Det är ett himla tjat om livspusslet hela tiden och jag förstår ju vad folk menar, att det är många bitar i livet som ska passas ihop och så, men jag gillar inte uttrycket ändå. Begreppet pussel antyder att det verkligen finns en rätt plats för varje bit, och att målet på något sätt är att bilden ska bli färdig. Men det blir den ju aldrig. Den dag sista pusselbiten är lagd, då är ju livet slut.
Nej, jag föredrar Tetris före pussel. I tetris kan man åtminstone vända och vrida på bitarna och placera dem på lite olika sätt. ”Det finns mer än ett sätt som är rätt” som Mamma Mu säger.
Just nu är mitt liv som tetris som fastnat på nivå två eller tre. Bitarna faller lagom snabbt, jag kan vända runt dem och om någon hamnar lite galet är det ingen katastrof utan det ordnar upp sig ett par vändor senare. Ibland får jag vänta länge på att rätt bit ska komma men har jag bara tålamod så kommer den.
Visst vet jag att jag plötsligt kan vara på nivå arton och bitarna bara rasar ner och inget blir som det ska. Men om det blir så, får jag väl hantera det då. Nu njuter jag bara av att bitarna faller på plats, ibland av sig själv, ibland med lite hjälp. Ibland blir det ett litet tomrum, och ibland hamnar en bit inte alls som jag tänkt mig, men det är inte hela världen, det kommer hela tiden nya bitar och det blir en utmaning att hitta en plats för dem. Det är rätt spännande att leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar