LCHF behöver inte innebära vikthets

Är jag inkonsekvent? Ologisk? Står jag för en dubbelmoral? Det kanske någon tycker. Å ena sidan propagerar jag för LCHF, jag strider mot sockerkonsumtionen, det kollektiva sockerberoendet, och är allvarligt  bekymrad över att allt fler människor i vårt land och vår värld är kraftigt överviktiga. Jag talar om hälsoaspekter och samhällsekonomi. Å andra sidan propagerar jag för att alla kroppar ska få synas och finnas. Jag stödjer dem som visar upp kroppar som inte uppfyller våra vanliga skönhetsideal. Jag "dansar för Stina" och vill att alla ska få tycka om sig själv och sin kropp hur den än ser ut. Hur får jag ihop detta? Jag ska här försöka förklara hur jag tänker, hur jag kan stå för två till synes olika positioner.

För det första: Jag skiljer mellan den enskilda individen och det större samhällsfenomenet. Den enskilda, överviktiga människan är inte problemet. Problemet är att vi är så många som är överviktiga på ett sätt som innebär allvarliga hälsorisker vilket inte i första hand är ett samhällsekonomiskt problem utan primärt hotar den enskilda människans hälsa och mående. När jag propagerar för det som enligt mig är en sundare kost så handlar det inte om att alla överviktiga ska gå ner i vikt eller att alla ska välja just den metoden. Det handlar om att övergripande vända en samhällsutveckling. På individnivå kan det finnas väldigt många orsaker till att man har ett högt BMI, stor klädstorlek eller vilket mått vi nu använder för att mäta oss. Det finns många som är stora, kraftiga, fylliga, runda och så vidare men ändå är oerhört hälsosamma och mår väldigt bra. Det finns också många som av olika medicinska skäl inte kan se annorlunda ut.  Därför kan varken jag eller någon annan utomstående säga att just den enskilda individen är osund eller bör ändra sin livsstil. Dessutom finns det väldigt många som  utan att de vet om det, utan att vara ett dugg överviktiga och utan att vara soffpotatisar, har förhöjda blodsockernivåer och därmed löper stor risk att drabbas av akuta hjärtproblem. Sockret gör oss också sjuka på så många fler sätt. Detta missar vi om vi bara pratar om de överviktiga som problem. Därför vill jag uppmärksamma på farorna med socker/kolhydrater och det handlar om mycket mer allvarliga saker än övervikt.

För det andra: Skam och förakt kan aldrig vara annat än destruktivt. Det finns ingen överviktig person som inte känner till att det innebär stora hälsorisker. Det handlar inte om bristande intellektuell förmåga. Men vårt samhälle och våra ideal har i många, många år förstärkt bilden av den lata, dumma tjockisen. Det leder inte till någon förändring. Det är därför jag tjatar om att alla kroppar får synas och finnas. För även om jag inte tycker om att vara överviktig kan jag ändå få tycka om mig själv. Tyvärr säger våra ideal och våra normer att du som är tjock ska skämmas, du är mindre värd, du förtjänar förakt och hån. Och om man matas med det hela tiden så tror man på det själv och då finns det ju ingen anledning att förändra något. Känner man sig värdelös då förtjänar man inte bättre. Men om jag istället börjar att respektera mig själv för den jag är då kan jag också känna styrka att kämpa för en förändring, inte för att andra kräver det utan för att jag själv tycker att jag är värd att må bättre, bli starkare, orka mer eller vad det nu handlar om. Eller så accepterar jag att jag är överviktig och att jag faktiskt inte vill vara annorlunda, att jag mår bra precis som jag är.

För det tredje: Snäva normer sorterar ut alla som avviker oavsett anledning. Vi kan avvika från normerna på olika sätt. Så fort vi säger att vissa kroppar inte ska exponeras så öppnar vi också för att fler kroppsvariationer ska sorteras bort. Att däremot stolt våga visa upp kroppar som inte passar i smal-idealet hjälper andra som inte ryms inom andra ideal att också våga visa upp sig offentligt. Våra variationer är en rikedom. En del variationer kan vi påverka och göra något åt, om vi vill det, men de allra flesta variationer får vi leva med och det är helt ok. För vårt värde och vår rätt att finnas sitter inte i vårt utseende, det är oberoende av hur stora bröst jag har, hur mycket hår jag har på kroppen, om min näsa är krokig, om jag har en kromosom för mycket, om jag saknar en arm och så vidare.

Sammanfattning: Jag tycker att vi måste göra något åt vår kosthållning då den uppenbart för så mycket negativt med sig. Det betyder inte att jag fördömer överviktiga människor. Och jag tycker att det viktigaste steget till hälsa är att vi blir vänner med oss själva. Därför visar jag bilder på mig själv, med volanger och allt.

Perfectly imperfect - några tankar om vikt och form.

Jag har en kroppsbyggnad som gör att jag aldrig kommer att bli en späd och spinkig kvinna. Det är ingen ursäkt för att jag inte ska hålla mig i form utan bara ett konstaterande. Jag är en kvinna med kurviga  former också när jag går ner mycket i vikt. Just nu är dock mina former rundare än vanligt och jag har gått upp ca 10 kilo på relativt kort tid. Det finns olika orsaker till det, sådana som det är svårt för mig att påverka och sådana som jag i allra högsta grad är delaktig i. Jag är övertygad om att jag kommer att kunna bli av med de flesta av dessa kilon men det får ta den tid det tar. Just nu är mitt fokus att inte öka ännu mer. Det är ju en logisk början. Någon vikthets känner jag inte och det handlar för mig inte om att passa in i någon norm. Jag mår bara inte så bra när jag är så här tung. Jag blir trött och flåsig och det sliter på kroppen. Det är till 90% av rena hälsoskäl som jag vill gå ner i vikt.

Men bara för att jag vill förändra min kropp så som den är nu betyder inte det att jag föraktar och hatar mig själv och min kropp. Jag tycker om mig själv och det tror jag är en grundförutsättning för att också kunna förändra sig själv oavsett om det handlar om yttre eller inre egenskaper. Att förändra sig själv med hat och förakt som drivkraft är dömt att misslyckas då förändringsarbete är smärtsamt och svårt. Det innebär motgångar och om jag hatar mig själv kommer motgångarna bara öka hatet mot mig själv.

Det finns många sjuka normer i vårt samhälle, inte minst beträffande utseende och vikt. Det behöver jag inte skriva mer om - det har så många andra redan gjort. Därför tycker jag att det är så bra att det har uppstått olika motreaktioner. Människor som vågar visa upp kroppar som är perfekta men inte perfekta enligt normen. Kroppar som ser olika ut, kroppar som har levt och använts och som bär på en historia. Det är så viktigt att visa att alla kroppar faktiskt får synas. Ingen ska behöva gömma sig. Man får vara glad och tycka om sig själv trots att man har skavanker. Människor och kroppar har samma värde oavsett hur de ser ut. Skönhet kan vara så många olika saker.

Den här veckan har det varit en hetsig debatt i sociala medier kring kroppar till följd av ett TV-program. Som vanligt har representanter för båda sidor i debatten gått långt över anständighetens gränser i sina kommentarer.

På ena sidan står de som med glädje visar upp sina kroppar trots att de inte passar in i den i dubbel bemärkelse smala normen. Det är kvinnor (mest kvinnor) som hävdar sin rätt att få finnas och synas och tycka om sig själva så som de är. Det innebär inte att de nödvändigtvis tycker om allt med sina kroppar, de kanske vill förändra saker men kan ändå känna självrespekt. Detta kan inte kvinnorna på den andra sidan förstå. För dem är det ohälsosamt med tjocka kroppar och de menar att genom att stolt visa upp sina runda magar och omfångsrika lår så uppmanar man en ohälsosam livsstil, man uppmanar andra att vara lata, sitta i soffan och äta chips. Dessa smala viktfanatiker tror sig dessutom veta att alla som i deras ögon är överviktiga mår dåligt både fysiskt och psykiskt men att de inte vågar erkänna det och att de enbart hittar på ursäkter för att inte gå ner i vikt. För dem är övervikt oförenligt med lycka.

Jag är bekymrad över att en allt större del av befolkningen är kraftigt överviktig.
Att många är överviktiga är ett problem på grund av de många hälsoriskerna men de enskilda människorna är inte problemet och man kan inte säga något om en människas livsstil bara genom att titta på hennes kropp. Det går inte att se varför en kropp ser ut som den gör. Och den fylliga kropp du ser kanske var ännu större för ett år sedan - ska då inte den människan få känna sig stolt över att ha gått ner i vikt? Många av de som "döms ut" som feta har i själva verket en god kondition och styrka, de tränar och motionerar regelbundet och äter inte en massa skräpmat. Av någon anledning ser deras kroppar ut så ändå och det handlar inte om lättja.

Den fetmaepidemi som sprider sig i världen är ett problem men det är ett ännu större problem att så många människor, i synnerhet kvinnor, är fulla av självförakt och skäms över sina kroppar, att unga tjejer och killar plågas av ständig ångest över de ouppnåeliga ideal som omger dem. När kurviga kvinnor stolt visar upp sina kroppar handlar det inte om att uppmana till ohämmat ätande av chips och godis. Det handlar om en enda sak: att ingen ska behöva skämmas över sin kropp. Att lycka inte handlar om hur vi ser ut. Ett viktigare budskap kan vi nästan inte förmedla till våra medmänniskor.

Se på dig själv med kärlek, ömhet, förlåtelse och respekt. Det är det allra bästa skönhetsmedlet och när vi blir vän med oss själva kan vi också välja vilka mål vi ska sträva efter och vi kan lyssna till vad vi själva vill och inte styras av vad andra tycker.

Den största lögnen?

Nog händer det att föräldrar ljuger för sina barn ibland, både om stora och små saker. Det är naturligtvis inte bra och något som ska undvikas samtidigt tror jag att många av de här lögnerna är tämligen ofarliga och inte särskilt skadliga för barnen. Ibland ljuger man av tidsbrist och ger ett svar som inte kräver en lång följddiskussion som man inte orkar eller hinner för tillfället. Vissa lögner har som syfte att bevara en hemlighet, till exempel kring födelsedagspresenter och julklappar. En del lögner är förtäckta hot som uttalas i ett uppfostrande syfte, man vill forma barnens beteende men gör det med hot: Om du tittar för mycket på TV får du fyrkantiga ögon. Alla dessa lögner är oskyldiga. Självklart finns det också lögner som bara leder till problem och på sikt kan orsaka stort lidande. Hit hör föräldrars oförmåga att berätta om att någon dött på ett sätt som svarar på barnens frågor och tar dem på allvar. Men det finns andra lögner som många föräldrar uttalar utan att ens reflektera över att det faktiskt är en lögn. Det är en sådan lögn jag skriver om här.

Det många barn idag får höra, inte bara av föräldrar utan även av lärare och andra vuxna, är att allt är möjligt för dem. Hela världen ligger för deras fötter. De kan bli vad de vill, göra vad de vill, bara de anstränger sig tillräckligt hårt, eller kanske "bara" vill det tillräckligt mycket. Det är en lögn trots att den uttalas i ren välvilja. Och det är faktiskt inte bara barn som får höra detta. Nej, många gurus och coacher rabblar samma mantra så många gånger att de nog tror det själva till slut. Men är det inte så? Ska vi inte satsa på att förverkliga våra drömmar? Jo visst, men drömmarna måste ändå vara realistiska. Annars kommer vi bara att bli besvikna.

Så här skriver Ann Heberlein om detta i sin mycket läsvärda bok "Det var inte mitt fel":

Budskapet går ut på att du kan allt du vill, bara du vill det tillräckligt mycket. Och visst är det ett positivt och livsbejakande budskap med en optimistisk syn på människan och hennes förmåga. Människan är stark, fri och oberoende, obegränsad av omständigheter, erfarenheter och personliga erfarenheter. Samtidigt är det ett förfärligt budskap - för hur ska jag någonsin kunna koppla av, slå mig till ro och känna mig nöjd om mina möjligheter  är obegränsade? Det innebär nämligen att nämligen att jag alltid kan nå lite högre, bli lite bättre, få lite mer...

Budskapet om människans obegränsade möjligheter är inte bara stressande - det är också lögnaktigt. Ingen människa har obegränsade möjligheter, vi är alla mer eller mindre begränsade på grund av vår fysik, våra begåvningar och vår intellektuella kapacitet. Att säga till en arbetslös och ensamstående trebarnsmamma på landsbygden att hennes möjligheter är obegränsade är inte bara dumt. Det ter sig dessutom som ett hån.

Visst är det viktigt att uppmuntra sina barns drömmar - men är det inte minst lika viktigt att hjälpa dem att se sina begränsningar? En människa som tror att hon kan allt och har rätt att få allt hon vill ha kan inte annat än att bli besviken. Om du är tondöv lär du aldrig kunna slå igenom som sångerska. Den som har en rimlig uppfattning om sin egen förmåga har däremot alla möjligheter att lyckas med det hon företar sig, inom de egna begränsningarna.

Om vi lär oss att se och acceptera våra egna begränsningar blir vi också befriade till att utveckla den potential vi har så långt det är möjligt. Insikten om de egna begränsningarna skapar utrymme för möjligheter. Vilka är då våra begränsningar? De är av fysisk och intellektuell art. Alla har inte fysiska förutsättningar att bli äventyrare, balettdansörer, professionella idrottsmän eller fotomodeller. Alla har inte den intellektuella förmåga som krävs för att bli författare, jurist eller forskare. Få människor är så begåvade att det kan försörja sig som musiker eller konstnärer. Det är måhända orättvist, icke desto mindre är det sant.

Lika viktigt som det är att inse sina faktiska individuella begränsningar är det att göra sig av med falska begränsningar, sådans begränsningar som andra människor pådyvlat dig. Du är inte begränsad av din uppväxt, din klasstillhörighet eller din etniska bakgrund.

Klass, kön, etnicitet och så vidare tillhör inte de begränsande faktorerna. De kan möjligtvis göra det svårare att uppnå sina mål, kanske måste du arbeta lite hårdare än de som har "rätt bakgrund", men du är inte begränsad.

Nyckelorden här är att det är orättvist men det är sant. Livet är inte rättvist. Alla har inte samma förutsättningar. Vi är olika. Det kan tyckas orättvist men jag är inte säker på att det är skadligt för oss. Tvärtom tror jag att det är befriande när vi väl inser det. Det kan göra oss ödmjuka inför varandras strävan i livet, och det hjälper oss förstå att vi behöver varandra. Men kanske är det just det allt handlar om. Detta med de obegränsade möjligheterna är ju ett uttryck för den enorma individualism som råder i vårt samhälle idag.

Jag tycker att Ann Heberlein snuddar vid väldigt viktiga saker även om hennes argumentation kan tyckas hård. En viktigt poäng är att vi behöver skilja mellan äkta och falska begränsningar. De falska begränsningarna är inte bara något som kommer utifrån. Ofta är de produkter av vår egen rädsla och våra egna förutfattade meningar. Att identifiera falska begränsningar på olika områden av livet kan vara oerhört befriande. Lika befriande kan det vara att bli medveten om faktiska begränsningar. Hur kan det stämma? Inte kan begränsningar göra oss fria? Jo, jag vill påstå att det är så. Ann Heberlein är inne på det när hon skriver att först när vi är medvetna om våra begränsningar kan vi utveckla vår fulla potential och känna oss nöjda, stolta och hela. Att inte längre behöva sträva efter något som är ouppnåeligt är en befrielse. För två år sedan fick jag min Aspergers-diagnos. Det var precis den sortens befrielse. Plötsligt förstod jag att jag hade vissa begränsningar. Medveten om dem behövde jag inte längre köra slut på mig för att klara av sådant som jag trodde att jag skulle klara. Jag behövde inte heller skuldbelägga mig själv för att jag misslyckades. Jag fann en helt annan vila i livet.

Självklart ska vi uppmuntra våra barn att sträva efter sina mål, men vi ska inte i ord och handling invagga dem i den falska förhoppningen att allt är möjligt. Tvärtom bör vi hjälpa dem att utforska sina begränsningar och sina tillgångar så att de kan göra det bästa av sina möjligheter inom de egna ramarna.

Jag har två söner. Jag kan inte ljuga för dem och säga att de kan bli vad de vill. Den äldste har diabetes och är färgblind. Det finns en mängd yrken han aldrig kommer att kunna få. Den yngste kommer sannolikt bli omkring två meter lång. Han kan inte bli stridspilot hur gärna han än vill - han kommer att vara för lång och för tung. Min uppgift som förälder är att på ett varsamt sätt uppmuntra deras drömmar och ambitioner inom deras begränsningar, att hjälpa dem att se vad de har för styrkor och hur de på bästa sätt kan tas till vara.  Livet är fullt av besvikelser. Att säga något annat är en lögn.

Första hjälpen-låda vid psykisk ohälsa

I mitt förra blogginlägg förklarar jag tanken bakom den här första hjälpen-lådan. Läs gärna det för att förstå vad det handlar om. En del saker kommer jag att upprepa här, annat utvecklar jag i det inlägget.

En del saker jag skriver kan verka banala, som om det finns någon quick fix vid en psykisk kris. Det är inte vad det rör sig om. Är man sjuk ska man absolut ha vård. De tips jag ger här är saker som kan hjälpa oss medan vi väntar på den som kan skjutsa oss till  sjukhuset. Men jag vill också ge inspiration till att finna sina egna sätt att hantera ångesten när den är hemsk men inte outhärdlig. När vi hittar de metoderna kommer vi känna en styrka i att inte vara helt utlämnade åt känslostormarna. Vi tar tillbaka kontrollen över oss själva.

Först av allt, den faktiska lådan.
Lådan kan vara en första hjälpen-låda, då blir det verkligen tydligt vad det handlar om och numera finns det många fina sådana att köpa. Men man kanske vill att den ska vara mer diskret. Då kan man ta en vacker burk, en tygkasse, en liten väska eller så har man en hylla i ett skåp med sina första hjälpen-saker. Det viktigaste är att det är en bestämd plats där man samlar verkliga saker som kan vara till hjälp i en nödsituation, och att man inte har en massa andra saker där.

Bra, nu har vi en låda. Jag kommer för enkelhetens skull kalla den för låda, även om just din låda är en tygkasse eller något annat. Nu börjar det viktiga, som faktiskt kan vara lite roligt också, nämligen att fylla lådan med saker som hjälper dig att må bättre och som hjälper dig att hantera nödsituationen. Jag tar upp sakerna i lite olika grupper utan någon direkt rangordning. Självklart är detta inte något fastslaget innehåll utan bara förslag. Du vet bäst vad du behöver ha i din låda.

Listor

Lådan kommer att innehålla ett antal listor. Det är viktigt att använda alla sinnen när vi ska försöka ta oss igenom känslostormarna, och då tror jag inte det är toppenbra med hastigt nedkrafsade listor på lösa blad. Det är absolut bättre än inga listor alls och kan fungera provisoriskt men att ta upp en vacker anteckningsbok med hårda pärmar att hålla i kan vara en viktig detalj. Eller så kan man skriva ut listorna på papper i olika färger och laminera dem. Du gör det som passar dig bäst. Men var beredd på att du ibland behöver fylla på och ändra listorna.

Musik
Gör en lista med musik som du vet att du blir glad av om du är nedstämd eller som gör dig lugn när du är orolig. Antingen skriver du upp vilka skivor som är bra att lyssna på eller så gör du listor i Spotify eller liknande - men det är viktigt att du skriver upp här vad listorna heter för det är inte säkert att du kommer ihåg dem annars när du mår dåligt. Allra mest handfast kan det vara att lägga en skiva med musik du mår bra av i lådan. Då behöver du inte leta. 

Telefonbok
Skriv en lista med namn och telefonnummer till människor du kan ringa och kanske träffa. Människor som du litar på och som orkar lyssna på dig eller vara hos dig när du mår dåligt. Tala gärna om för dem att de finns på din lista för när du ringer dem och mår som allra sämst kanske du inte kan uttrycka dina behov. Precis som med musiken är det viktigt att faktiskt skriva upp vilka människor det gäller för när man har ångest eller är väldigt deprimerad är det svårt att se klart och själv komma på vem man kan vända sig till.
Du kan också skriva upp telefonnummer/mailadresser till olika ställen dit man kan vända sig för samtalsstöd i en situation som inte är akut.

Saker att göra
Att hantera ångest handlar väldigt mycket om avledning, att inte förneka de svåra känslorna men att inte heller ge dem större utrymme än nödvändigt. Då är det bra att hitta saker att göra som styr över fokus till något annat. Många gånger kommer man långt med det, efter en tid har den värsta ångesten lagt sig utan att man märkt det. Men återigen är det inte lätt att komma på bra avledningsmanövrer när man väl är där och därför är det viktigt att skriva upp de här sakerna. Självklart är det väldigt individuellt vad som hjälper, det som lindrar för en person kan förvärra situationen för någon annan. De saker jag skriver här är därför bara lite inspiration.

- Rör på dig. Om du orkar är det kanon om du kan gå ut, ta en liten promenad, en riktig power walk eller spring ett varv i elljusspåret. Dagsljus och fysisk aktivitet är suveräna läkemedel. Känner du att du inte kan gå ut, kanske blir ångesten värre då, så prova att köra ett eget påhittat gympa-pass, dansa, gör sit-ups tills du storknar, dammsug hysteriskt...
- Städa. Det kan låta motsägelsefullt att städning skulle kunna vara ångestdämpande men återigen handlar det om att styra över tankarna och göra något. Det kan röra sig om "vanlig" städning, men kanske ännu hellre något projekt som man sällan tar sig tid med. Organisera din bokhylla eller plantera om krukväxterna. Röj ur dina garderober, rensa vattenlåsen, plocka ur köksskåpen och släng allt som är för gammalt. Eller putsa fönster och byt gardiner. Fördelen med den här typen av sysslor är att man inte bara fokuserar på något annat än sitt mående - efteråt kan man också känna att man är nöjd över vad man gjort.
- Ring någon, be att någon kommer och håller dig sällskap eller be att få komma till dem. För en del hjälper det, för andra är det otänkbart.
- Gå på bio, på en konsert, på museum eller en konstutställning. Samma här, för en del funkar det för andra inte. Men du kan stimulera dina sinnen, få nya intryck som sysselsätter dig en stund.
- Lägg ett svårt pussel, lös korsord/sudoku, eller skaffa en av de nya, fantastiska målarböckerna för vuxna och bra färgpennor. För en del funkar det med koncentration, för andra är det otänkbart. Men prova!
- Baka eller laga god mat åt dig själv, och kanske ännu hellre tillsammans med en vän. Det är viktigt att äta och få i sig energi, men lätt att glömma. Har du tendenser till hetsätning eller liknande och vet att du kan få ångest av vad och hur mycket du äter så ska du såklart inte utmana dig att baka/laga något som får dig att må sämre. Men bra mat behöver vi alltid!
- Ta ett bad eller en lång, varm dusch. Ordna lite hemmaspa. Pyssla om din kropp.
- Om du har testat mindfulness eller liknande tidigare så skriv ner några bra övningar som du kan göra. Att fokusera på andningen, bli medveten om kroppen, landa i det som faktiskt händer - det kan vara allt som behövs för att rida ut den värsta stormen.


För alla sinnen
Jag har skrivit det innan. Vi behöver ta hjälp av alla sinnen när vi är i en kris. Ofta går hjärnan redan på högvarv och tankarna upptar hela tillvaron. Då behöver vi ta hjälp av smaker, dofter, ljud och saker som känns bra. Fyll lådan med sådana saker, här är några förslag.
- Man ska inte förakta gosedjurets betydelse. Något att hålla i när det känns som att hela tillvaron faller i bitar.
- Det finns olika "antistress"-saker man kan köpa, bollar och annat.
- En mjuk sjal att svepa om sig.
- Finns det dofter som får dig att känna dig trygg?  Lägg en påse med kanel, kardemumma, pepparkakskryddor eller en favoritparfym.
- Foton som påminner dig om platser, händelser och människor som får dig att må bra.
- Ditt favoritgodis

Loggbok
Kanske är du en aktiv dagboksskrivare eller så är du som jag, en sån där som börjar med stora ambitioner men som sedan glömmer bort dagboken efter en vecka. Jag tror att det är bra för oss att skriva ner våra känslor, det gör dem mycket mer hanterbara. När vi faktiskt sätter ord på vad vi känner och upplever så blir det tydligare för oss vad som händer och vad som är det verkliga problemet. Därför kan det vara bra med en särskild anteckningsbok i lådan där du kan skriva av dig. Men även om du inte gör det så vill jag uppmana dig att ändå ha en loggbok. När du tagit dig igenom den värsta krisen kan du göra anteckningar där om vad det var som hände och vad du gjorde för att klara av situationen. Dels kommer du att kunna känna dig nöjd över din förmåga att hantera svårigheterna (även att söka vård är att hantera situationen), dels kommer detta att hjälpa dig nästa gång något händer.

SOS - när krisen är akut
Hela grundtanken med första hjälpen-lådan är att den ska hjälpa oss att ta oss igenom svåra stunder. Ibland kan det räcka att göra en av sakerna på listorna för att känna fast mark under fötterna igen. Andra gånger kan lådans innehåll hjälpa oss att härda ut tills vi får hjälp av någon annan. För det är också så att vi behöver professionell hjälp när livet blir alldeles för svårt. Var gränsen går kan man inte säga generellt. Att snudda vid tanken att kanske skada sig själv men sedan slå bort den - det är naturligt när man mår dåligt. Men när de tankarna blir fler och upptar mer och mer av ens tid då behöver man hjälp. För det finns alltid vägar vidare! Hur hopplöst det än verkar så finns hjälp att få men tyvärr behöver vi ibland vara envisa, tjatiga och besvärliga för att få den.

Är läget så akut att du är rädd för vad du kan göra mot dig själv eller någon annan så ska det i din låda finnas en SOS-lista med telefonnummer att ringa.
Om det är riktigt akut så kan man alltid ringa 112. De kan hjälpa dig vidare, antingen genom att kontakta polis/ambulans eller genom att koppla till jourhavande präst (nattetid)
Är det akut men ändå greppbart - kontakta en psykiatrisk akutmottagning. Det fungerar lite på olika sätt runt om i landet, en del kan man ringa till, andra måste man åka till direkt. Kolla upp hur det funkar på din ort - medan du mår bra - så att du vet vart du ska ringa och vart du ska åka.
Om du har någon som kan följa med dig så är det väldigt bra, inte minst därför att det brukar vara lång väntan. På din lista över människor att ringa har du kanske någon som kan skjutsa dig och hålla dig sällskap.
Ta gärna med en väska med lite sköna kläder, en bok, necessär och liknande ifall du får stanna kvar på sjukhuset.

Uppdatera lådan
Precis som en del saker i den vanliga första hjälpen-lådan har ett bäst före-datum så kan även saker i den här lådan bli för gamla. Gå därför igenom den ibland när du mår bra. Kanske behöver en del telefonnummer ändras, saker bytas ut, eller så kommer du på helt nya saker som ska finnas där.

Så, nu har du fått en bild av hur en första hjälpen-låda kan se ut. Din blir säkert annorlunda, kanske blir det bara en musiklista eller så gör du ingen låda utan sparar alla listor i mobilen. Det viktigaste är att bli medveten om vilka resurser du har att hantera svåra situationer. Lycka till!

Därför behövs en första hjälpen-låda vid psykisk ohälsa

Varje gång en känd person begår självmord svämmar tidningar, bloggar och sociala medier över av känslosamma uppmaningar om att vi måste våga prata om psykisk ohälsa. Jag har dock funnit att detta ofta är ganska tomma ord. Få är beredda att verkligen höra någon annan berätta om sin ångest och förtvivlan. Fortfarande råder normen att man inte ska prata offentligt om sånt. Normer är dock till för att ifrågasättas så jag pratar på. Nu under hösten infaller två viktiga dagar, den 10 september är det den internationella suicidpreventionsdagen och en månad senare, den 10 oktober, är det världsdagen för psykisk hälsa. Jag vill uppmärksamma dessa dagar genom att presentera en första hjälpen-låda vid psykisk ohälsa.

Lika viktigt som det är att ha plåster och huvudvärkstabletter hemma, lika viktigt är det att ha en låda med lindring att ta till när vi drabbas av själslig smärta.  Jag säger när och inte om, för de allra flesta av oss drabbas någon gång i livet. Precis som med kroppsliga åkommor är det inte rättvist fördelat, och vissa har större anlag än andra. Tråkigt men sant. Det kan drabba oss helt utan synbar anledning eller efter omvälvande händelser i livet. För en del är det en engångshändelse andra drabbas av återkommande perioder av ångest eller depression. Den första hjälpen-låda jag nu presenterar är ett "survival kit" att ta till i den akuta fasen, innan man får professionell vård men många gånger kan dessa första förband räcka, de kan begränsa skadorna så att vi inte ens behöver söka vård. Ofta blir vi väldigt rädda när vi drabbas av plötslig ångest eller allvarlig nedstämdhet och själva rädslan är det som skadar oss mest. Det går att ta sig igenom en panikångestattack om man bara vet hur man gör. En dag av totalt själsmörker kan man många gånger vänta ut, nästa dag kanske det går lättare att andas igen. Första hjälpen-lådan ska hjälpa oss att hantera den där första dagen eller första natten. Ibland behöver vi söka vård men inte alltid. Ibland behöver vi söka vård men vi kan vänta till nästa morgon eller nästa vardag. Psykakuten är inget kul ställe men det är bra att den finns. Dock är det ingen höjdare att sitta där en natt och vänta i timmar på sin tur. Ofta är det bättre att vänta till nästa dag även om det känns som att man håller på att gå sönder. Men det finns också tillfällen då man inte ska vänta utan åka direkt. Första hjälpen-lådan kan också göra det lite lättare att avgöra om det är dags eller inte.

Jag önskar särskilt att alla tonårsföräldrar tar sig tid och uppmuntrar sina barn att göra sin egen första hjälpen-låda. Hjälp dem att komma igång - men lägg er inte i vad de fyller sin låda med! Just tonåringar och unga vuxna är särskilt sköra när psykisk ohälsa drabbar dem. De har ofta inte hunnit härdas av livets motgångar och kan väldigt lätt skuldbelägga sig själva. En tonåring som mår psykiskt dåligt är ofta mest av allt rädd för att föräldrarna ska få veta. Det är en irrationell rädsla eftersom föräldrarna inget hellre vill än att barnen ska känna förtroende för dem så att de kan hjälpa dem. Dock spelar det ingen roll att rädslan är irrationell - den är lika stark ändå. Just därför anser jag att föräldrarna ska trycka särskilt noga på att barnen ska upprätta en lista med vuxna personer att prata med. Personer som inte är föräldrarna. Självklart ska vi samtidigt förmedla att de alltid är välkomna med sina problem men genom att hjälpa ungdomarna med detta visar vi dem respekt, vi visar att vi vill att de ska få hjälp men att vi förstår att det finns saker som de inte vill prata med föräldrarna om. Även om vi själva tycker att de kan prata med oss om allt. Det handlar inte om att vi skulle ha en dålig relation med barnen utan det är helt sunt att de inte vill prata med oss om allt, det är en del av utvecklingen mot självständighet och det handlar också om att de ofta vill skydda oss vuxna. Det behöver vi också respektera.

Jag tror att det är en poäng att ha en rent konkret låda, väska, hylla eller vad som nu passar, där man samlar saker som kan vara till hjälp när livet gör ont. Anledningen är att när ångesten har oss i ett järngrepp eller vi får panik - och då menar jag bokstavlig panik - över de tankar och känslor som sköljer över oss, då tänker vi inte klart. Då kommer vi inte ihåg alla saker som faktiskt kan hjälpa oss. Tankarna är blockerade så vi minns inte vilken musik som kan lindra förtvivlan eller vem vi kan ringa till som kan hjälpa oss genom natten. Det är detta som är hela poängen med första hjälpen-lådan, att den ska finnas där, lättillgänglig och full med konkreta saker som kan lindra.

Du hittar första hjälpen-lådan här.