Proffsigt

Man kan vara bra på sitt arbete. Och så kan man vara proffsig. Det är svårt att riktigt förklara vad det begreppet innebär, men ofta handlar det nog om att man har det där som vi brukar kalla "det lilla extra". Professionalitet handlar inte bara om att veta hur man ska göra en viss sak, att göra sina arbetsuppgifter på ett riktigt sätt. Det handlar för många av oss också om att läsa av en situation och handla rätt i just den situtationen. Det är något som är mycket svårare att lära sig. Man kan lära sig det genom erfarenhet men det handlar också om en känsla som man antingen har eller inte har. Tror jag.

Den här sommaren har jag vid två tillfällen träffat människor som verkligen haft just den typen av professionalitet.

Första tillfället var i mataffären. Jag hade utmanat ödet och tagit med mig båda barnen dit. Jag var jättetrött och barnen var speedade efter en dag på dagis. De satt i en sån där gigantisk kundvagn som ser ut som en bil, och som är fullständigt hopplös att baxa omkring. Allt eftersom vi förflyttade oss från grönsaker, till kött till frysdisken, tillbaka till osten, till mjölken, brödet, blöjorna och tandkrämen, så hörde man min allt mer desperata röst hojta: Sitt ner, dra in huvudet, nej inte så, sitt ner sa jag, håll in armarna, stopp stopp stopp, sitt ner, lugna ner er. När vi var framme i kassan var jag helt slut. Barnen fortsatte tjoa och försöka klättra ut ur "bilen" och jag ville verkligen bara därifrån. Då reser sig tjejen i kassan och tittar ner på barnen och säger: Hej, är ni ute och kör bil idag? Det kallar jag professionalitet. Hon hade i all välmening kunnat säga så mycket andra "snälla" saker, när hon såg min förtvivlan, men hon valde att se barnen och bemöta dem bra, och på så sätt visade hon för mig och för alla runtomkring att det var ok. Jag kände mig plötsligt förhållandevis lugn, och kunde sansat packa ner våra varor för att åka hem.

Den andra gången jag möttes av den här sortens professionalitet var när jag var med femåringen på akuten. Sedan influensavaccinationen i vintras är han hysteriskt spruträdd och nu skulle det tas ett blodprov. Både jag och sjuksköterskan fick kämpa som djur och använda all vår fantasi för att "komma till skott". Han kunde inte bestämma sig om han skulle ha trolleriplåster på armen och sticka där eller om han skulle sticka i fingret, vi skulle vänta till han var beredd, vi skulle göra si, vi skulle göra så. Det tog en evighet. Till slut bestämde han sig i alla fall för att sätta bedövingsplåstret på armen och så fick vi vänta ytterligare en halvtimme för att det skulle verka. Då kom nästa strid - vi fick inte ta av plåstret för det gör ju också ont. Som mamma är det oerhört svårt att hitta rätt nivå i en sådan situation. Jag vill pusha på, säga att nu får vi det här gjort, skärp till dig nu osv. Men jag ska samtidigt trösta, lyssna och hjälpa sonen. Jag var genomsvett och utmattad när sticket äntligen blev av. (Då hade jag till slut tröttnat och bara dragit av plåstret vilket gjorde honom fullständigt galen)

När vi ett par minuter senare kunde gå därifrån säger sjuksköterskan. Du var en jättebra mamma! Att få höra de orden i en sådan stund var så otroligt värdefullt. Jag hade verkligen kämpat, sjuksköterskan var själv på väg att ge upp, hon trodde inte att det skulle gå, jag var osäker på om hon tyckte att jag var för hård mot sonen eller om hon tyckte att jag daltade med honom. Och det kanske hon tyckte, men det spelar ingen roll. Hennes ord till mig, och jag tror faktiskt de var ärliga, betydde allt för min känsla när vi åkte hem den där kvällen. Och det är väl just det som är professionaliteten.

Jag hoppas att jag i mitt yrke också ska kunna hitta de där orden som öppnar upp, som får människor att slappna av, som gör att de kan känna att det är ok som det är.

Boktips för förtvivlade föräldrar

När äldste sonen var i tvåårsåldern köpte jag Trotsboken av Malin Alfvén och Kristina Hofsten. Sonen har hunnit gå igenom flera så kallade trotsperioder sedan dess, och nu är det lillebrors tur. Så fram med boken igen.



Det här är en tröstande, lugnande och uppmuntrande bok. Precis vad jag, och vad jag tror att de flesta andra föräldrar i samma situation, behöver. För när barnen går igenom de här faserna så känner man sig så ledsen och maktlös. Man är orolig att det ska vara något ”fel” på ens barn, och man känner sig som en dålig och misslyckad förälder.

Här får man inga supernanny-tips om hur man ska hantera världens jobbigaste unge. Men man får en förklaring till varför barn i en viss ålder beter sig som de gör. Bara det underlättar faktiskt, att man vet varför de gör som de gör, och kanske till och med att det är nödvändigt för deras utveckling att göra så. Man får enkla tips, som kanske inte så mycket handlar om att lösa problemen, som att hantera dem och stå ut med dem under den tid de varar. Och det finns en mängd citat från andra förtvivlade föräldrar som beskriver sina besvärliga barn. Det är också en tröst att man inte är ensam.

Ett par citat ur avsnittet som handlar om tvååringar.

”Studier har visat att det uppstår småkonflikter mellan 2-3-åringar och deras föräldrar var tredje minut och större konflikter tre – fyra gånger i timmen.”

Tack gode Gud – det är inte bara hos oss det är bråk hela tiden!

”Många föräldrar är ovana vid att säga ifrån och vida att hävda sig. Vi har hört att man ska prata lugnt med barnen och vi blir förtvivlade och får skuldkänslor när det lugna samtalet i stället blir en våldsam konflikt där vi skriker som dårar och till slut använder ren styrka för att tvinga barnet. (…) Ett riktigt kraftigt utbrott slutar ofta med att barnet blir ledset och gråter. Då får vi föräldrar ännu mer dåligt samvete. Men utbrottet är inte färdigt förrän gråten kommer. Först då har barnet förstått att föräldern menar allvar med sitt motstånd.”

”Det är lätt hänt att man får en dålig ”bråkvana”. Att man som förälder ger barnet motstånd hela tiden, om barnet trotsar mycket. Då kan det vara klokt att stanna upp och tänka efter: Vad är verkligt viktigt att bråka om? Och så strunta i en del bråk. Konsekvens är inte så viktigt under just de här trotsperioderna. Nu vet barnet ändå oftast vad det är som egentligen gäller. Därför gör det inte så mycket om vi gör avkall på en del principer för ett tag.”

Thank you, för vem orkar vara så himla principfast när man bara vill överleva dagen.

Boken täcker barns utveckling upp till tonåren, och det finns också ett avsnitt om extra krävande barn. Jag tycker att den är bra för den får mig att känna mig som en lite mindre dålig mamma…

På vandring...

Det senaste halvåret har jag varit ute och gått en rejäl promenad nästan varje dag. För en gammal soffpotatis som jag är det ett stort steg. Det handlar självklart om hälsa, om att få lite motion och frisk luft, om att få dagsljus för att kunna sova bättre. Men det handlar lika mycket om att få en stund för mig själv. Jag har inte varit så bra på det tidigare. På promenaden är det bara jag och mina tankar, jag kan uppleva naturen, eller fundera på livets stora gåtor. Men ibland är det ju bara tråkigt. Man trampar på och vill bara hem. Då har jag kommit på att jag kan kombinera promenaden med något annat som jag har svårt att ta mig tid till, nämligen att be och ägna mig åt mitt inre. Och då är frälsarkransen perfekt!



Jag har tidigare aldrig blivit riktigt övertygad om frälsarkransens förträfflighet även om jag försökt använda den, och jag kommer kanske aldrig att bli ”helfrälst”. Men jag ser mer och mer värdet i att använda den som ett hjälpmedel, ett sätt att hålla koncentrationen, men också variera sig i bönen. För man får med väldigt mycket i de arton pärlorna. Jag kommer nog att blogga mer om det längre fram, men än så länge nöjer jag mig med att konstatera att det är ett väldigt bra sätt att kombinera nytta med nytta att ta en promenad med frälsarkransen i handen. När jag går där och fingrar på pärlorna så tänker jag inte på att promenaden är tråkig, och när jag kommer hem har jag faktiskt hunnit prata med Gud om en massa saker. Och som så ofta när man ber, så har jag också gjort nya upptäckter om mig själv, hittat tänkbara lösningar på problem, sett saker ur ett annat perspektiv och kanske blivit nyfiken på en ny väg att gå. Både i det inre och i det yttre.

Mer om frälsarkransen och dess pärlor hittar du här.

Bröllopsdag

Idag firar herrskapet Eriksson bröllopsdag. Det har gått åtta år sedan den vansinnigt varma dag då vi i Linköpings domkyrka, inför Gud och i våra släktingar och vänners närvaro avgav våra löften. Jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.

Åtta år innebär tydligen att vi idag firar gummibröllop, vad det nu ska betyda. Det är väl upp till vars och ens fantasi…


Idag fick jag efter åtta långa år för första gången blommor av min make. Vid närmare eftertanke vet jag inte om jag någonsin fått blommor av honom och då har vi ändå levt tillsammans i tretton år. Där sitter romantiken långt inne. Men nu står en jättefin bukett på köksbordet, bredvid flaggan som kommer fram så fort vi har något att fira.


Senare blir det en skål i bröllopsbägaren (som här fått sällskap av dekorationen från vår bröllopstårta).



Och så, när barnen har lagt, sig går vi loss på en hög havskräftor som pappa har fiskat och som vi med stor omsorg tog med oss hem ifrån semestern. Så skålar vi för ännu ett år tillsammans!

Götheborg i Göteborg

Förra året var vi i Lysekil och när vi stod i kön till Havets hus blev vi fullständigt genomblöta av en av de värsta regnskurar jag har upplevt. När vi åkte därifrån var det därför inte läge för några fler stopp längs vägen även om jag och maken gärna hade stannat och tittat på Ostindiefararen Götheborg som låg i Lysekil just då. Dock blev äldste sonen väldigt intresserad av båten och berättade under en lång tid därefter om att "det fanns en jättegammal båt som sjönk men nu har man byggt en likadan". Så i år var det självklart att vi skulle besöka Götheborg när hon låg i Göteborg. Vi hade inte sett båten sedan början av projektet på Eriksbergvarvet.

Även detta var en regnig dag, men det hindrade oss inte. Och visst är det en fantastisk båt, och ett fantastiskt projekt som också berättar om en intressant del av vår historia. Här kan man läsa mer om ostindiefararen.

Götheborg ligger vid Stenpiren fram till 14 augusti så än finns chansen att besöka henne för er som befinner er i närheten.

Kyrkturism

Semestern är slut och det börjar bli dags att blogga ikapp. Jag trodde jag skulle ha tid att skriva här när jag var ledig, men så blev det visst inte. Istället får jag dela med mig av semestererfarenheterna i efterhand.

En relativt vanlig semestersysselsättning är att besöka kyrkor. Eller snarare att besöka kyrkan på den ort där man semestrar. (Fast inte för att fira gudstjänst förstås, o nej, det gäller att gå dit när inget religiöst pågår). I vår familj är det nog maken som propsar mest på att titta in i diverse kyrkor som vi passerar, men jag gör väl inget direkt motstånd. Dock har jag insett att jag skiljer mig från många andra kyrkturister. Medan de flesta andra beundrar altartavlor och arkitektur och läser på om hur kyrkan återuppbyggdes efter branden 1782 och andra hejdlöst intressanta saker (not!) så tittar jag enbart på funktion. Hur kan man använda kyrkorummet? Hur ser församlingsbladet ut? Vad har man på bokbordet? Är kyrkan välkomnande? Ibland hittar jag små saker som jag kanske inte kan kopiera rakt av, men som åtminstone kan inspirera och bli något att bygga vidare på hemma.

I år tillbringade vi ett par semesterdagar i Kristianstad och precis intill hotellet låg Heliga trefaldighets kyrka. Självklart var vi tvungna att gå in en stund. Jag skulle kunna skriva mycket om kyrkan men det är några saker som jag fastnade för, som berörde mig och som jag önskar att jag på något sätt kan förverkliga här hemma i min egen församling.

Först och främst kändes det som en väldigt barnvänlig kyrka. (Nu kan jag ju bara uttala mig om kyrkorummets utformning, men jag hoppas att det är ett uttryck för att barnen också är välkomna på gudstjänsterna.) Mitt i kyrkan hade barnen sin plats. Ett rejält utrymme med mjuk (ljuddämpande) matta, böcker, gosedjur och annat som barnen kunde sysselsätta sig med. Ett extra plus får man för de mjuka byggklossarna, som man kunde bygga jättefina torn med utan att det skramlade och brakade alltför mycket när tornet rasade. Det fanns också ett stort mysigt tält med myshörna och bord och stolar.



Föräldrarna kan sitta tillsammans med barnen och ändå vara fullt delaktiga i gudstjänsten, och barnen behöver inte vara förvisade till ett mörkt skräpigt hörn längst bak i kyrkan. Med beröm godkänt!!!

Vid min vandring i kyrkan hittade jag också det här fina, enkla men mycket ”funktionella” böneträdet där man som besökare kunde skriva sin bön eller tanke på ett löv och sätta fast på någon av trädets grenar. Som synes var trädet fullt. På ett bord låg det pärmar där tidigare ”böneblad” var inklistrade. Smart, jätteenkelt och välkomnande.



En annan rolig grej är det här landskapet med olika scener ur Jesu liv med hänvisningar till Bibel för barn. Något liknande skulle vara jättekul att göra med våra konfirmander.

Äntligen augusti

Äntligen är det augusti! Fortfarande är det sommar, men det blir mörkare på kvällarna så man kan tända ljus. Och så kommer man hem från semestern med en massa planer på hur man nu ska planera middagsmaten en vecka i förväg, hur man minsann ska lägga in kläderna i garderoben varje kväll innan man tar fram nya, hur man ska ha ordning och reda på allting. Det är en tid för nystart och för min del har augusti månad alltid varit förknippad med fler löften om ett bättre liv än januari. Men i år har jag längtat till augusti av en helt annan anledning. Nu får jag äntligen börja använda min nya fina almanacka!



Även denna ska förstås användas för ett nytt och organiserat liv :-) Men framför allt är den ju så fin och den är bara bara min. Jag har köpt den på Personlig almanacka där man kan designa sin egen kalender. Man väljer själv vilket datum den ska börja och så räcker den ett helt år, man väljer storlek, färg och design, och det finns en massa andra olika val man kan göra. Fiffigt är också att man kan lägga in alla födelsedagar på hemsidan så skrivs de direkt in i almanackan, och lagras tills nästa år man beställer. Det är jättekul och jag längtar redan till nästa år då jag ska designa en ny almanacka igen. Det är också en bra present att ge bort.