...är en låt av Olle Ljungström men skulle ju lika gärna kunna vara mitt soundtrack. Så här gick det till idag.
Jag besökte den stora staden, om inte i ottan så åtminstone ovanligt tidigt, innan några butiker var öppna, i alla fall inga butiker som lockade min för stunden klena köplust. Jag hade avklarat ett tidigt läkarbesök och hade en ansenlig stund kvar till nästa möte och inte ens apoteket var öppet, annars är det ju där jag oftast shoppar. Planlöst vandrande medan gatorna sopades, bestämde jag mig för att gå in på ett av de morgonöppna caféerna, och lyckades slutligen bestämma mig för ett av dem. Jag köpte kaffe, vanligt svenskt tråkkaffe, som ju inte alls är särskilt svenskt men det är en annan historia, och fördelen med kaffe är att man får hämta påtår. Dagen till ära slog jag till med en liten chokladtryffel. Minsann.
Nåväl, jag tog mitt kaffe (och min tryffel) och gick upp för trappan till caféets övervåning (lyckades gå i trappan utan att trassla till armar och ben) och snurrade runt i lokalen en stund innan jag slog mig ner vid ett bord. Hur kan det vara så svårt att välja ett bord när alla utom ett är lediga? Jag drack mitt kaffe, länge och väl, hämtade en tidning, fipplade med mobilen, hämtade påtår, hämtade en annan tidning, fipplade med jobbmobilen och sedan började det bli lagom att resa sig, duka av bordet och ge sig av för att komma i tid till nästa möte. Bara ett toalettbesök först - allt kaffe hade ju gjort sitt och dessutom är strategikissande en dygd.
Nu kräver berättelsen att vi backar en liten stund, ungefär till när jag läser den första tidningen. Jag lägger märke till att det plötsligt har kommit in väldigt mycket folk på nedervåningen, där kunderna beställer och betalar. Sedan kom de upp för trappan, en efter en, med kaffekoppar och varsitt bakverk, i en till synes aldrig sinande ström. De placerade sig långt in i lokalen och jag tänkte inte så mycket mer på dem, utan fortsatte med mina sysslor vid mitt eget bord. Men så kom detta med toalettbesöket.
Den sunkiga bekvämlighetsinrättningen på detta café ligger längst in i lokalen. Just det. Längst in i lokalen, där folkmassan befann sig. Vid det här laget har jag genom knivskarpa observationer och en enastående slutledningsförmåga konstaterat att det handlar om en ansenlig mängd bankanställda som tar fredagsfika på lokal med anledning av att en av dem ska sluta och gå vidare till ett annat jobb. De har såååå trevligt tillsammans och skrattar och pratar och slamrar med sina kaffekoppar medan jag kryssar fram mellan deras tätt placerade bord för att komma in till porslinstronen. Det går bra. Jag snubblar inte eller något annat. Jag går in, låser dörren, och gör vad jag ska utan problem, men då händer det. Någon klingar i glaset och ska hålla tal! Det blir alldeles tyst. Och då inser jag också hur lyhört det är mellan lokalen utanför och det lilla utrymme där jag befinner mig och där jag nu behöver dra upp knoppen. Vad ska jag göra? Ska andäktigheten när chefen håller ett känslosamt tal till sin anställde, avbrytas av en dunderspolning inne från toaletten? Hur länge kan jag stanna kvar utan att komma för sent till nästa möte? Hur länge kan jag stanna kvar innan någon uppmärksam person av de bankanställda som kanske inte tycker det är så kul att lyssna på chefen, undrar vart hon som nyss gick förbi har tagit vägen? Frågorna är många, tiden är knapp, valmöjligheterna få. Och jag tänker, det är sånt som bara händer mig.
Nå, till slut hade jag ju inget val. Det var bara att spola med kraft, göra mig klar och sedan försöka trassla mig fram mellan borden där alla lyssnade på det trevliga talet som chefen höll. Som om inget hade hänt.
Och visst. Det är ju inget konstigt med att gå på toaletten. Det är tvärtom hur naturligt som helst. Och ändå lyckas jag förvandla det till en helt bisarr situation. Livet är spännande. Hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar