Nu vänder jag nosen mot solen
och tänker att allt ska bli bra.
Livet är mitt, livet är fritt,
och hur det ska va bestämmer jag.
Det susar och sjunger och prasslar och kryper,
runtomkring och inuti.
Livet är rörelse, livet är framåt,
livet är Skaparens fantasi.
Och där mitt i allt finns jag, du och vi.
Vi vandrar och vilar och väntar och skyndar
och gör våra liv varje dag.
Och hjärtat som slår och blomman som vaknar,
allt föds ur Guds andetag.
måndag 10 mars 2014
En vårdikt. Typ
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tack för dikten. För att vara allmänt förvirrad så var dikten "spot on"
SvaraRaderaHej! heter Ulrika Andreasson och är med i en kör som heter Vokalerna. Tycker om din vårdikt typ. Önskar läsa den på en vårkonsert i kyrkan, går det bra? Undrar vad du heter
SvaraRaderaHaha, ja tack får jag väl säga, för att ni uppskattar detta torftiga poem och tar er tid att skriva en kommentar. Dikten var en ögonblickskänsla, och inte så seriöst menat, men den har en ganska mörk bakgrund.
RaderaOch ja, visst får du använda dikten om du vill, jag kan ju inte hindra dig att läsa något som ligger ute på nätet. Elisabeth Eriksson heter jag.
SvaraRadera