I mitt inlägg häromdagen skrev jag lite om hur vi påverkas av de oftast anonyma kommentarerna som skrivs på tidningars hemsidor. Det är som att vi människor inte riktigt är mogna att hantera den teknik vi har tillgång till (något som gäller på många områden tyvärr). Det som skulle vara en bra möjlighet till diskussion och samtal, något som skulle kunna gynna demokratin och det öppna samhället, blir lätt en förpestad miljö av hat, förakt och unkna åsikter. Detta behöver vi prata vidare om och som ett led i detta har nu Värmlands folkblad stängt kommentarsfunktionen på sin hemsida.
Stopp för dyngspridarna | Värmlands Folkblad
Jag hoppas att fler tidningar och fler webbplatser funderar kring hur problemet ska hanteras. Det ska bli spännande att se vad som följer.
Det här är en vardagsblogg och helgdagsblogg om mig, mitt liv och min familj. Bloggen har fått sitt namn från en låt av Lars Winnerbäck. Med solen i ögonen har man skuggorna bakom sig. Det är en tanke som jag tycker om. Här skriver jag små tankar om sånt jag möter i min vardag. Saker som gör mig arg och saker som gör mig glad. Glimtar ur prästlivet och familjelivet och livet med ett barn som har diabetes. Jag skriver i första hand för mina vänner men vem du än är, så är du välkommen hit!
torsdag 28 juli 2011
Ruggiga värderingar
Häromdagen höll jag på att sätta det berömda morgonkaffet i halsen när jag läste intervjun med Sverigedemokraten Erik Hellsborn i Hallands nyheter. Hellsborn kommenterade sitt numera borttagna blogginlägg, där han skrev ”Om det inte funnits någon islamisering eller massinvandring hade det inte funnits något som triggade Behring Breivik att göra som han gjorde”. Nu har Hellsborn tagit en bloggpaus men innan dess skrev han ett par inlägg där han försvarar sitt uttalande.
Det ät sorgligt att läsa. Men värre blir det när det visar sig att denne man är nämndeman i förvaltningsrätten och migrationsdomstolen i Göteborg. Migrationsdomstolen finns till för att värna rättssäkerheten i asylärenden, avvisningar och utvisningar.Hur ska man kunna känna förtroende för någon som fattar beslut i dessa viktiga ärenden och som är av åsikten att mångkulturen är ett fatalt misslyckande, att mångkulturen skapar våld, otrygghet, motsättningar och egoism, att mångkulturen innebär hedersmord, ghetton och fundamentalistiska källarmoskéer? Lyckligtvis ska hans lämplighet som nämndeman nu prövas.
Men Hellsborn är ju bara en i mängden av företrädare för dessa åsikter. Hur många fler det finns vet vi inte. Men vi som möter unga, i våra hem och i våra arbeten har verkligen fått ännu fler skäl att fortsätta diskutera människovärde, demokrati och liknande frågor med ungdomarna, för det är i tonåren som våra värderingar formas.
Den missuppfattning verkar ha orsakat starkast känslor är att jag skulle frånta Breivik ansvaret för de fruktansvärda handlingar han utfört. Så är det givetvis inte. När ett brott begås, må det vara ett rån, en våldtäkt eller en terroristattack, så är det alltid förövaren som har det yttersta ansvaret. Det var inte vad mitt inlägg handlade om.
Min artikel var ett inlägg i den debatt som redan fördes på bl.a. intressant.se och Newsmill där debattörer med olika politiska hemvister debatterade de bakomliggande orsakerna till terrordåden. Flera av dessa skyllde på nationalismen i allmänhet och Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet i synnerhet. Denna analys höll jag inte med om. Även om Breiviks ideologi kan klassas som nationalistisk och även om han uttryckt sympati för SD var det som triggade honom hans oro över mångkulturens och islamiseringens konsekvenser.
Om inte Norge varit mångkulturellt hade det inte det funnits något motiv för Breivik, och hans attacker hade aldrig ägt rum.
Vilket leder mig vidare till nästa sak som jag ser att folk reagerat på. Att jag anser lösningen vara ett avvecklande av det mångkulturella samhällsprojektet. Man tyckte att jag skuldbelägger offren. Mer än en person har gjort liknelsen och frågat mig om flickor som våldtas får skylla sig själva? "Om dom inte gått i korta kjolar och druckit alkohol hade dom ju inte blivit våldtagna". En journalist frågade mig om jag anser att det demokratiska västerlandet får skylla sig självt när islamister provoceras av vår frihet och demokrati och går till attack.
Det är bra frågor, och jag kan absolut förstå hur frågeställarna tänker. Det finns dock en skillnad. En kvinnas rätt att slippa bli antastad är något jag tror vi alla tycker är något positivt. Det samma gäller de demokratiska fri- och rättigheterna, de allra flesta av oss tycker nog att det är något väldigt bra.
Mångkultur å andra sidan ser jag absolut inte som något positivt. Tvärtom. Mångkultur skapar våld, otrygghet, motsättningar och egoism. Mångkultur är någonting negativt. Och medan man givetvis ska stå upp och försvara positiva saker, ser jag inte varför man ska försvara något som är negativt negativt.
Om vi leker med tanken att mångkulturen varit något annat, något positivt, att hedersmord, ghetton och fundamentalistiska källarmoskéer inte existerat hade det varit en annan sak. Något positivt ska givetvis försvaras även om det finns våldsamma psykopater som vill sätta stopp för det. Men nu är det inte så. Mångkulturen är ett fatalt misslyckande. Och varför ska vi riskera oskyldiga liv för att försvara något som ändå inte var något att ha från första början?
(erikhellsborn.blogspot.com 26/7 2011)
Det ät sorgligt att läsa. Men värre blir det när det visar sig att denne man är nämndeman i förvaltningsrätten och migrationsdomstolen i Göteborg. Migrationsdomstolen finns till för att värna rättssäkerheten i asylärenden, avvisningar och utvisningar.Hur ska man kunna känna förtroende för någon som fattar beslut i dessa viktiga ärenden och som är av åsikten att mångkulturen är ett fatalt misslyckande, att mångkulturen skapar våld, otrygghet, motsättningar och egoism, att mångkulturen innebär hedersmord, ghetton och fundamentalistiska källarmoskéer? Lyckligtvis ska hans lämplighet som nämndeman nu prövas.
Men Hellsborn är ju bara en i mängden av företrädare för dessa åsikter. Hur många fler det finns vet vi inte. Men vi som möter unga, i våra hem och i våra arbeten har verkligen fått ännu fler skäl att fortsätta diskutera människovärde, demokrati och liknande frågor med ungdomarna, för det är i tonåren som våra värderingar formas.
tisdag 26 juli 2011
Avtrubbad av näthatet
Näthatet har väl de flesta av oss mött i olika former och i olika sammanhang, och ibland undrar jag var gränsen går. När blir en bitter, uppgiven kommentar en del av ett sammantaget hat? För en del människor blir hatet en drivkraft något som sporrar dem att även gå utanför bildskärm och tangentbord med sitt hat, sitt förakt och sitt våld. För en del tränger hatet ut från bildskärmen och kväver den egna livsviljan. Hur många av de ungdomar som begår självmord gör det inte efter att ha blivit förnedrade via mail, sms, och facebook-kommentarer.
Det är så enkelt att anonymt eller åtminstone opersonligt vräka ur sig vad som helst vid datorn. Men på sikt påverkar det också hur vi talar om och till varandra i mötet ansikte mot ansikte.
Under året som gått har jag gång på gång förundrats över det näthat som frodas på kyrkliga bloggar, och kommentarer på kyrkliga tidningars hemsidor. En person skriver något och sedan kommer "Svansen" med sitt förakt och sina beskyllningar om människor de aldrig har mött. Onyanserat och bortom all vilja att försöka tolka saker välvilligt. Ändå är det ingenting mot det som skrivs i många andra sammanhang.
Idag skriver Elin Grelsson en jättebra krönika om näthatet i Göteborgs-Posten, naturligtvis utifrån attentaten i Norge. Hon skriver om hur vana vi har blivit vid hatet.
Är det så att vi har vant oss vid allt förakt, hat och förtal? Kan vi nöja oss med att avfärda avsändarna som korkskallar? Jag har själv fått samma råd. "Lyssna inte på dem. Svara inte på vad de skriver. Gå inte in i en argumentation." Men de bekämpas inte med tystnad, lika lite som de bekämpas med argument. För detta är människor som bara mal på. Så vad ska man göra? Ja oavsett vad saken gäller så är kanske den enda framkomliga vägen att fortsätta stå upp för sin åsikt, för människovärdet och för demokratin. Vi är flest, vi borde kunna höras mest.
Det är så enkelt att anonymt eller åtminstone opersonligt vräka ur sig vad som helst vid datorn. Men på sikt påverkar det också hur vi talar om och till varandra i mötet ansikte mot ansikte.
Under året som gått har jag gång på gång förundrats över det näthat som frodas på kyrkliga bloggar, och kommentarer på kyrkliga tidningars hemsidor. En person skriver något och sedan kommer "Svansen" med sitt förakt och sina beskyllningar om människor de aldrig har mött. Onyanserat och bortom all vilja att försöka tolka saker välvilligt. Ändå är det ingenting mot det som skrivs i många andra sammanhang.
Idag skriver Elin Grelsson en jättebra krönika om näthatet i Göteborgs-Posten, naturligtvis utifrån attentaten i Norge. Hon skriver om hur vana vi har blivit vid hatet.
Vi är många som har stängt av. ”Läs inte kommentarsfältet”, är en vanligt förekommande varning. Det som skulle vara ett forum för läsardialog och interaktion har förvandlats till ett rasistiskt, homofobiskt och kvinnohatiskt klotter till varenda ledare och debattartikel. Vi skrattar trött och sedan går vi vidare. Att konstatera att de är idioter och sedan släppa det är enda sättet att hantera det.
Efter händelserna i Norge känns den likgiltigheten betydligt mer skrämmande. Inte för att varenda hatkommentar kommer från en potentiell massmördare, utan för att vi stått med hatet upp i halsen så pass länge att mördarens språk känns som vardagsmat.
Är det så att vi har vant oss vid allt förakt, hat och förtal? Kan vi nöja oss med att avfärda avsändarna som korkskallar? Jag har själv fått samma råd. "Lyssna inte på dem. Svara inte på vad de skriver. Gå inte in i en argumentation." Men de bekämpas inte med tystnad, lika lite som de bekämpas med argument. För detta är människor som bara mal på. Så vad ska man göra? Ja oavsett vad saken gäller så är kanske den enda framkomliga vägen att fortsätta stå upp för sin åsikt, för människovärdet och för demokratin. Vi är flest, vi borde kunna höras mest.
måndag 25 juli 2011
Semesterläsning: Lyckans hjul
Semestertid är för min del som för många andra en tid för läsning. Även om jag numera läser mer böcker än vad jag gjorde för ett par år sedan så kan det vara svårt att finna tiden att förlora sig i berättelser av olika slag, men på semestern försöker jag tillåta mig denna verklighetsflykt som ibland är en resa djupare in i verkligheten. Vanligtvis läser jag som bekant mest deckare men en av sommarens böcker är något helt annat, nämligen Lyckans hjul av Kajsa Ingemarsson.
Jag har inte läst något av Kajsa Ingemarsson tidigare men har under de senaste månaderna inhandlat två av hennes böcker på rea och på second hand. Jag började med att läsa Lyckans hjul som handlar om tre kvinnor i olika åldrar och med olika bakgrund som av en händelse kommer att lära känna varandra. Det är något av en feelgoodberättelse, stundtals något förutsägbar men jag tycker inte att det gör någonting. Jag tror också att igenkänningsfaktorn är ganska hög för de flesta läsare just för att de tre huvudpersonerna är så olika och man kan som läsare identifiera sig med en eller flera av dem.
Så långt skulle slutomdömet om boken bara bli att den kan läsas som en stunds trevlig förströelse, lite mysläsning i hängmattan som inte kräver så mycket av mig som läsare. Det som gör att den trots allt höjer sig över detta är att den förmedlar ett viktigt budskap, en livsvisdom, i en lättillgänglig form. För alla kvinnorna i berättelsen handlar det om insikten att vi inte alltid kan påverka och styra över hur våra liv utvecklas, men vi har alla ett ansvar för hur vi hanterar det som händer oss. Man kan säga att de gör en slags loop. De lever sitt liv och tänker att de har kontroll, ett smärtsamt uppvaknande sker då de inser hur mycket de påverkas av andras val, andras åsikter och andras handlingar, men till slut inser de att de trots allt har väldigt mycket makt över sina egna liv ändå. Själv läser jag boken med mindfulness- och acceptansglasögonen och tycker att detta är en skönlitterär bok om konsten att möta livet. Vi kan inte välja vad som händer oss i livet, men vi kan välja hur vi låter händelserna påverka oss. Jag kan rekommendera boken, men varnar för att den kan få dig att se ditt liv och din situation med andra ögon.
Jag har inte läst något av Kajsa Ingemarsson tidigare men har under de senaste månaderna inhandlat två av hennes böcker på rea och på second hand. Jag började med att läsa Lyckans hjul som handlar om tre kvinnor i olika åldrar och med olika bakgrund som av en händelse kommer att lära känna varandra. Det är något av en feelgoodberättelse, stundtals något förutsägbar men jag tycker inte att det gör någonting. Jag tror också att igenkänningsfaktorn är ganska hög för de flesta läsare just för att de tre huvudpersonerna är så olika och man kan som läsare identifiera sig med en eller flera av dem.
Så långt skulle slutomdömet om boken bara bli att den kan läsas som en stunds trevlig förströelse, lite mysläsning i hängmattan som inte kräver så mycket av mig som läsare. Det som gör att den trots allt höjer sig över detta är att den förmedlar ett viktigt budskap, en livsvisdom, i en lättillgänglig form. För alla kvinnorna i berättelsen handlar det om insikten att vi inte alltid kan påverka och styra över hur våra liv utvecklas, men vi har alla ett ansvar för hur vi hanterar det som händer oss. Man kan säga att de gör en slags loop. De lever sitt liv och tänker att de har kontroll, ett smärtsamt uppvaknande sker då de inser hur mycket de påverkas av andras val, andras åsikter och andras handlingar, men till slut inser de att de trots allt har väldigt mycket makt över sina egna liv ändå. Själv läser jag boken med mindfulness- och acceptansglasögonen och tycker att detta är en skönlitterär bok om konsten att möta livet. Vi kan inte välja vad som händer oss i livet, men vi kan välja hur vi låter händelserna påverka oss. Jag kan rekommendera boken, men varnar för att den kan få dig att se ditt liv och din situation med andra ögon.
onsdag 20 juli 2011
Där själen finner ro
Semester och vi har landat där själen finner ro. Det som alltid kommer att vara hemma för mig. Vemod och längtan samsas med frid och lycka över att vara här just nu. Det finns inte så mycket mer att säga. Marie Fredriksson får tala för mig i stället.
lördag 16 juli 2011
Stackars barn
Jag bloggade i våras om dockan som ska ammas. Jag tänkte väl att det var ungefär så dumt det kunde bli. Men jag hade fel. Imorse gjorde jag min son sällskap när han bläddrade i en reklamkatalog från en av de större leksakskedjorna (vi brukar spara alla leksakskataloger för barnen tycker det är kul att bläddra i dem). Då hittade jag ännu en docka i samma stil. Den här stackaren blir ledsen och får feber (röda lysande kinder) men blir lite gladare om hon får dricka ur sin nappflaska eller bita i sin bitring eller suga på sin napp. När man sedan tar ut nappen ser man varför hon är ledsen - hon får nämligen tänder! Låter det otroligt? Ja men se själv reklamfilmen här:
Förutom att dockan ser helt skrämmande ut, jag kommer att drömma mardrömmar om den inatt, är det så dumt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag känner en plötslig lust att gå ut och propagera för waldorfdockor och djur av kottar.
Förutom att dockan ser helt skrämmande ut, jag kommer att drömma mardrömmar om den inatt, är det så dumt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag känner en plötslig lust att gå ut och propagera för waldorfdockor och djur av kottar.
Etiketter:
barn,
fjompigheter,
prylar,
saker vi inte behöver
fredag 15 juli 2011
Spridda skurar över Åtvidaberg
Detta ska inte handla om väder, utan inlägget kommer rymma ett par reflektioner kring orten där jag bor, orten som jag tycker allt mer om, men som tyvärr ibland blir lidande av en del märkliga beslut.
Idag läste jag i Corren om hur bilkörandet i Åtvidaberg har ökat när det på många andra håll har minskat. Jag ska inte göra någon som helst analys av vad som ligger bakom detta, däremot kan jag blicka framåt och säga att det knappast kommer att bli bättre till nästa gång denna undersökning görs. Varför? Därför att kollektivtrafiken blir allt sämre. Om man vill att folk ska åka buss, så är det ju fiffigt om bussen går där folk bor. Men i Åtvidaberg har man stegvis dragit in hållplatser och flyttat dem allt längre bort från bostadsområdena. Jag har mycket svårt att tro att fler kommer att välja bussen efter detta. Ett alternativ vore ju att låta alla tåg stanna vid Basthagens station som ligger på gångavstånd från en ganska stor del av Åtvidaberg. Men tyvärr är det inte särskilt många tåg som stannar där. Jag förstår inte varför. En till mig mycket närstående person skulle kunna pendla med tåg om det bara stannade här. Det skulle minska familjens bilkörande avsevärt. Vi är nog inte ensamma om den situationen.
Något annat som jag har funderat över är biblioteket. Jag älskar bibliotek. Det är mysigt bara att gå in, det luktar speciellt på bibliotek. Jag kan väl inte påstå att jag varit en jätteflitig besökare men jag försöker ändå få mina barn att uppskatta möjligheten att gå in och bläddra i böcker, lära sig nya saker och känna lusten att läsa. Idag ligger biblioteket mitt i "byn" och det är lätt att slinka in när man ska till affären eller har något annat ärende. Men nu vill kommunfullmäktige flytta biblioteket bort från torget och skapa ett nytt kulturcentrum. Det kan säkert bli jättefint och bra på många sätt, men jag tycker att det är märkligt med tanke på hur mycket arbete och pengar man har lagt på att göra torget mer levande. Torget har fräschats upp rejält och jag tycker att det är en väldigt trevlig miljö där. Därför blev jag så glad när ägaren till fastigheten där biblioteket idag ligger hade egna tankar på hur man skulle kunna bygga om det nuvarande biblioteket. Vilket lyft det skulle vara att öppna upp biblioteket mot torget! Jag har tänkt på det de senaste veckorna när jag gått förbi, det skulle kunna bli hur fint som helst och verkligen vara ett sätt att göra miljön kring torget mera levande. Jag hoppas verkligen att man tittar vidare på de här planerna och inte låser sig vid tanken på kulturcentrum, för jag tror att man skulle tappa många besökare på det. Men tyvärr är det ofta så att maktens män och kvinnor vill skapa monument över sin förträfflighet inför framtiden. Men är det inte tecken på ännu större vishet och styrka, att kunna ändra sig och säga att ett annat förslag var bättre än mitt eget?
Idag läste jag i Corren om hur bilkörandet i Åtvidaberg har ökat när det på många andra håll har minskat. Jag ska inte göra någon som helst analys av vad som ligger bakom detta, däremot kan jag blicka framåt och säga att det knappast kommer att bli bättre till nästa gång denna undersökning görs. Varför? Därför att kollektivtrafiken blir allt sämre. Om man vill att folk ska åka buss, så är det ju fiffigt om bussen går där folk bor. Men i Åtvidaberg har man stegvis dragit in hållplatser och flyttat dem allt längre bort från bostadsområdena. Jag har mycket svårt att tro att fler kommer att välja bussen efter detta. Ett alternativ vore ju att låta alla tåg stanna vid Basthagens station som ligger på gångavstånd från en ganska stor del av Åtvidaberg. Men tyvärr är det inte särskilt många tåg som stannar där. Jag förstår inte varför. En till mig mycket närstående person skulle kunna pendla med tåg om det bara stannade här. Det skulle minska familjens bilkörande avsevärt. Vi är nog inte ensamma om den situationen.
Något annat som jag har funderat över är biblioteket. Jag älskar bibliotek. Det är mysigt bara att gå in, det luktar speciellt på bibliotek. Jag kan väl inte påstå att jag varit en jätteflitig besökare men jag försöker ändå få mina barn att uppskatta möjligheten att gå in och bläddra i böcker, lära sig nya saker och känna lusten att läsa. Idag ligger biblioteket mitt i "byn" och det är lätt att slinka in när man ska till affären eller har något annat ärende. Men nu vill kommunfullmäktige flytta biblioteket bort från torget och skapa ett nytt kulturcentrum. Det kan säkert bli jättefint och bra på många sätt, men jag tycker att det är märkligt med tanke på hur mycket arbete och pengar man har lagt på att göra torget mer levande. Torget har fräschats upp rejält och jag tycker att det är en väldigt trevlig miljö där. Därför blev jag så glad när ägaren till fastigheten där biblioteket idag ligger hade egna tankar på hur man skulle kunna bygga om det nuvarande biblioteket. Vilket lyft det skulle vara att öppna upp biblioteket mot torget! Jag har tänkt på det de senaste veckorna när jag gått förbi, det skulle kunna bli hur fint som helst och verkligen vara ett sätt att göra miljön kring torget mera levande. Jag hoppas verkligen att man tittar vidare på de här planerna och inte låser sig vid tanken på kulturcentrum, för jag tror att man skulle tappa många besökare på det. Men tyvärr är det ofta så att maktens män och kvinnor vill skapa monument över sin förträfflighet inför framtiden. Men är det inte tecken på ännu större vishet och styrka, att kunna ändra sig och säga att ett annat förslag var bättre än mitt eget?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)