Haveri

Mitt under resan började jag tappa fart. Visst gick vågorna höga och molnen växte omkring mig men jag tyckte att jag hade allt under kontroll. Förändringen kom så långsamt, smygande, och när jag väl upptäckte det var det för sent. Motorn stannade och jag kunde inte heller navigera. Visste inte vart jag var på väg, inte ens vart jag ville. Och dimman slöt sig tätare omkring mig. Trängde sig på och bedövade mina sinnen. Och sedan gick allt så fort. En grundstötning. Något gick sönder, jag tog in vatten och sjönk mot botten. Djupare. Omsluten av mörker. Och ändå på något sätt vilsamt. Stilla, sakta drogs jag mot djupet där ingen kunde nå mig.

Ändå hade någon hört de nödrop jag sänt ut. De förvirrade signalerna ur min vilsenhet ekade tomt i mina öron men hjälpare fanns. Och precis innan jag var fullständigt förlorad lyckades man hitta rätt frekvens för att pejla och få kontakt. 

Så började en räddningsaktion där jag till en början inte kunde gör någonting annat än att lita på andra. Första etappen var att få mig upp till ytan. Det var en dragkamp mellan kraften i djupet och de som drog mig upp. Ibland kändes det som att jag skulle slitas mitt itu mellan dem. Men millimeter för millimeter fick djupets krafter ge efter och jag kunde skönja ett ljus ovanför mig. Att bryta vattenytan var skrämmande. Livräddarna fick mig varsamt att våga. Och jag kunde andas igen. Öppnade ögonen och mötte omvärlden. Som för första gången.

De största skadorna måste åtgärdas först. En del provisoriska lösningar. Allt lyckades inte på första försöket.  Sedan var jag redo att återvända in mot land. En orolig färd där jag omgiven av goda krafter fick pröva min flytförmåga. Hela tiden fanns de där, som lotsar som visade vägen, beredda att fånga upp mig när min egen kraft tog slut. Men vi nådde fram.

Nu var det dags för återhämtning och återuppbyggnad. Som att starta om hela systemet och prova varje förmåga på nytt. Ett tidskrävande arbete med många motgångar men också många framsteg. Och inte minst, många insikter.  Först när jag låg fast förtöjd i hamnens stillhet förstod jag hur farlig stormen var.

Nu är jag redo igen, redo för nya resor. Visst är det oroligt. Osäkert.  Men nu har jag lärt mig att känna igen varningssignalerna och jag känner också till mina begränsningar. Ännu viktigare är att jag vet vad mina styrkor är. Det kommer jag långt med. Och viktigast av allt: Nu har jag ett sjökort som stämmer överens med verkligheten. 

Att lära sig älska en skog

Jag rör mig alldeles för lite nuförtiden.  Någon idrottare har jag aldrig varit men nu är min kondition sämre än nånsin. Men, det kan bara bli bättre. Nu har barnen börjat skolan igen och jag ska förhoppningsvis ha lite mer ordning på mina arbetstider än vad jag hade i våras så möjligheten finns att kunna komma ut på mer promenader. Det är den enda motionsform jag klarar av för närvarande. Visserligen behöver jag ha struktur på dagarna men schemalagda aktiviteter av typen gympa varje torsdag funkar inte. Det skapar bara mer stress. Så promenader it is. Med eller utan stavar och utan krav på regelbundenhet.

 

Redan igår bestämde jag mig för att ta en rejäl promenad efter att jag lämnat barnen i skolan idag. Ingen höghastighetspowerwalk, det orkar jag inte, men åtminstone komma ut ett tag och röra mig och få lite dagsljus - det är ju också livsnödvändigt för mig. Jag tänkte väl att jag skulle gå en av mina vanliga rundor när jag kommit hem efter att ha lämnat barnen vid skolan men i morse reviderade jag planen. Istället för att åka hem körde jag istället och parkerade en bit ifrån elljusspåret och sedan gick jag hela spåret. Fördelarna med detta var många. Oftast när jag är ute på en power walk blir det ju i området där jag bor så de vägarna tröttnar jag lätt på även om de går att variera. Dessutom är det så himla lätt att fuska och ta en genväg hem när det börjar bli lite tråkigt. Det kan jag inte göra när jag går elljusspåret. Vad är alternativet där? Att sätta sig på en sten och ringa efter färdtjänst? Nej, där är jag så illa tvungen att masa mig runt och tillbaka till bilen eller cykeln. En annan fördel med att välja spåret idag var helt enkelt att det var väldigt längesedan jag gick där. Riktigt, riktigt länge sedan. Jag vet faktiskt inte när det skedde senast. Det kan ha varit förra våren, jag vet inte. I alla fall upptäckte jag att man sedan sist hade avverkat en hel del skog intill spåret och hägnat in som betesmark. (Det kanske ger några av er som läser en antydan om hur längesedan det var.) Det var jättefint men några djur såg jag inte så de var nog inte där just nu.

 

Jag trampade på i lite lagom hastighet men sedan gjorde jag några avstickare ut i terrängen. Jag är ju uppvuxen vid hav och strand och antalet skogspromenader under barndomen är lätträknade. Jag antar att jag var med mormor och morfar någon gång, men annars är det ett tunt kapitel. Det är först sedan vi flyttade till Åtvidaberg som jag har lärt mig att tycka om, ja nästan att älska skogen. Här finns det skog överallt. Inte bara runtomkring tätorten, utan även inpå och mitt ibland bebyggelsen. Faktiskt alldeles bakom vårt hus. Det är barrskog och lövskog och blandskog. Alla tänkbara sorters skog utom möjligen de fina bokskogarna som vi har hemma i Halland. Och det är när jag är ute på mina promenader som jag ibland måste vika av från vägen och traska rakt ut bland barr, mossa och kottar, bland sly och blåbärsris och knakande grenar. Sedan bara står jag där och andas och lyssnar och tar in ljud och ljus och färger och former.  Jag har ingen aning om vad det är för fåglar jag hör eller vad det är för träd jag ser. Jag har varken blick eller tålamod för att hitta bär och svamp. Men det är en känsla när jag går på den sviktande marken, när jag ser mossan på stenarna och ser solen sila sig ner genom grenarna, en känsla av att vara riktigt nära livets och skapelsens centrum.  Jag tror att själen läker där och då.

 

En timme blev det idag. Inte en timmes rask promenad för jag stannade ibland och tittade på ett rådjur, tog ett foto på en bäck, strosade planlöst vid sidan av vägen. Men det blev en timme av energipåfyllning och förundran inför skapelsen. Det är inte så illa.

Milstolpar

Om måndagens skolstart var en milstolpe som passerades så susade vi förbi en annan redan på tisdagen när jag tillsammans med barnen cyklade till och från skola och jobb. Det låter kanske inte som en stor grej, men för mig är det en glädje och befrielse. Jag har drygt 2 km bilvägen till mitt jobb, där yngste sonen har gått på kyrkans förskola ända tills i juni (äldste sonen gick också där tidigare). Alldeles innan jag kommer till jobbet passerar jag skolan där båda nu går. I fem år har jag kört bil fram och tillbaka, ibland flera gånger om dagen och varje gång har jag känt att det har skavt i mig. Det handlar om ekonomi, om miljö, om trafikmängd kring skolan med mera. Det är ju så nära. Jag hade hoppats att vi skulle kunna cykla redan förra läsåret, men eftersom den lille mannen är en oerhört egensinnig person så vägrade han helt enkelt att lära sig cykla. Extra olyckligt eftersom cykling är en av få utomhusaktiviteter som storebror tycker om. Så i somras lossnade det äntligen, lillebror kom på knepet och det var en glädjens dag för hela familjen. Vi firade med att cykla och köpa glass och vi cyklade till Kopparvallen för att se på fotboll. Det var som en helt ny era i familjens liv började. 

 

När semestern närmade sig slutet provcyklade vi till skolan och fritids för att se att det faktiskt gick och nu är målsättningen att cykla så ofta det går. Vi kommer att vara latare än nödvändigt, vi kommer att ta bilen så fort det är risk för regn, ibland behöver jag bilen i jobbet och ibland kanske jag behöver åka och handla på hemvägen för att få ihop dagen. Jag kommer inte att ha dåligt samvete för det. För nu vet jag att vi cyklar så ofta det går. Och det gör mig glad. Det är faktiskt fint att kunna vara så lycklig över en till synes banal företeelse. Men det rymmer också lyckan över att se pojkarna och deras glädje.  Nu ska jag ta på mig hjälmen och åka och hämta dem på fritids.

 

 

Tidevarv komma, tidevarv försvinna

 

...och tack gode Gud för det!

Det fanns en tid då jag aldrig trodde att den här dagen skulle komma. Då den kändes så avlägsen att jag knappt orkade tänka på den, samtidigt som den var ett litet svagt ljussken i en mörk vindlande tunnel. Men nu är dagen här. Den dag då min yngste son börjar i förskoleklass och därmed är min tid som småbarnsförälder definitivt över.

 

Jag älskar mina söner över allt annat. Två intelligenta killar med humor och glimten i ögat och med en lagom dos integritet. Jag trivs i deras sällskap, de får mig att må bra och jag gläds över att följa deras utveckling. Men vägen hit har på många sätt varit en kamp.

 

Sanningen är att småbarnslivet inte var bra för mig. Det började redan med förlossningarna som var utdragna historier, präglade av dålig kommunikation och som båda slutade med akuta kejsarsnitt. Redan där blev mitt föräldraskap tyngt av sorg och känslan av misslyckande, men också besvikelsen över att inte fått rätt hjälp och stöd. Och det där kom jag aldrig ur för hela tiden kom det nya situationer som var mig övermäktiga. Jag önskar att jag hade varit en mer engagerad förälder, som orkat leka och hitta på saker tillsammans med mina barn, istället för att de skulle behöva växa upp med en zombiemamma som knappt haft energi för att klara av det nödvändigaste - att se till att de fått mat och rena kläder. Något mer har jag ofta inte kunnat ge dem.

 

Det är och har varit en nio år lång sorg, en skam över att inte tycka att det var fantastiskt att vara tillsammans med barnen, skuldkänslorna över att inte orka vara förälder. Idag vet jag saker som kanske kunde gjort att det blivit annorlunda, men det tjänar inte något till att grubbla över det. Jag har slutat, eller åtminstone nästan slutat,  att skuldbelägga mig själv för att jag inte orkar vara den mamma jag skulle vilja att mina barn hade.  Nu vill jag se framåt och njuta av att jag orkar vara en mamma som inte är perfekt men som är tillräckligt bra. Och jag är oändligt tacksam över att barnen blivit de härliga killar de är, trots att jag varit som jag varit.

 

Vi har tagit oss igenom amningselände och flaskmatning, vattkoppor och huvudlöss, barnen har lärt sig cykla och nästan simma. Jag vet att de trots allt har fått en bättre start i livet än vad många barn i världen ens är i närheten av.

Idag är det måndag och det är den dag i veckan då jag alltid är ledig. Jag har lämnat barnen vid skolan, första dagen på höstterminen och jag har några timmar helt för mig själv. Då, för kanske sex år sedan, var den här stunden det jag längtade efter men som kändes lika fjärran som fred på jorden. Kunde det verkligen vara möjligt att det på andra sidan småbarnslivet fanns en möjlighet att jag skulle få en förmiddag helt för mig själv? En stund av total tystnad. Utan krav. Det var otänkbart då när jag grät av trötthet och var totalt vilsen, förlorad. När hela livet kändes som ett fängelse. Men nu är stunden här. Och visst, de senaste åren har inneburit mer ledig tid på egen hand än vad jag hade önskat, men ändå är just den här stunden alldeles speciell för den symboliserar så mycket. Den är beviset på att det går att komma ut på andra sidan, med förståndet och livet i behåll. Den är ett avstamp inför en ny tid för mig och för oss.

Den här texten skriver jag för alla andra föräldrar som av olika anledningar känner att föräldraskapet kväver er och alldeles särskilt för er nyblivna mammor som gråter och är förtvivlade över att ni inte njuter så mycket av er bebis som alla andra verkar förvänta sig att ni ska göra. Till er vill jag säga: Det är ok. Det är inte alltid underbart att vara förälder. Det betyder inte att ni är sämre mammor, eller att ni inte tycker om era barn. Men vi fungerar olika och alla tycker inte att det är lika fantastiskt att vara hemma med sina barn. Jag blev uppmanad av bvc-sköterskan att gå tillbaka till jobbet tidigare än jag hade tänkt mig. Det var jättebra för vår familj. Det finns hjälp och stöd att få. Och det går över. Det blir bättre. Plötsligt en dag är den där ungen som verkar suga livet ur dig vid varje amningsstund stor och börjar skolan. Och då kommer du vara stolt och full av kärlek till ditt barn.