Önskningar - en bön inför det nya året

Det var en råkall, dimmig kväll sent i november. Tystnaden var nästan kvävande trots att vi var så många som hade samlats. Ett hav av ljus och blommor bredde ut sig. Så mycket kärlek, så många tårar, så mycket sorg och saknad. Och kramar som sökte tröst, kramar som höll om och höll ihop när allt hade brustit. Där i kylan och mörkret tände några ungdomar en rislykta som de lät sväva upp mot himlen och trots dimman kunde vi följa den länge, länge. Den lilla handlingen blev oerhört viktig för mig och säkert för fler av oss som var där. Det var som att lyktan bar iväg en del av sorgen men den blev också en symbol för frihet, en fri själ.

När jag nu vill uttala mina önskningar inför det nya året återkommer det minnet till mig. Jag önskar att vi kan låta det gamla året få sväva iväg och att vi kan släppa taget om det som varit. Jag önskar att de svåra saker vi upplevt inte längre ska ha makt över oss utan att vi ska bära dem med oss som erfarenheter som gör oss kloka. Jag önskar att alla vackra minnen och härliga upplevelser vi har ska vara som pärlor vi kan bära med oss som påminnelser om livets rikedom.

Inför det nya året tänker jag på alla som strider för sanning och rättvisa, som kämpar för sin egen eller för en anhörigs skull, för alla som protesterar mot orätt och vågar stå upp för andra människor. Jag ber om fortsatt mod och uthållighet för er och att ni ska bli bemötta med respekt och känna att ni blir tagna på allvar.

Jag önskar att alla ni som sörjer ska få se att det ljusnar i horisonten, att ni ska känna att framtiden kan bli bra trots krossade drömmar och brustna förhoppningar.

Jag önskar att alla ni som känner er svikna inte ska fastna i bitterhet och misstro utan våga känna tillit igen.

För alla som känner sig bundna eller fast i en återvändsgränd ber jag om förmågan att se nya möjligheter och djärvhet att prova okända vägar.

Jag ber att alla som är lite trasiga och kantstötta ska känna att ni ändå är värdefulla och viktiga och att ni ska  våga tro att saker kan bli bättre också när det verkar hopplöst.

Alla ni som är så strikta och välordnade och alltid vet bäst - jag ber att ni ska våga släppa taget, inte ta er själva på så stort allvar utan kunna skratta åt er själva och åt allt knasigt i tillvaron.

För er som hatar och hotar önskar jag insikten om hur små ni är och hur lätt det är att hamna på andra sidan av föraktets gräns. Det kunde lika gärna varit ni. Jag ber att ni ska förstå att det annorlunda inte är farligt och att framtiden bara kan byggas av kärlek, förståelse, mångfald och acceptans. Hat och förtryck kommer inte utplåna det främmande - det skapar bara sönderfall och otrygghet. Jag ber om besinning och att ni ska förstå vad som verkligen är värt att kämpa för.

Inför det nya året vill jag önska och be om hopp och framtidstro, om mod att vara sann mot sig själv och andra, om respekt mellan människor, om eftertanke, varsamhet och ödmjukhet i små och stora samtal.

Jag ber om ett gott nytt år, om fred och försoning, rättvisa och frihet, medmänsklighet och skapelseansvar.
Amen

Ty det fanns inte plats för dem inne i härbärget...

Stoppa massinvandringen gastar de invandrarfientliga grupperna i vårt samhälle. De som förklär sitt förakt mot andra människor i omsorg om barn, gamla och sjuka. Visst kommer det många människor och knackar på vår dörr, men faktum är att fyra femtedelar av världens femtio miljoner flyktingar tas emot i u-länder. Och nog är det ett större problem att människor tvingas fly från sina hemländer än att vi "tvingas" ta emot dem här?

Men hur vi än ser på saken och vad vi än tycker så är det ett faktum att vi just nu har ovanligt många människor som söker hjälp och trygghet här hos oss. Så var ska vi göra av dem medan de väntar på besked om de får stanna eller inte.  Under hösten har det debatterats kring asylboenden som inte drivs av Migrationsverket,  om företag som tjänar pengar på att driva sådana anläggningar.  Många tycker att det är upprörande och det kan jag hålla med om i de fall där de boende inte har en skälig miljö att vistas i. Men jag tycker inte att det principiellt är fel att Migrationsverket under perioder då trycket är ovanligt stort hyr platser av andra. Staten kan inte själv äga stora anläggningar som står tomma under långa perioder bara utifall att. Så vill vi inte heller att våra skattemedel ska användas. Därmed inte sagt att staten inte ska äga fler boenden än man gör idag.

I den här diskussionen har det från olika håll höjts röster om att kyrkan borde gå in och erbjuda plats åt flyktingarna. Med kyrkan menas Svenska kyrkan, och precis som det ropas om att kommunen ska göra än det ena än det andra utan att man ser att det är vi som tillsammans är kommunen och att kommunen inte har mer pengar än vad vi betalar i skatt, så tycker många att kyrkan ska göra en massa saker men själv vill man inte vara med och betala eller göra något praktiskt. Kyrkan är ju inte heller något mer än sina medlemmar och har inte mer pengar än vad medlemmarna betalar. Myten om kyrkans rikedomar är utbredd och djupt rotad.  Vi som arbetar i församlingarna vet att ekonomin blir allt sämre och vi får hela tiden prioritera bort saker vi skulle behöva göra.

Nu är det alltså många som anser att Svenska kyrkan har en massa fastigheter som står tomma och som skulle kunna användas som flyktingförläggningar. Markservicen skulle dessutom kunna skötas av frivilliga krafter och det hela skulle ge en positiv bild av kyrkan, stärka hennes varumärke om man så vill. Detta uttrycks i insändare i lokaltidningar och kyrklig press men också från Migrationsverket och det har till och med skett samtal i frågan mellan myndighetens företrädare och ärkebiskopen. Jag tycker att idéer ska provas och diskuteras och att det är viktigt att våga tänka nytt. Men den här idén tror jag inte på. Den är naiv och det skulle inte alls gynna kyrkan.

Svenska kyrkans stora fastighetsbestånd är en ekonomisk kvarnsten runt halsen. Allra mest problematiskt är det med alla kyrkor som sällan används, som är dyra i drift, som inte sällan har stora underhållsbehov och som av byggnadsantikvariska skäl inte får renoveras, repareras och byggas om på de ekonomiskt och behovsmässigt bästa sätten. Men kyrkorna är det sista vi gör oss av med och det är också väldigt svårt att stänga, sälja eller riva en kyrka. Men bortsett från kyrkorna äger kyrkan församlingshem i var och varannan by. På många håll används dessa väldigt lite till församlingens egen verksamhet. Det kanske är ett par kyrkkaffen och en handfull minnesstunder på ett år. Är det ansvarsfullt att fortsätta äga dessa byggnader med allt vad det innebär av kostnader? Det finns församlingar som är framsynta och modiga och säljer av så mycket som möjligt av den här typen av fastigheter, oftast med stora protester som följd. Men än så länge finns de flesta kvar i kyrkans ägo och det är ofta dessa församlingshem som nämns av debattörerna som tänkbara asylboenden. Men ärligt talat - hur realistiskt är det?

För det första är församlingshemmen i sammanhanget små lokaler där inte särskilt många skulle kunna rymmas och många små enheter blir naturligtvis dyrare än stora. Om husen inte byggs om (vem betalar) så är det stora sovsalar som gäller och hur lämpligt är det för de asylsökande att bo så under de långa handläggningstiderna? Att aldrig kunna stänga dörren om sig  och i förekommande fall om sin familj, och dag som natt leva så tätt inpå andra människor, med olika kulturer och många gånger med fruktansvärda upplevelser i bagaget.  Är det en typ av boende som vi som kyrka vill ge? Men ännu större problem är att de flesta församlingshem som jag vistats i har mycket få toaletter och sällan någon dusch.  Hygienutrymmena är inte alls dimensionerade för att ha en stor mängd boende, dygnet runt. Ska vi bygga om? Återigen, vem betalar? Köken i församlingshemmen är sällan anpassade eller godkända ens för den verksamhet vi har idag - än mindre för att ge ett stort antal boende frukost, lunch och middag och det finns absolut inte möjlighet för de boende att ordna med egen mat. Att dessutom tro att några "snälla tanter" skulle turas om att på frivillig basis laga mat är verkligen bortom all rimlighet.  Dessutom - vi har en hög arbetslöshet i Sverige,  då ska vi väl anställa människor som utför arbetet. Ibland föreslås även kyrkobyggnaderna som tänkbara boenden men där är det ju ännu sämre med hygienutrymmen och matlagningsmöjligheter. Och den stora frågan - oavsett om det gäller församlingshem eller kyrkor - är vad vi ska göra när församlingen själv behöver lokalerna. Det är ju inte bara några liggunderlag som ska rullas ihop. Och om det är så att vi aldrig använder dessa fastigheter då ska vi inte heller äga dem.

Det är mycket möjligt att det någonstans runtom i Sverige finns fastigheter i kyrkans ägo som skulle kunna fungera som asylboende. Men då äger vi dem fortfarande och har fortfarande kostnader för dem. Det enda sättet att då försvara en sådan användning framför försäljning, är att Migrationsverket får betala mer än vad det egentligen kostar att driva boendet. Och vips så har Svenska kyrkan blivit en av dem som tjänar pengar på flyktingarna.

Jag säger inte att idén om kyrkligt ägda och drivna asylboenden är helt omöjlig men vi kommer inte att kunna göra någon större skillnad. Det handlar om få platser i det stora hela. Däremot är Svenska kyrkan en unik, rikstäckande organisation som skulle kunna samarbeta mycket mer med Migrationsverket och kommunerna när det gäller att ta emot flyktingar, knyta kontakter, engagera, vara medmänniskor med mera. Men det är en annan historia.

Gott gammalt år

Nu ska vi snart säga farväl till år 2014, ett år som alla andra med toppar och dalar, med mycket vardag och förutsägbarhet men också många oväntade inslag av olika karaktär. Om 2013 var mitt annus horribilis, ett fruktansvärt år, så får nog år 2014 betecknas som ett trevande, nyfiket år. Hur skulle det "nya" livet bli? Det har varit nyorientering på många sätt, en del bakslag och oändligt mycket väntan. Men sammantaget har det ändå varit ett rätt gott år. Ett gott gammalt år som nu lämnar över till vad som förhoppningsvis blir ett gott nytt år. Men vi kör väl en liten årskrönika ändå.

Januari
Nyår tillbringades som vanligt hemma i Halland. Sedan återvände vi till Åtvidaberg med jobb, skola, vardag. Terminen inleddes med personaldagar där jag tillsammans med den kloke JC fick berätta för mina arbetskamrater om hur livet är för mig och vad vi kan göra för att få det att fungera så bra som möjligt på jobbet. Jag hade redan tidigare berättat om min diagnos men nu fick jag tillfälle att förklara lite mer. Det togs emot med blandade reaktioner, men de flesta var positiva och det kändes väldigt bra för mig att göra detta. Här sattes på ett sätt tonen för vad större delen av året skulle komma att handla om - nämligen väntan på att Försäkringskassan skulle godkänna min ansökan om sjukersättning. Först när det blev klart skulle jag kunna "vända blad" som kungen skulle ha sagt.

Detta var också månaden då jag började sjunga i Åtvids kammarkör. Lovely!

Februari
Årets andra månad brukar vara årets värsta månad för mig men i år hade jag tänkt ut en slug strategi. På sportlovet reste vi till Teneriffa och jag kan ärligt säga att vetskapen om att den resan hägrade hjälpte mig att härda ut under vintern och sedan levde vi gott på minnena. Jag insåg att denna strategi är rent livsavgörande för mig så om ca 8 veckor åker vi igen. Det var en underbar resa med skönt väder och glada barn. Fullständigt kravlöst tack vare att vi hade all inclusive, och barnen kunde ligga med varsin surfplatta på rummet medan maken och jag satt kvar efter maten. Många promenader och mycket bad gjorde att Samuels blodsocker höll sig skapligt och ibland kunde han till och med äta glass utan extra insulin. Jonathan pratade dag och natt om vulkanen Teide och utflykten till Loro Parque blev en succé. Där fick vi också två nya familjemedlemmar nämligen pingvinen Pecke och späckhuggaren Späckis.

Februari är också födelsedagsmånad. Jonathan fyllde sex år samma dag vi reste och dagen innan råddade vi med ett litet barnkalas utan några större incidenter. När vi kom hem var det snart Samuels födelsedag men han valde bort kalaset och fick ta med sig ett par kompisar på bio istället. Sån't gillar den här mamman.

Mars
Månaden inleddes med en utflykt till Västervik där världens bästa kyrkoherde välkomnades i sitt nya pastorat. Det var kul att få vara med. Vi hade årsmöte i Diabetesföreningen med föreläsning om LCHF och även om det inte kom jättemånga så är det roligt att se att den föreläsningen faktiskt har hjälpt flera personer till en bättre hälsa. Och så fick jag ju möjlighet att träffa majoren live, vi som bara hade haft kontakt via nätet tidigare. Diabetesförbundets föräldraråd hade möte i Stockholm och i samband med det träffade jag bästa vännen i huvudstaden och vi var på Göta Lejon och såg musikalen Priscilla - Öknens drottning. En härlig kväll!

April
I början av månaden hade Kammarkören konsert i Vimmerby. Det var ett litet äventyr men väldigt roligt. Sedan kom den intensiva påskhelgen vars höjdpunkt var påsknattsmässan. Sådana där nattliga aktiviteter är egentligen inte min grej men just i år var jag knuten till församlingens vuxenkonfirmandgrupp och vi hade konfirmation på påsknatten. Det var en stark upplevelse. Helgen efter åkte vi till Berlin med konfirmanderna - lika underbart som alltid och jättemysigt att få resa med vår lilla grupp. Men trött blir man...

Maj
Konfirmationsmånad med allt vad det innebär av övningar, kopiering av agendor mm. Jag hade två konfirmationer. Först med en liten grupp killar i Björsäter och det var så fint att få göra den gudstjänsten tillsammans med dem. Att jag dessutom fick döpa en av dem på själva konfirmationen var ju helt fantastiskt. Tänk att så tydligt få knyta ihop dopet och konfirmationen. Det är verkligen en nåd. Veckan efter var det mer "traditionell" konfirmation i Åtvid, lika heligt och underbart. Månaden slutade med att vi åkte på minisemester till Södertälje av alla platser på jorden. Peter fick visa barnen var han hade vuxit upp, vi bodde på hotell och besökte Tom Tits experiment. Skönt att komma bort och bara vara tillsammans med familjen efter att jag hade arbetat så mycket.

Juni
April och maj var otroligt intensiva månader med alldeles för mycket arbete. Det gjorde att jag i början av juni fick ett rejält bakslag och var tvungen att dra i bromsen. Det var tufft men också lärorikt. Då blev det väldigt tydligt för mig själv framför allt men också för andra att jag måste vara jättenoga med mina arbetstider. Det har varit enklare för mig att begränsa mig och hålla mig till mitt inrutade schema efter det, även om jag inte alltid lyckats.

Det blev en dagsutflykt till Ullared med tjejgänget - ett skönt avbrott i vardagen. Min bror och hans familj kom på besök och vi var på Harry Potter-utställningen i Norrköping. Två av hans döttrar är minst sagt att betrakta som Harry Potter-nördar och de var ju uppslukade av det hela, men vi andra var kanske inte lika entusiastiska.

Juni var en väldigt vemodig månad då vi steg för steg avvecklade församlingens förskola där också mina egna barn gått. Fastän jag har full förståelse för beslutet att lägga ned var det ändå så sorgligt och jag är tacksam att min yngste son i vilket fall som helst skulle sluta och börja förskoleklass. Annars hade det nog blivit outhärdligt. I samband med församlingens sommarfest firade vi mässa i Gamla kyrkan där förskolans verksamhet officiellt avslutades. Biskop Martin Lönnebo som var med och invigde förskolan för tjugo år sedan genom att knyta ihop, inte klippa, ett band kom nu och knöt upp bandet. Det var en härlig mässa och det kändes väldigt viktigt att få ha den ceremonin som avslut.

I juni öppnades också i all hast ett asylboende i Åtvidaberg. Det blev en väldig turbulens kring det men nu fanns människorna här och vi försökte ta emot dem så gott vi kunde. Det har till och från påverkat församlingen men framför allt kunde vi med glädje se hur några av de ungdomar som varit engagerade i församlingen gick från ord till handling för att välkomna våra nya grannar.

Juli
En sommar med många dop och vigslar där jag särskilt minns den dag i juli då jag kastade mig ut ur komfortzonen och ledde en vigsel på engelska. Så nu är det gjort också. Sedan blev det semester. På den första semesterdagen åkte vi till diabetesmottagningen för Samuel skulle få en cgm, en kontinuerlig blodsockermätare som vi verkligen hade kämpat för att han skulle få. Han hade provat den under våren och den innebär en stor frihet och trygghet och den gör också att jag känner så oerhört mycket mindre stress på många sätt. Den har förändrat diabetestillvaron mycket.

Vi åkte till västkusten, och det var varmt och jag badade varje dag. Underbart. I slutet av juli åkte hela familjen, med både små och stora söner, till London. Det var en helt fantastisk resa, så oerhört kul att få göra detta tillsammans med alla grabbarna och uppleva så mycket tillsammans. Maken fyllde femtio år vilket var anledningen att vi åkte just då och jag tror att han är väldigt nöjd med sin resa.

Augusti
Semestern fortsatte ett par veckor in i augusti.  Vi firade bröllopsdag. Jonathan lärde sig cykla och började förskoleklass. Nu var det tänkt att vi äntligen skulle få en ny kyrkoherde efter att vår gamla chef slutade i november, men tyvärr blev han långtidssjukskriven och den vikarierande kyrkoherden fick fortsätta.

September
På jobbet drog vi igång verksamheten för fullt, jag hade dopsamtal var och varannan dag och årets konfirmander började. Så pang! En natt fick jag ont i magen, på morgonen insåg jag att det med största säkerhet var blindtarmen och efter en något rörig dag opererades jag på kvällen. Hela historien finns att läsa här. Och sedan var den månaden slut. Men medan jag var på sjukhuset kom äntligen det efterlängtade beskedet från försäkringskassan som godkände ansökan om halv sjukersättning. Så nu åker jag tåg och går på bio med pensionärsrabatt haha.

Oktober
Så var det oktober. Det största som hände då var väl att jag "kom ut" på bloggen och berättade typ allt om mig själv och Aspergers. Det var väldigt "terapeutiskt" att få berätta om min resa och jag har fått enormt mycket positiv respons. Efter det hann jag med ett besök i Stockholm där jag först hälsade på en tidigare arbetskamrat och det var galet och underbart och makalöst roligt. Dagen och kvällen innehöll bland annat ett besök i ett inredningsmagasin fast på riktigt och en inte oansenlig mängd vin. Dagen därpå träffade jag en grupp diabetesläkare och sköterskor som utgör styrgruppen för det svenska barndiabetesregistret. Lilla jag utgör föräldrarepresentanten i deras grupp. Intressant på många sätt även om jag får sålla informationen - en del saker förstår jag helt enkelt inte. Sedan var det höstlov och plötsligt var även den månaden slut.

November
Första veckan i november blev det en ny resa till Stockholm - den här gången för att träffa föräldrarådet igen. Kul och intressant. I mitten av november var det meningen att jag skulle ha börjat en kurs i Göteborg men det blev inget med det för det var för få anmälda. Vi åkte ändå till västkusten några dagar, hela familjen, för att vara med och fira mina föräldrars guldbröllop. Väl hemma höll jag på att få fnatt på alla skridskor och badkläder och gympapåsar och matsäckar som skulle packas vareviga dag. Det har en tendens att komma i perioder sånt där. Jag hade förmånen att få sköta Ung Diabetes Instagramkonto under en vecka. Det var jättekul och ledde till många samtal och nya kontakter. Så blev det dags för en ny vända till Ullared, nu med övernattning på hotellet och även denna utflykt präglades av ett visst intag av vin. Roligt var det i alla fall och de flesta julklapparna köptes här. Plus mycket annat. Jag kom hem, blev sjuk och sedan hände det oerhört tråkiga saker. Månadens sista dag var första söndagen i advent som jag firade med gudstjänst och adventsmys, men med sorg och vemod som sällskap.

December
I december ska allt ske, både hemma och på jobbet. Jag bar med mig ett vemod in i den här månaden som hade börjat redan i mitten av november och som hade flera orsaker. Nu, under månadens och årets sista dagar har det börjat lätta, men det är skört. I november fick jag ett nytt skov av min ögonsjukdom och jag hade inte hunnit sluta behandlingen innan en ny inflammation blossade upp dagarna innan jul. Innan dess hade jag hunnit med dubbla julkonserter med Kammarkören och kyrkokören och under höstterminens sista vecka drog jag igång en debatt angående sockret i skolan där jag fick så vansinnigt mycket kritik att jag undrar vad som är fel i vårt samhälle. Hur jag än vänder och vrider på det så kan jag inte tycka att det är ok att barnen får godis i skolan och på fritids men jag fick veta att jag minsann skulle vara tacksam för att pedagogerna gör så mycket bra. Jag tycker att de gör enormt mycket bra saker. Men vi behöver gemensamt göra något åt den utveckling i samhället där vi ger våra barn socker, godis, kakor och glass i tid och otid. Den här diskussionen kommer att fortsätta nästa år och det kommer bli tufft men jag känner stort stöd av många.

Julhelgen firades lugnt och stilla, jag jobbade ganska mycket vilket jag trivs med och jag har börjat försonas med julfirandet och på något sätt kan jag faktiskt numera uppskatta helgen. Mot juldagens kväll blev jag alltmer förkyld och det hör på något sätt också till.

Ska jag sammanfatta året så har det trots allt varit ett gott år. 2014 har varit oändligt mycket bättre än 2013 men det finns fortfarande förbättringspotential när jag blickar framåt. Jag hoppas att 2015 ska bli ett friskare år. Jag hoppas att det ska bli mer stabilt, dels på arbetet, dels i mitt eget liv nu när alla turer med försäkringskassan är klara. Och jag hoppas att jag har lärt mig så mycket om mitt "nya" liv att jag ska kunna skydda mig bättre från djupa svackor.

Så hejdå 2014 - du har varit helt ok. Och välkommen 2015 - jag tar emot dig med glädje och förväntan!

För dem som vandrar i mörkret - en julpsalm

Idag går jag och nynnar på den här julpsalmen (nr 858 i Psalmer i 2000-talet). Jag tycker så himla mycket om den bortsett från att jag inte fattar varför författaren skriver opp istället för upp. Det finns inte ens ett litet hopp som det ska rimma på. Men när jag sjunger den för mig själv väljer jag i alla fall att säga upp. Så det så!

För dem som vandrar i mörkret ska ett ljus skina klart.
Ja över dem som undrar ska ett ljus gå opp!
För himmelens portar har öppnats
och ljuset från himmelen strålar hit ner.
I världen har mörkret skingrats och änglaskarorna ler.

För dem som gråter och lider ska ett ljus skina klart.
För dem som fryser i skuggan ska en sol gå opp!
För himmelens portar har öppnats
och ljuset från himmelen strålar hit ner.
I världen har mörkret skingrats och änglaskarorna ler.

För dem som hatas och plågas ska ett ljus skina klart.
Ja över dem som torteras ska ett ljus gå opp!
För himmelens portar har öppnats
och ljuset från himmelen strålar hit ner.
I världen har mörkret skingrats och änglaskarorna ler.

För dem som ej accepteras ska ett ljus skina klart.
Ja över dem som föraktas ska ett ljus gå opp!
För himmelens portar har öppnats
och ljuset från himmelen strålar hit ner.
I världen har mörkret skingrats och änglaskarorna ler.

För alla mänskor på jorden låt ett ljus skina klart!
För onda som för goda låt ett ljus gå opp!
För himmelens portar har öppnats
och ljuset från himmelen strålar hit ner.
I världen har mörkret skingrats och änglaskarorna ler.

Text: Lars Westberg

Vi är annorlunda och speciella men inte så konstiga som de där

Om människan tänker jag så här. Var och en utgör en unik kombination av egenskaper och förmågor. En del egenskaper och personlighetsdrag är medfödda, andra uppstår under livets gång beroende på erfarenheter och omständigheter. Vissa saker kan medvetet eller omedvetet förstärkas eller dämpas, annat är konstant och kan varken tränas upp eller tränas bort. Om vi skulle mäta de olika egenskaperna på någon form av skala mellan mycket och lite, bra eller dålig, stark eller svag osv så hamnar mycket få personer allra längst ut i ytterligheterna. De flesta av oss grötar ihop oss i ett ganska brett mittfält. Vi kan sticka ut åt ena eller andra hållet på några enstaka punkter men ofta är det inte så att vi är antingen det ena eller det andra. Snarare rör vi oss fram och tillbaka på skalan. Ibland kan vi vara driftiga och framåt, andra dagar mer återhållsamma, ibland vill vi vara ensamma, andra gånger tillsammans med andra. Vissa egenskaper kan gå hand i hand med varandra, har man den ena har man oftast också den andra. Vi är som vi är, vi är olika, och vi förändras. Det finns mängder av variationer på personligheter som alla är lika "normala" eller friska men de kan vara mer eller mindre vanligt förekommande. Det är inte någit fel på en bara för att man inte fungerar som majoriteten.

Med den här grundsynen på människan i bakhuvudet läste jag reportaget i Correns helgbilaga om introverta människor. Det är inte första gången man i denna bilaga berättar om "gurun" på området,  Linus Jonkman och det är inte första gången man skriver om introverta människor. Man har även avhandlat fenomenet HSP - highly sensitive person och berättat om människor som kallar sig stark-sköra.  Enligt mig hör alla dessa beteckningar ihop, de är uttryck för fenomenet att ha ett behov av att få vara speciell och sätta en etikett på sin personlighet. Jag är väldigt skeptisk till detta av flera anledningar. 

Efter att ha läst reportaget i helgens tidning sitter jag med en mängd frågor.

Kan man inte bara acceptera att människor är olika, måste det finnas ett ord för precis allting?

Jag skulle väldigt gärna vilja veta vad de introverta säger om Aspergers syndrom, hur man skiljer ut sig från såna som mig. De beskrivningar som artiklarna ger av introverta människor stämmer nämligen till 100% på mig.

Varför är man så rädd för att istället få en AS-diagnos? Vad gör det med oss som faktiskt har en sådan diagnos när man hittar på piffig etikett?

Hela reportaget uttrycker "Vi är lite annorlunda men på ett positivt sätt, vi är speciella men vi är inte så konstiga som de där andra, de som har diagnoser som AS. Men det är också synd om oss som är speciella och känsliga och missförstådda"

Jag är övertygad om att väldigt många av de som beskriver sig som introverta i själva verket har AS, och skulle säkert bli ännu mer hjälpta av att få en sådan diagnos för det skulle göra att de ännu bättre kunde förstå sig själv. Men en sådan diagnos vill man inte ha. För folk med AS är ju konstiga. Knäppa. Potentiella mördare som kan tågtidtabeller utantill. 

Om dessa introverta personer istället hade fått en AS-diagnos och kommit ut och varit öppna med det. "Jag är en introvert personlighetstyp på grund av att jag har Aspergers" så skulle det ju istället hjälpa hela samhället att förstå att Aspergers inte är så märkligt. Och det skulle hjälpa oss som har diagnosen. Nu urkiljer man istället en stor del av autismspektrat och säger att det är något annat, något finare, något chicare, något inte så konstigt som en autismspektrumstörning. För inte är man störd, eller autist gubevars! 

Och de som inte är så introverta att de skulle kunna få en AS diagnos kanske helt enkelt bara kan acceptera att det är så här de är. Människor är olika, det är väl inget konstigt med det? Vad den här världen behöver är sannerligen inte fler etiketter på människor.

Psalm på Luciadagen

Mitt bland lussekatter, pepparkaksgubbar och tomteluvor kommer här en påminnelse om varför vi firar den här dagen,  i form av en alldeles underbar psalm.

Mot den mörka vinterhimlen
stiger flammorna från bålet
där Lucia in i döden
vittnar om sin Herre Kristus.
Gud, ge oss sådan tro!
Lär oss leva till din ära,
var oss in i döden nära.

När vårt sinne tyngs av mörkret,
när vi famlar genom natten,
sänd då, Herre, dina vänner
till att lysa vägen för oss.
Gud, ge oss hopp och mod!
Dina helgon må oss lära
att med frid vår svaghet bära.

Ljuset övervinner mörkret.
Jesus, alla helgons seger,
ge oss kraft, som åt Lucia,
gör oss trogna in till änden.
Gud, ge oss sådan tro
att vi med din helgonskara
får för evigt hos dig vara.

Catharina Broomé

Innan, innanför. En text till tröst.

Innan verkligheten vaknat har du vakat över mig.
Innan första andetaget har jag andats djupt i dig.
Innan, innan, innanför bor du i mitt hjärta.

Innan någon visste om mig har du kallat mig vid namn.
Innan stormarna bedarrat har jag vilat i din famn.
Innan, innan, innanför bor du i mitt hjärta.

Innan vågorna har lagt sig har du vaggat mig till ro.
Innan någon öppnat dörren har du tänkt var jag ska bo.
Innan, innan, innanför bor du i mitt hjärta.

Innan livet ens har börjat har du burit det till slut.
Innan döden slutit in mig har du öppnat vägen ut.
Innan, innan, innanför bor du i mitt hjärta.

Thomas Boström

Pepparkakskex LCHF

Inom LCHF-rörelsen finns det vissa "gurus". Det kan handla om läkare som förklarar de medicinska fördelarna med LCHF-kost eller olika matbloggare. När det gäller bakning är Mariann Andersson en av dem. LCHF-bakning är ett kapitel för sig. Man måste komma till den punkt där man inser att bakverken - oavsett om det är matbröd eller kakor - inte är en variant på sina kolhydratstinna motsvarigheter utan något alldeles eget. Först med det som utgångspunkt har jag börjat njuta av det jag bakar. Det blir mycket av trial and error när jag ska baka lchf-bröd och kakor. Jag börjar nu lära mig vilka ingredienser som funkar för mig, vilken typ av sötning jag ska använda osv.

Så här års vill jag gärna smaska på pepparkakor med ädelost. Osten är inga problem men hur skulle jag få till pepparkakor? Visst finns det recept på lchf-pepparkakor men eftersom jag inte ens vill eller kan baka vanliga pepparkakor har jag ingen lust att slita med sånt. Istället gjorde jag ett eget experiment som faktiskt blev lyckat. Jag vill inte kalla dem för kakor utan istället är de något av smörgåskex med pepparkakssmak.

Mariann Andersson har gett ut flera böcker med recept och i boken Baka matbröd med LCHF finns ett recept på kanelknäckebröd som jag provat tidigare och tyckte mycket om. Därför tog jag det som utgångspunkt och gjorde vissa förändringar. Det går säkert att använda andra knäckebrödsrecept och göra liknande förändringar i smaksättningen, men jag tror inte att det fungerar med rena fröknäcken utan det behöver nog vara bröd med en viss del mandelmjöl, kokosmjöl eller dylikt. Jag har själv ett par andra knäckebrödsrecept jag ska testa att modifera när jag har ätit upp den här omgången (vilket nog blir ganska snart).  Hur som helst, här är min juliga variant av Marianns kanelknäcke.

Ingredienser

1 ägg
1 dl vatten
1/2 tsk salt
1 dl solroskärnor
1/2 dl linfrö
1/2 dl kokosnötsmjöl
1/2 dl mandelmjöl
1 tsk bakpulver
2 msk sötning (jag använder sukrin gold)
3 tsk pepparkakskrydda

Gör så här

Sätt ugnen på 175 grader (varmluft).
Häll alla torra ingredienser i en matberedare och kör tills solrosfröna blivit mjöl.
Vispa ihop ägg och vatten och häll i matberedaren. Kör tills allt blandat sig.
Låt smeten svälla i minst 5 minuter.
Kavla ut smeten mellan två oljade bakplåtspapper (Själv använder jag alltid bakplåtspapper av teflon och de oljar jag inte.) Kavla tunt så att det täcker en ugnsplåt.
Ta bort det översta pappret och skär i rutor, ca 5x5 cm eller vad du tycker är lagom.
Grädda ca 15 minuter. Passa noga för de blir lätt brända.
Stäng av ugnen och låt plåten stå kvar i eftervärmen ca 1 timme.

Gräddningstiden beror på ugnens kapacitet och hur tunna kexen är. Även valet av sötning kan påverka - när jag bakar med Sukrin gold blir kakorna lättare brända.

Sedan är det bara att bre på en rejäl bit ädelost och njuta. Självklart är det en del kolhydrater i kexen från solrosfrön, mandelmjöl och kokosmjöl men det är betydligt mindre än i vanliga pepparkakor.

Dagen är nära - en åsnefri adventspredikan

Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Dagen är nära, men ännu är det natt. Så här års verkar det vara en ständig natt  men vi får klamra oss fast vid Paulus ord ur Romarbrevet att dagen är nära, att ljuset kommer till vår värld och till vårt liv. Och som tecken på det hoppet tänder vi adventsljusen. 

Nu hänger stjärnan i samma fönster som den alltid hänger. Vi hänger kransen på dörren som vi brukar och vi bakar pepparkakorna efter samma recept som vi alltid gör. Eller som vissa av oss – vi köper samma sorts pepparkakor som varje år.  Gång på gång, år efter år. Ritualer och traditioner är desamma – det är ju det som gör dem till traditioner. Det finns en trygghet i det, men ibland kan det också kännas som en fångdräkt, som tunga kedjor svåra att göra sig fri ifrån. För samtidigt som allt är sig likt förändras livet, tillvaron och vi själva. Kanske är det första året som adventsbestyren sker i ensamhet, eller så är de förknippade med något annat som inte längre är. Förändringarna blir som tydligast i relation till traditionerna. Vissa saker kan vi såklart upphöra med, vi kan våga vägra glögg och pepparkakor och saffransbak. Men vi kan inte avsäga oss tiden. Det blir advent, jul och vinter oavsett om vi vill det eller inte. Tiden går och går. Och tiden är märklig.

Å ena sidan går tiden ständigt framåt. Det förflutna kommer aldrig tillbaka, det som hänt har hänt och varje litet nu är ett kort uppehåll på väg mot framtiden. Livet är en sträcka från A till B, från födelse till död, olika lång och olika innehållsrik för oss. Å andra sidan går tiden runt. Som visarna på klockan, sekunder, minuter och  timmar. Veckans dagar snurrar på, imorgon är det måndag igen. Och veckor följer veckor som blir månader och år. Vinter vår sommar höst, runt, runt och längs denna ringlinje finns traditionens hållplatser, advent, jul, påsk, pingst, midsommar. På vår tidsresa upplever vi dem varje år på nytt och ändå på samma sätt som alltid.

Idag börjar vårt nya kyrkoår och vi sjunger samma psalmer och lyssnar till samma berättelser ur Bibeln som alltid. Berättelsen om fridsfursten som ska komma, om längtan efter befriaren någon gång i framtiden. Och om Jesus som rider in i Jerusalem, i människors liv i ett pågående närvarande nu. Dåtid, nutid och framtid vävs samman.

Vi hör de välkända orden om hur Jesus för längesedan red in i Jerusalem omgiven av sång och jubel. Så många drömmar, så mycket längtan var knutna till den händelsen. Ett folk som levde under förtryck hade burits av löftet att befrielsen en dag skulle komma, frid och fred skulle åter råda. Och han skulle komma i stillhet och enkelhet. Det skulle bli startskottet, ett litet frö skulle gro och växa. Jublet var därför en glädjeyttring men också en protest. Ett trotsigt ställningstagande. Vi tror på en annan värld. Vi tror och vi vet att det kan bli möjligt. Och det var just den tron som Jesus ville väcka. Det var inte han som person som skulle skapa förändring. Men han kunde förlösa tron och omvandla den tillhandling.

Och så kommer Jesus till var och en av oss i det som är vårt liv, vårt nu. Fastän livet kan verka bestå av en närmast oändlig rad av likadana dagar, får vi ta emot varje morgon som en gåva och en möjlighet, där Jesus möter oss på nytt och sår ett frö av hopp i oss. Varsågod, säger han, nu är det gamla förbi, nu ger jag dig den här dagen och vad du än gör av den så är jag med dig.

Och allra oftast möter han oss i det enkla.  Ibland anar vi honom som en stilla susning i livets strid, en låga som fladdrar till så att vi skärper våra sinnen och vaknar upp. Det kan behövas så lite för att vi ska våga lämna invanda mönster och trygga vanor och börja agera, ta tag i saker, förnya, förändra, och tro att drömmar kan bli verklighet. Också vi får tro på befrielse från det som tynger och binder oss och trotsa det som är vårt mörker. Också vi får tro på en annan värld där fred och rättfärdighet råder, där gemenskap och förståelse är viktigare än konkurrens och egen vinning.  Låt oss tro och hoppas, låt oss hjälpa varandra att se ljuset och följa det.  Natten går mot sitt slut och dagen är nära.