Den som har snopp bestämmer!

Vissa saker behöver man inte kommentera. Se bara detta avsnitt av utbildningsradions program Vem bestämmer? som gick på Barnkanalen idag.

Smart om film

”In L.A. nobody touches you. We’re always behind this metal and
glass. I think we miss that touch so much that we crash into each
other just so we can feel something.”

Igår såg vi filmen Crash med ungdomsgruppen. Den är så himla bra! Jag har sett den flera gånger men fortfarande ryser jag av alla tillfälligheter, alla dilemman och hur människor tvingas möta och hantera sina egna och andras fördomar.

You think you know who you are. You have no idea.

Och i samband med detta vill jag passa på att rekommendera Svenska filminstitutets hemsida, där man kan klicka sig fram till "Film i skolan" och ladda ner filmhandledningar till nästan vilken film som helst. Det är jättebra för oss som arbetar med film i ungdomsgrupper, konfirmandgrupper och liknande. Man får en utförlig beskrivning av handlingen men också lite frågeställningar att fundera kring. Igår hade jag dragit ut handledningen till Crash och läst igenom och den hjälpte mig att se nya djup i filmen.

Hallå hall-ordning.

Äntligen! Efter år av sökande fann jag i förrgår en tamburmajor till barnen på nätet. Jag beställde med en gång och idag kom den. Tjohej! Monterad och klar på bara ett par minuter. Stjärnan i toppen är väl sådär. Lite julgran, typ. Men det går ju att ta bort den, montera något annat, elle helt enkelt hänga en keps över den. Nu ska barnen drillas att hänga upp sina jackor. Det lär väl inte gå alldeles lysande, men man måste ju försöka. "Åååh ska man behöva göra allting själv bara för att man är sex och ett halvt år" sa ena sonen häromdagen.

Jag köpte den på Barnparadiset, men det var den sista så nu är den tillfälligt slut där. Pilutta dig, va!

Vad har jag gjort för fel?

Var det något jag åt under graviditeten? Beror det på kejsarsnittet? Det lär ju enligt alla studier orsaka alla möjliga och omöjliga störningar hos barnen. Eller har hans säng stått åt fel håll enligt Feng Shui? Ja, jag vet inte men något måste det vara eftersom yngste sonen envisas med att bara vilja ha kall mat. Och då menar jag inte att han vill ha pastasallad, rostbiff och potatissallad och liknande. Nej, han vill ha vanlig mat, men den ska vara kall.

Det började en gång då barnen skulle få gröt och i vår familj är det lika med grötkorv (jag vet, vi är förfärliga människor). Och eftersom han är så oerhört hetsig så kunde han såklart inte vänta på att gröten skulle värmas i mikron utan bar fram sin tallrik med kall gröt och började sleva i sig. Sedan dess har det bara blivit värre. Om vi ska äta rester av t ex korv och makaroner till lunch, så får jag absolut inte värma maten. Och när vi äter middag och vi lägger upp mat på hans tallrig så ställer han in tallriken i kylskåpet för att maten ska bli kall. Och det nyaste är nu att när man frågar om han vill ha rostat bröd så ska också det vara kallt. Det vill säga, han ska ha en skiva formfranska direkt ur frysen med smör på. Hur äckligt är inte det?

Det här barnet har haft så många galna idéer ända sedan han var bebis, så jag vet inte var det ska sluta. Men jag vill bara förklara mig. Det är inte av snålhet eller elakhet han får kalla makaroner, kalla potatisar eller vad det nu är. Han bara vägrar att äta annars.

Livstetris

Det är ett himla tjat om livspusslet hela tiden och jag förstår ju vad folk menar, att det är många bitar i livet som ska passas ihop och så, men jag gillar inte uttrycket ändå. Begreppet pussel antyder att det verkligen finns en rätt plats för varje bit, och att målet på något sätt är att bilden ska bli färdig. Men det blir den ju aldrig. Den dag sista pusselbiten är lagd, då är ju livet slut.

Nej, jag föredrar Tetris före pussel. I tetris kan man åtminstone vända och vrida på bitarna och placera dem på lite olika sätt. ”Det finns mer än ett sätt som är rätt” som Mamma Mu säger.

Just nu är mitt liv som tetris som fastnat på nivå två eller tre. Bitarna faller lagom snabbt, jag kan vända runt dem och om någon hamnar lite galet är det ingen katastrof utan det ordnar upp sig ett par vändor senare. Ibland får jag vänta länge på att rätt bit ska komma men har jag bara tålamod så kommer den.

Visst vet jag att jag plötsligt kan vara på nivå arton och bitarna bara rasar ner och inget blir som det ska. Men om det blir så, får jag väl hantera det då. Nu njuter jag bara av att bitarna faller på plats, ibland av sig själv, ibland med lite hjälp. Ibland blir det ett litet tomrum, och ibland hamnar en bit inte alls som jag tänkt mig, men det är inte hela världen, det kommer hela tiden nya bitar och det blir en utmaning att hitta en plats för dem. Det är rätt spännande att leva.

First we take Berlin - then we take Åtvidaberg

Sedan ganska många år gör Åtvids församling en resa till Berlin med konfirmanderna. Resan har under åren haft lite olika innehåll, men det som absolut ingår är ett besök på Sachsenhausen, på Svenska kyrkan och en del andra "historiska" besöksmål. För dem som vill brukar det ges möjlighet att gå på en fotbollsmatch - vi snackar ju Åtvid... Nåväl, med åren har de i arbetslaget som inte är direkt inblandade i konfirmandarbetet hört alla berättelser om dessa resor och naturligtvis blivit nyfikna. I Berlin finns också en kyrka som heter Heilig Kreuz Kirche, som är ombyggd så att det ryms församlingslokaler inne i kyrkan, liknande den ombyggnad som man diskuterar att göra i Åtvids stora kyrka. Några av oss var och tittade på denna kyrka under konfirmandresan i våras och det blev något av en aha-upplevelse att se i verkligheten hur en sådan ombyggnad skulle kunna se ut. Så när vi kom hem sa vi att vi borde göra en "konfirmandresa" till Berlin med hela arbetslaget och de förtroendevalda. Det pågår just nu ett gediget arbete med att skapa underlag för det beslut som under året ska tas om Stora kyrkans framtid. Ett besök i Heilig Kreuz kan ge ett perspektiv på detta. Dessutom satsar Åtvids församling mycket pengar på konfirmandarbetet och då känns det vettigt att både arbetslaget och de förtroendevalda får uppleva det som konfirmanderna får uppleva. Därför ska vi imorgon ge oss ut på detta äventyr. En del av församlingens anställda (tyvärr inte alla) och en del av de förtroendevalda kommer att göra en "konfirmandresa" till Berlin. Upplägget är som på konfirmandernas resa, samma mat, samma boende, samma intensiva program och samma kostnad för deltagarna. Det ska bli jätteintressant och roligt. Förutom Heilig Kreuz Kirche kommer vi också att besöka en annan kyrka, som jag tyvärr inte har namnet på just nu (återkommer efter resan). Där har man valt en annan väg, nämligen att låta kyrkan förfalla men upprätthålla verksamheten. Jag hoppas och tror att denna resa kommer att vara till hjälp för de förtroendevalda som ska fatta det stora och viktiga beslutet om vår kyrkas framtid. Jag ska försöka berätta om resan när vi kommer hem, men här är i alla fall några bilder som jag tog i Heilig Kreuz Kirche i våras.

Konsten att tänka fritt

Människor som känner mig är väl medvetna om att min hjärna lever sitt alldeles egna liv. Tankarna far som kvicksilver åt alla möjliga håll och jag begriper inte själv hur jag får till alla egendomliga kopplingar, associationer och tankekedjor. Oftast vållar det dock inga större problem. Ibland blir det lite pinsamt, ibland jobbigt (inte minst för andra som ska försöka hänga med) men ibland blir det också ganska kul. Idag värmde organisten upp orgeln med att spela några takter på "Jesus bleibet meine freude", och då slår det aldrig fel. Jag kan inte höra den utan att göra kopplingen till den här underbara "skapelseberättelsen" med Galenskaparna. Knut Agnred är ju bara så himla skön. Så varsågoda, det här får bli lördagsunderhållningen.