänsttid. Jag vet inte hur många sådana vi har i våra olika församlingsdelar, på den ena platsen märkligare än den andra, men imorgon har jag två och nästa söndag har jag en. Jag är så kluven till detta fenomen. Å ena sidan är det oftast väldigt uppskattade tillställningar. (Så får man nog inte uttrycka sig om en gudstjänst) Det kommer ganska många dit, och ofta kommer människor som sällan eller aldrig kommer på en gudstjänst i kyrkan. Om vi talar om att sänka trösklarna till våra gudstjänster så är väl detta idealiskt - det finns ju inga trösklar alls. Och högt till tak är det också, ända upp till himlen. Ofta har folk med sig kaffekorgen och man kan sitta och småprata om allt möjligt efteråt, vilket är trevligt och ett bra sätt att knyta kontakter. Men å andra sidan är det så väldigt, vad ska jag säga, svåra att liksom greppa. Kanske beror det på att jag själv inte är någon friluftsmänniska. Jag vill att det ska vara praktiskt, enkelt, ordning och reda och bekvämt. Ett visst mått av kontrollbehov spökar också. Jag har egentligen inte svårt att improvisera, men i en vanlig gudstjänst, inne i en kyrka är ramarna så givna och då är det lättare. Utomhus svävar allting fritt. Ingen kyrkklocka, ingen agenda (jag har inte det i alla fall) ingen vaktmästare, ingen orgel, men kanske en synt, en fiol eller ett dragspel. Man blir avbruten av tåget, ett flygplan eller kanske en hund som vill ha dialogpredikan. Oftast finns ingen ljudanläggning så jag vet inte om folk hör vad jag säger. Särskilt svårt blir det när gudstjänsten firas i samband med något annat arrangemang, typ Röda korsets sommarfest eller hembygdsföreningens årliga sommarmarknad. Då känns det jätteknepigt, hå och hej här kommer vi och firar lite gudstjänst! Men det allra värsta är ju det här med vädret. Vad gör man om det regnar? På en del ställen kan man gå in, men det är långt ifrån överallt som den möjligheten finns. Ska man ställa in, eller åka dit ändå om det ösregnar? Ska man flytta den till närmaste kyrka? Vem ska fatta beslutet om det och hur länge kan man vänta innan man bestämmer? Och hur dåligt ska vädret vara för att man ska ställa in? Vad händer om det börjar regna mitt under gudstjänsten? Ja det är mycket som kan hända och i de allra flesta fall ordnar det sig smidigt och enkelt. Men ovissheten finns alltid där ändå.

Nåväl, imorgon ska jag i alla fall, om regnet inte vräker ner, först åka till kyrkoruinen i Hannäs och därefter till Salvedal. Kaffekorg medtages på båda ställen, och har inte prästen med sig kaffe och kakor så ordnar det sig ändå. Och om sanningen ska fram, så är det faktiskt så att i takt med att kärleken till min församling och den här bygden växer, så känns det allt mer ok med friluftsgudstjänsterna.

Antistruktur

Som präst får man ibland höra "du är ju inte som andra präster, du är ju mer som en vanlig människa" eller något liknande. Jag vet att jag ska ta det som en komplimang, det betyder att den som säger detta tycker om mig, känner att det går att prata "normalt" med mig, kanske till och med känner någon slags förtroende för mig. Samtidigt är det lite provocerande. Vad hade de trott om mig innan? Om jag inte är en människa vad är jag då? Och jag vet, jag vet alltför väl, hur det kommer sig att de blir förvånade. Jag har också träffat Prästerna med stort P, eller hur man nu ska uttrycka sig. Men det mest irriterande är ändå att å ena sidan tycker folk att det är bra om man är "som vem som helst" (vad det nu innebär) men å andra sidan blir det ett väldigt halli hallå om det är just en präst som har gjort bort sig eller misslyckats på ett eller annat sätt. Då är det inget tal om att vara som alla andra.
Det är inte lätt att balansera på den tråden - vad som är ok och vad som inte är ok.

Fast nu skulle jag skriva om något helt annat egentligen, nämligen liturgiska misstag. För den präst som säger att han eller hon aldrig gjort något fel i en enda gudstjänst, kommit av sig, hoppat över ett moment, sagt fel namn eller vad som helst, den prästen tror jag inte på. Vi har alla gjort det, en del oftare än andra. För en del handlar det om rent slarv, men för det allra flesta är det rena misstag. Och man kan ju gräma ihjäl sig över sånt, även om man vet att det ofta blir en mer avslappnad stämning om prästen råkar säga fel. (Så länge felet rättas till alltså, och vissa saker FÅR inte gå snett). Men nu har detta fått ett fint ord. Jag hör det allt oftare, så sent som i lördags efter en vigsel där prästen kom bort sig lite i ordningen. Nu grämer vi oss inte längre. Nu kallar vi det antistruktur. Och så hänvisar vi till Martin Modéus, som säger att det är så bra med just antistruktur i gudstjänsten. Jag tycker att han har alldeles rätt. Läs gärna hans bok Mänsklig gudstjänst om du inte redan gjort det. Men jag kan inte låta bli att fnissa varje gång jag nu hör en präst försöka dämpa sin genans genom att rycka på axlarna och säga något om antistrukturen. Och så tänker jag att vi misstar oss grovt, om vi reducerar tanken om antistruktur, till att gälla prästens glömska eller lustiga felsägningar. För då lever ju fortfarande tanken på den "perfekta" gudstjänsten och tanken att vissa människor är gudsjänstproffs, vidare. Och det är ju just de tankarna som vi vill komma bort ifrån.

Sol ute, sol inne...

Efter en söndag med konstant regnande från morgon till kväll, skiner solen åter över vår lilla stad. Så då tar vi ton med Jan Sparring och släpper in solen i vårt hjärta.

Mycket kan jag stå till tjänst med men inte vad som helst

Det är ganska kul ibland att se vad folk har skrivit in för sökord för att hitta till bloggen. Ser jag på hela tiden jag haft min blogg så handlar det mest om sökord som "nattvardstvång" och "solen i ögonen". Men ibland dyker det upp helt otippade sökord. Som nu i veckan när någon hamnade hos mig genom att söka på "biskopskors säljes".

Jag var tvungen att försöka själv, och det stämmer faktiskt min blogg kommer upp om man googlar på detta. Tyvärr går alla biskopskors-spekulanter bet. Jag har inte ett enda att sälja. Och vill aldrig ha ett i min ägo heller.

Nu är det gjort!

Skolavslutningarna är avklarade för i år. Tack och (sommar)-lov var jag bara inblandad i en, jag hade nog inte pallat mer. Hos oss är det inte prästen som hälsar välkommen till kyrkan eller så, utan det går till på det viset att skolan ringer och bokar kyrkan och säger om de vill ha präst eller kantor, både och eller inget alls. Sedan är det tyst. Så kommer man till kyrkan på den tid man har fått tilldelat och i bästa fall är det någon som kommer och hälsar på den förvirrade prästen. Så får man sitta och vänta tills någon säger att nu är det prästens tur att säga några ord. Och då gör man det.

Jag försökte skicka med några klokheter inför sommaren. Rent allmänna klokheter som vem som helst kunde ha sagt. Sedan sa jag bland annat att vi alltid kan prata med Gud och att han alltid lyssnar och aldrig tröttnar på oss. Jag sa också att Gud alltid finns med oss och älskar oss jättemycket vad som än händer. Och så läste jag välsignelsen. Undrar om skolan blir anmäld för det?

Rektorn å sin sida kontrade med att säga ungefär att det är ju så fint att vara här i Stora kyrkan så jag hoppas att det inte är sista gången. Touché!

Sålunda kan man säga att det slutade oavgjort 1-1 när vi hade pinkat in våra revir.
(obs, ironi!)

Men missförstå mig inte, det är inte så att det finns någon prestige för mig att absolut välsigna och tala om Gud. Om jag blev ombedd att hålla ett icke-religiöst tal så hade jag fått ta ställning till det. Faktum är ju att vi präster ofta håller bättre tal än rektorerna. Men nu var det beställt en präst och man var i kyrkan så varför skulle jag inte tala om Gud? Det är ju det vi präster gör.

Jag är inte heller emot skolavslutningar i kyrkan, om någon fått för sig det. Jag tycker bara att det är så tröttsamt med tjafset. Det är jättekul att man vill vara i kyrkan, och jättekul att man vill ha med en präst, och så länge inte den enskilda skolan ger förhållningsorder till oss så är det ju ganska oproblematiskt. Egentligen. Men vad händer sedan.

Ja det lär fortsätta att diskuteras, till jul och till nästa sommar. Och frågan om Stora kyrkans existens som enda tänkbara lokal för skolavslutningarna i Åtvid lär också ältas vidare. Men nu får det vara nog för den här gången. Trevlig sommar.

Det handlar inte om förlåtelse

För några veckor sedan var stormen i full gång efter att Aftonbladet skrivit sina artiklar om Sveriges värsta präster. Det var porrsurfning, sexuella relationer med minderåriga, trekanter, misshandel och annat snaskigt som avhandlades. Och, inte minst, hur kyrkan som organisation hanterade anmälningar, misstankar, åtal och domar mot sina anställda. Jag valde av olika skäl att inte blogga då, men fick igår anledning att ta upp tråden igen. Men först vill jag backa till det som gjorde mig mest upprörd då, när den diskussionen pågick, nämligen att jag är så oerhört trött på Svenska kyrkans tafflighet, oförmåga och rena ointresse av att ta tag i svåra frågor och konflikter.

Att hota och använda fysiskt våld mot en arbetskamrat är ett brott. Att en människa som du kommit i kontakt med genom din tjänst förföljer, trakasserar och hotar dig via telefon, mail och SMS är ett brott. Att en kyrkligt anställd utsätter en konfirmand för sexuella övergrepp och andra kränkningar är ett brott. Brott ska polisanmälas. Men i kyrkan görs detta väldigt sällan trots att våld, hot och kränkningar är jättevanligt. Istället för att anmäla så att det görs professionella utredningar så ska kyrkans chefer istället samtala om och hantera situationerna. Vi ska hitta sätt att förhålla oss till varandra och försonas. Det här är sånt skitsnack, och ofta innebär det bara ytterligare kränkningar av den som redan är utsatt. För att inte tala om den vanligaste reaktionen – att man bara ignorerar den utsattas berättelse, eller säger något i stil med att det är väl inte så mycket att tala om. Ibland ursäktar man till och med förövaren genom att säga att han eller hon är så pressad just nu eller liknande. Det är väl en sak att samtala om en konflikt på en arbetsplats om man bara hade förmåga och kompetens att göra det. Men detta saknas ofta.

Domkapitlet då? Ska inte de fatta beslut och döma? Jo, men alla dessa situationer är inte deras område. Och vad de kan göra när det gäller präster och diakoner är att avgöra om de har skadat det anseende en präst/diakon bör ha, samt att fatta beslut om rätten att fortsätta att utöva ämbetet.

Och här kommer jag in på anledningen till att jag just nu skriver om detta, nämligen en artikel i Norrköpings tidningar häromdagen (tyvärr finns den inte på nätet), där domkapitelledamoten Kerstin Bergman intervjuas. Och även om mitt förtroende för domkapitlet inte alltid varit så stort (men det är en annan historia) så häpnar jag verkligen över vad hon vräker ur sig.

Bergman har vid alla tillfällen då domkapitlet hanterat ärenden kring sexuella övergrepp, valt att fria. ”Jag är mer för att fria än att fälla. Präster är också människor” säger hon. Det handlar väl inte om hur ledamoten är som person! Ska ärendena avgöras beroende på om ledamöterna är mer för att fria eller mer för att fälla? Det ska väl ändå avgöras på saklig grund.

Nästa uttalande är ännu värre. Det är svårt att göra bedömningarna (skojar du???) för ord står ofta mot ord. ”Det finns ju faktiskt tjejer som önskar komma i tidningen genom att hålla på med sådant här.” Ja, ni läste rätt! Hur kan människan bara säga så? Det är ju så helt fruktansvärt att man fullständigt baxnar. Vad kommer härnäst? Att våldtagna tjejer får skylla sig själv för de har klätt sig utmanande? Det är helt makalöst.

Så kommer nästa briljanta uttalande: ”Tidigare utgick vi mer ifrån förlåtelse, att man ska ha möjlighet att börja om. Nu är det rena rama domarverksamheten där man inte ska ta hänsyn till sådant och det är knepigt när man sitter i kyrkans tjänst.” Nej, det är inte knepigt. Eller, jo, det är jätteknepigt, men inte utifrån den aspekten. För det handlar inte om förlåtelse. Gud kan förlåta den som handlat fel. Och den som blivit utsatt för ett felaktigt handlande, kan förlåta den som handlat fel. Men domkapitlets uppgift är inte att utdela förlåtelse. Att bli friad i domkapitlet är inte detsamma som att ha blivit förlåten, varken av Gud eller av människor.

Självklart ska kyrkan stå för förlåtelsens budskap och möjligheten att börja om, men det är kanske inte i domkapitlet detta ska förkunnas. Att förlåta är inte detsamma som att en felaktig handling inte får konsekvenser. Om en ledamot i domkapitlet inte förstår det, så är det allvarligt.

Kommentar: Detta inlägg ska inte ses som kritik av de beslut som fattats i domkapitlet, utan är enbart ett ifrågasättande av ledamotens sätt att resonera. Vilket naturligtvis har påverkat besluten.

Måndagsfix och bibliotekskärlek

Måndag betyder ledig dag för mig och många andra präster. Och så finns det ju de präster som förfasas över detta vulgära sätt att uttrycka sig och menar att riktiga präster minsann aldrig är lediga och att riktiga präster inte arbetar på söndagar utan firar gudstjänst då och så vidare. Ofta gör man dessutom det hela till en fråga som handlar om kvinnor i prästämbetet. Det som förundrar mig (och samtidigt inte) varje gång det där tjafset drar igång är att vissa präster får skriva på sina bloggar och facebooksidor att de åker till jobbet, att de har ledig helg och likande, utan att detta vållar några reaktioner. Men när vi andra, vi som inte tillhör den renläriga, renrasiga, rätta skaran, skriver precis samma sak då ska det raljeras och hånas.

Nåväl, jag har alltså varit ledig idag. Jag har inte varit i tjänst och inte varit på min arbetsplats utan varit hemma med barnen. Till hösten blir tillvaron annorlunda då äldste sonen börjar i förskoleklass. Då är det slut med slöa måndagsmorgnar, vi får snällt skutta upp tidigt fem dagar i veckan. Men det är ganska bra. Jag har ju sedan i vintras gått upp mellan sex och sju i stort sett varje dag och det är otroligt vad mycket man hinner när man kommer igång tidigt på morgonen. Så idag dammsög jag klockan sju och dammade hela huset innan frukost. Då kan man kosta på sig att sitta en lång stund med kaffe och en bok under dagen. Jag har också lärt mig att göra en lagom lång ”att göra lista” för mina lediga dagar. Rent psykologiskt är det oerhört mycket bättre att känna att man gjort allt som stod på listan + lite till som man hann med av bara farten, och ändå kunna ta det lite lugnt, än att känna att man bara hann hälften av vad man skrivit upp att man skulle göra.

Så jag har fixat ganska mycket och ändå haft en del tid med barnen, vilket innebar ett besök på biblioteket. Eller tinnoteket som lilleman säger. Alltså, bibliotek! Vilken himla bra grej! Jag fattar inte varför jag köper så mycket böcker för de allra flesta läser jag ändå bara en gång och skulle lika gärna kunna låna dem på biblioteket. Jag har väl grejer ändå som står och samlar damm, utan att jag behöver fylla huset med böcker.

Idag blev det en deckare till mig, en Scooby Doo film, en bok om grisen Olivia, en bok om hjullastare, dumpers och sånt och så en bok om Pelle av Jan Lööf. Föräldrar: Om ni inte har köpt eller lånat hem några böcker av Jan Lööf så gör det genast. Hans bilder är verkligen helt fantastiska. Det händer ju att man får läsa samma bok varje kväll i tre veckor, men det är (nästan) ok om det är Jan Lööf som gjort illustrationerna för man hittar hela tiden något nytt. Örnis bilar (med text av Carl Johan De Geer), och Ta fast Fabian är lysande exempel på detta.

Nu får det bli en liten stund med min lånedeckare. God natt.

Men hjälp mig då!

(Jag hade visst inte tjatat färdigt om skolavslutningarna.)

Redan för drygt en månad sedan bloggade jag om skolavslutningsdilemmat. Då hade alla präster i stiftet fått ett mail från domkapitlet, eller snarare från stiftsjuristen, om vad som gäller. Det låter ju bra. Men mailet innehöll bara vad som gäller enligt skolverket. Och, som jag skrev då, jag lyder ju inte under skolverket. Det är skolan som åker dit om jag ”bryter” mot dessa riktlinjer. Följden skulle då kunna bli att på grund av vad jag har sagt och gjort så vill man inte ha någon präst med på nästa skolavslutning. (I vår kommun/församling ser det olika ut – en del skolor vill ha både präst och kantor, en del vill ha kantor men inte präst eller tvärtom, och en del vill bara ha lokalen, vilket förstås innebär att de också önskar vaktmästare) Så frågan är vad jag ska göra? Prata om sommaren som är så trevlig, och absolut inte be och välsigna? Varför ska jag då vara där? Det är här min frustration kommer in. För under hela våren har det haglat tidningsartiklar om orter där skolavslutningarna vållar problem, konflikter och diskussioner. Men vad får vi i församlingarna för hjälp? Jag efterfrågar återigen stöd, vägledning och hjälp att veta hur jag ska förhålla mig? Skulle man inte kunna tänka sig att det ligger inom stiftets uppdrag? Visst är det församlingen och jag som präst som till slut avgör vad jag ska säga och göra, men det hade varit synnerligen trevligt och värdefullt att få något att gå på i sitt beslut. Så kära domkapitel, stiftsadjunkter och stiftskonsulenter och allt vad ni heter: Kan ni säga vad ni tycker? Kan jag få några argument för den ena elelr andra åsikten? Kan ni ge mig något råd? Och då menar jag något ni har tänkt ut själva, inte något ni klippt och klistrat från skolverkets hemsida.

Tack på förhand.