Ett förtydligande: Det är inkonsekvensen jag vill komma åt

(En del av det jag skriver här har jag tidigare skrivit på facebook, men då vissa av bloggens läsare inte använder sig av ”boka” så skriver jag det här också)

Då en del av de reaktioner jag på olika sätt har fått efter mitt förra inlägg tyder på att läsarna inte kan läsa innantill och/eller bara hör det de vill höra, får jag här komma med ett förtydligande. Eller två förtydliganden förresten.

1. Det är Svenska kyrkans inkonsekvens jag vill åt.

2. Att jag skriver detta har egentligen ingenting alls med förhållandena i Söderköpings kontrakt att göra. Detta är enbart en reaktion på den diskussion väckts då dessa förhållanden blivit uppmärksammade i tidningar och bloggar, m.m.

Förtydligande nummer två hoppas jag inte att jag behöver orda så mycket mer om. Men nummer ett vill jag beskriva så här.

Kyrkans företrädare på alla nivåer, så även jag, hävdar att man inte ska kunna prästvigas i Svenska kyrkan om man inte accepterar ordningen med kvinnliga präster. Som stöd för detta har vi kyrkoordningens 31 kapitel, andra paragrafen punkt 5. Man är behörig att utöva uppdraget som präst om man bl a har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön.

Men vad betyder detta egentligen? Kan vi använda denna punkt som stöd för vår uppfattning? Ja det är frågan. För de flesta, oavsett uppfattning i ämbetsfrågan, och oavsett när de har prästvigts, tjänstgör alldeles utmärkt tillsammans med andra i vigningstjänsten sådär till vardags. Det är i gudstjänstsammanhangen det bränner till. Kan man kräva att en manlig präst tjänstgör i en gudstjänst där också en kvinnlig präst tjänstgör? Hur hanterar vi de situationer där det inte sker så? Kan man kräva, eller åtminstone förvänta sig att en manlig präst deltar i nattvardsfirandet om en mässa leds av en kvinna? (För säkerhets skull målar vi upp ett scenario där det är oblater med rätt glutenhalt, vin med rätt alkoholhalt, och en fullständig högmässa enligt kyrkohandboken.) Hur hanterar vi de situationer där det inte sker så?

Om detta att ” i alla uppgifter tjänstgöra med andra oavsett deras kön”, inte betyder mer än vad som gäller på alla andra arbetsplatser och omfattas av svensk lag, så kan vi stryka detta avsnitt ur kyrkoordningen. För KO tar ju inte upp allt annat som gäller i svensk lag eftersom svensk lag självklart gäller i kyrkan. Sålunda får vi inte stjäla, döda, misshandla, köra för fort, klippa svansen av hundar o s v.

Man måste ju ha menat något mer när man skrev denna formulering. Vad menade man? Och håller det verkligen? Annars, bort med det och så hänvisar vi bara till svensk lag, och säger att det är ok att en manlig präst t.ex. tycker (och säger) att kvinnor är impotenta att förkunna Guds ord, och att en kvinnlig biskop inte kan viga någon till präst för eftersom hon är kvinna så kan inte Gud verka genom henne. Är det inte ok, så får vi komplettera kyrkoordningen med tydligare formuleringar.

Kommer man fram till att kyrkoordningen inte betyder mer än vad som redan står i vår lag då ska jag finna mig i det. Det är inkonsekvensen jag vill åt.

Vad jag önskar. Några tankar om sånt som snurrar runt just nu.

På vissa håll bloggas det för närvarande ganska mycket om händelser och företeelser i Linköpings stift. Nu känner jag efter perioder av ilska, sorg och uppgivenhet att jag måste skriva av mig.

Bakgrunden: En församlingspedagog, min arbetskamrat, skrev i våras ett brev till domkapitlet där hon beskrev hur präster i kontraktet känner sig missmodiga då samarbetet mellan präster på kontraktsnivå inte fungerar. Det är den gamla följeslagaren ämbetsfrågan som är på tapeten. Igen. Eller fortfarande kanske man ska säga. Det exempel församlingspedagogen tar upp i brevet är, något förenklat, att några av de manliga kollegorna inte tar emot nattvarden av sina kvinnliga kollegor. Hon vill att domkapitlet tar tag i frågan och gör klart vad som gäller.

Här har bloggarna gått igång. Man förfasar sig och tar till ord som nattvardstvång och DDR-fasoner. Man räknar upp en mängd skäl till varför en människa inte vill ta emot nattvarden vid ett speciellt tillfälle. Det kan t.ex. handla om att brödet är glutenfritt eller att vinet är alkoholfritt. (Detta tycker jag personligen är att göra Gud ganska liten, men visst, vi kan ha olika åsikter.) Andra skäl är att man anser att det är fel på gudstjänstordningen eller att man inte vill fira mässa för ofta. Men ingenstans i dessa listor skriver man det som alla vet, att ett av skälen också är att man inte accepterar ordningen med kvinnliga präster.

Nu är det inte bara nattvardsfrågan som är problemet i kontraktet. En av poängerna med att prästerna i ett kontrakt samlas till konvent, är att vi ska kunna föra teologiska samtal med varandra, kollegiala samtal präster emellan. Men eftersom vi kvinnor inte anses vara ”riktiga” präster av några av männen (detta har uttalats tydligt i vissa fall, inlindat i något fall och på ett förkastligt sätt i något fall) så känner vi oss ganska obekväma med att föra den typen av samtal. Om vi bara ska samtala teologer emellan så finns det andra teologer i våra församlingar som kan vara med. Poängen är ju att det är prästerna som möts. Eller präster och diakoner – vigningstjänsten. Men det faller om några av deltagarna inte godkänner de andras vigning. T. ex. om någon är vigd av en kvinnlig biskop vilket enligt dessa personer är en omöjlighet. Alltså har kontraktssamarbetet brutit samman och vi kommer inte vidare.

Men, och här kommer ett stort men. Detta är inte en fråga som enbart rör församlingarna i Söderköpings kontrakt. Det rör hela Svenska kyrkan, vi måste reda ut vad som egentligen gäller. Och därför blir det också aktuellt i samband med biskopsvalet i Linköping. Hur kommer den nya biskopen att hantera denna fråga i stiftet och i samarbetet med andra biskopar. (Detta berörde jag i bloggen häromdagen)

För vad betyder det egentligen att fullt ut samarbeta med kollegor av båda könen? Handlar det enbart om att på ett anständigt sätt förhålla sig till varandra på sin arbetsplats, att ge manliga och kvinnliga kollegor samma information, att inte särbehandla eller missgynna någon på grund av dennes kön? Så långt faller det under svensk lag, som samtliga biskopskandidater vid hearingen i Linköping hänvisade till. Om det bara gällde sådana frågor behöver vi inte gå till domkapitlet. Då finns det andra instanser i samhället att vända sig till. Men hur är det om en manlig präst vägrar att närvara vid en gudstjänst där en eller flera kvinnliga präster medverkar, liturgiskt klädda? Detta är vi många som har varit med om, och det har godkänts av kyrkoherdar och biskopar. Trots att det varit i sammanhang där det rått ”obligatorisk närvaro”. Kan man kalla detta arbetsvägran? Har någon sådan anmälan någonsin gjorts? Inte vad jag vet.

Jag tänker så här. Anledningen till att den som vill prästvigas numera måste skriva under att han eller hon är beredd att tjänstgöra med kollegor av båda könen, är naturligtvis att man hoppades att på så sätt bli av med de sk kvinnoprästmotståndarna på sikt. Att de helt krasst skulle dö ut och att det inte skulle vigas några nya. Men tolkningen av formuleringarna är uppenbarligen fri, och då tycker jag vi blir mer trovärdiga om vi stryker detta ur kyrkoordningen och inser att man får tycka vad man vill så länge man inte diskriminerar någon på ett sätt som faller under samma lagar som gäller på andra arbetsplatser. Jag tycker att det vore ett enormt nederlag, men det är så det fungerar idag.

Vad jag önskar är följande:

Att vi får en redogörelse för vad det verkligen innebär att ”i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön”, så som man måste skriva under för att prästvigas.

Modigare kyrkoherdar som ser det som arbetsvägran och inte en trosfråga, om en präst vägrar att medverka i gudstjänst tillsammans med en kollega.

Modigare biskopar, som då och då frågar de kvinnliga präster som varje dag måste hantera detta, hur de faktiskt har det.

Modigare biskopar, som sätter hårt mot hårt gentemot de prästkandidater (och präster)som märkligt nog alltid uteblir vid mässor ledda av en kvinna. Jag är inte ute efter något nattvardstvång, det hela är en fråga om trovärdighet. Det finns kvinnor som leder mässor med glutenoblater och starkt vin och i enlighet med kyrkohandbokens ordning. Gå på en sådan mässa då och då, så behöver du inte bli misstänkliggjord, svårare än så är det väl inte?

Slutligen önskar jag att vi en gång för alla kan lägga denna fråga bakom oss. Kyrkan skadas av att detta pågår år efter år. Nu vill vi gå vidare.

Och för övrigt anser jag att Martin Modéus bör bli vår nästa biskop.

Stop all the clocks

Sonen tycker att jag ska byta batteri i hans klocka "för den går så långsamt". Själv önskar jag att vi kunde stanna alla klockor, stänga av tiden ibland. Livet går ju så fort.

En kvinna som biskop eller en biskop för kvinnor (och män) – vad är viktigast?

Vi ska som bekant välja biskop i Linköpings stift. Bara några dagar innan hearingen av kandidaterna fick Östgöta-Correspondenten nys om det brev som min arbetskamrat skrivit till domkapitlet, ett brev som handlar om det bekymmer vi har i vårt kontrakt, men också i vårt stift och i vår kyrka. I hennes brev handlar det mycket om manliga präster som inte tar emot nattvarden av kvinnliga kollegor. Detta har många bloggare och andra hakat upp sig på, men för oss som lever med denna fråga, handlar det om något mycket större. Om jag bara orkar ska jag blogga om det en annan dag. Men nu vill jag skriva om frågans betydelse i vårt biskopsval.

I kyrkovalet för några år sedan hade socialdemokraterna ”Ut med kvinnoprästmotståndarna” som sin paroll i kyrkovalet. Jag tyckte och tycker fortfarande att det var ganska dumt. Det kan inte vara den absolut viktigaste frågan. Men så var det. Därför kan man tänka sig att socialdemokraterna också lyfter fram den enda kvinnan bland biskopskandidaterna, Karin Burstrand. Även andra vill lägga sin röst på henne ”bara” för att hon är kvinna. För det första vore det ju oerhört sorgligt att få en tjänst, vilken som helst, på vilken arbetsplats som helst, ”bara” för att man är kvinna. För det andra är det inte säkert att en kvinna är den som bäst hanterar problem, i stiftet och i hela vår kyrka, som har med ämbetsfrågan att göra. Det handlar mycket mer om ledarskap och personlighet. Bara för att man är kvinna är man inte automatiskt lämpad att ta hand om detta.

Jag blev på många sätt positivt överraskad av Karin Burstrand på hearingen förra veckan. Jag tyckte att hon verkade trevlig, begåvad och eftertänksam, och tror att hon mycket väl skulle kunna vara en bra ledare. Men inte som biskop. Och inte i Linköpings stift. Anledningen är framför allt de svar hon gav när det kom till ämbetsfrågan. Då sa hon att saker som att ”vi måste hitta sätt att förhålla oss till varandra, vi måste kunna respektera varandra”. Har vi hört det förut? Vad innebär respekt kan man då fråga sig. Alldeles efter denna fråga gick man över till att prata om den ”teologiska spretigheten” som tydligen ska finnas i stiftet. Och nu kommer det. Här säger Burstrand att ”vi behöver inte tycka likadant, men målet är ändå att vi ska kunna mötas vid nattvardsbordet”.

Alltså, det är inget mål att de som är vigda till präster i kyrkan ska mötas vid nattvardsbordet, de ska bara ”förhålla sig och respektera varandra”. Men i andra sammanhang är det ett mål.

Här vill jag nu understryka ett par saker. Jag skriver alltså inte detta för att slå ner på en biskopskandidat, utan för att belysa problemet, belysa den vaghet som biskoparna i allmänhet uttrycker i frågan. Jag är inte heller ute efter något nattvardstvång så som en mängd bloggare på andra fronten verkar tro. Mer om detta en annan dag. Om jag orkar.

Vad vi behöver är nu en orädd biskop, som en gång för alla kan reda ut den här frågan och göra klart vad som gäller, även om det får till resultat att jag och mina kvinnliga kollegor får finna oss i situationen som den är. Vi behöver en biskop som vågar diskutera detta med sina biskopskollegor och finna en enhetlig linje i de frågor och situationer som uppstår kring olika ämbetssyn. Vi behöver en biskop som kan ta den här diskussionen utan att vara rädd för att stöta sig med gamla kompisar från förr, som inte är rädd för att göra sig obekväm i biskopsgänget.

Vi behöver en modig biskop. Och enligt mig behöver vi Martin Modéus.

Hur mycket ska man tåla?

Mitt hem är min borg. Men hemmets trygga murar kan inte skydda mig från angrepp. I mitt eget hem blir jag förolämpad varje gång jag stänger av DVD:n

Fulbloggen 3 Fyra nyanser av brunt (räcker inte till)

På sjuttiotalet var det inne med gillestuga. Enligt wikipedia är en gillestuga ett rum i källaren på en villa som används som ett enklare vardagsrum. På sjuttiotalet var det även inne med brunt. Brun är en trevlig färg. Ibland. I vissa sammanhang. Ibland är brunt bara för... brunt. Helt enkelt. I vårt sjuttiotalshus har vi en gillestuga. Den är brun. Väldigt mycket brun. På olika sätt. Så här ser den ut

.

Här har vi en brun heltäckningsmatta, bruna vävtapeter, bruna golv- och taklister, ett brunt soffbord, en brun bänk framför öppna spisen, en brun bar (!) och sist men verkligen inte minst en monstruöst ful och obekväm soffa i brunt mosaikmönster. (Jag vill här påpeka att soffan och soffbordet ingick i husköpet, men det ursäktar egentligen ingenting.) Detta rum skulle kunna vara hur trevligt som helst och verkligen kunna användas "som ett enklare vardagsrum", i synnerhet som vårt andra vardagsrum har skyltfönster ut mot gatan och jag är inte så lockad av att sitta och slösova framför tv:n till allmän beskådan. Men gillestugan är ju så fuuuul.

Mitt mål för denna höst är därför att måla om väggarna i en mindre brun nyans, köra soff-eländet till tippen och införskaffa en ny, som man dessutom kan sitta i. Jag tror att detta kan göra underverk. Nu återstår det att se om det blir verklighet, eller om det blir som med andra löften som avges så här i valtider.

Lycka

Jag är så löjligt lycklig idag, för jag har anmält sonen till simskola. Här i Åtvidaberg har det inte funnits någon simskola på länge, det har inte alltid ens funnits en öppen och fungerande simhall. Och allteftersom sonen blivit äldre har jag fått mer och mer ångest över att han inte börjat i simskola. Eftersom jag alltid går händelserna i förväg har jag sett hur han börjar skolan utan att kunna simma, och ju äldra han blir desto jobbigare skulle det ju vara för honom. Och det har faktiskt varit helt otänkbart för oss att köra hela vägen till Linköping för en halvtimmes plaskande på lördagförmiddagen. Jobbar man två helger av tre, eller kanske tre helger av fyra, då är man rädd om den lilla lediga tid man har.

Så kom glädjebudskapet häromveckan då det stod i tidningen att LASS, Linköpings allmänna simsällskap skulle börja driva simskola här. Och nu har jag anmält min stora kille till Sköldpaddsgruppen. Jag är så lycklig. Och han med.