Jag sitter och funderar på det här med skönhetsideal och normer. Knepiga grejor. Min man är väldigt lång. Det är inte ovanligt att människor som möter honom för första gången säger något i stil med: Oj, vad du var lång! Ibland lägger de dessutom till frågan: Hur lång är du? Där finns inga spärrar eller outtalade normer som säger att man inte talar om någons längd. Det verkar också vara självklart att en man som är över medellängd upplever det som positivt och inte tycker att det är jobbigt att tala om. Men så kanske det inte är. I synnerhet inte för en ung man, kanske i tonåren. Det är inte alls säkert att han upplever det som positivt att plötsligt vara huvudet längre än alla sina kamrater. Och han vill förmodligen inte diskutera sin längd med okända människor som han träffar i ett helt annat ärende.
Ett sätt att avslöja om ett beteende verkligen är okej, är att vända på frågan. Skulle vi tycka att det var okej någon sa till en människa som hen aldrig förut träffat: Oj vad kort du är, hur kort är du? Förmodligen inte. Och här kommer idealen in. I vår kultur anses det vara "finare" att vara över medellängd än att vara under medellängd. Hur kommer det sig? Och det finns också ett genusperspektiv i det hela. En kvinna som är 15 cm över medellängd är "konstigare" än en man med samma "avvikelse". Och i andra änden av skalan är det tvärtom, en kort man är märkligare än en kort kvinna. För så är idealet. Män ska vara långa, kvinnor ska helst inte vara det, inte för långa i alla fall. Så galet och invecklat. Inte konstigt att det är jobbigt att vara människa.
Längden kan vi ju heller inte göra något åt. Ingen anklagar den som är lång eller kort för att ha misskött sig på något sätt. Fast ändå, trots att alla vet att det är så, bemöter vi människor olika utifrån deras längd. Många män som är kortare än genomsnittet kan vittna om att de inte blir tagna på allvar på grund av sin längd. Knäppt. Och ännu värre är det med vikten för den kan vi ju i viss mån påverka, och plötsligt blir utseendet något av en moralisk fråga.
Även när det gäller vikten anses det vara helt ok att kommentera den i många sammanhang. Oj vad du har blivit smal! Det har vi hört sägas många gånger. Men sällan säger någon: Oj vad tjock du är, hur mycket väger du? Men varför utgår vi alltid från att den som gått ner i vikt vill tala om det? Kanske är personen sjuk. Kanske har hen gått igenom en livskris. Det är naturligtvis skillnad om vi känner personen väl och vet att övervikten tidigare varit ett problem, eller vet att han eller hon har kämpat hårt med diet och/eller träning. Men ändå tycker jag att vi kan vara lite försiktiga med hur vi uppmärksammar det, dels för att människan faktiskt var lika värdefull innan viktnedgången som nu, dels för att det kan finnas andra i närheten som hör och påverkas av vad vi säger. Ofta när en människa har gått ner mycket i vikt säger någon i all välmening: Vad snygg du är! Och det är såklart roligt att höra, men outtalat ligger ju att skönheten kopplas ihop med vikten, man är snygg nu, när man blivit smal. Det är inte så kul att höra för "tjockisen i hörnet" som gör allt för att gå ner i vikt men inte lyckas. Samma sak med berömmet att den som gått ner i vikt har varit "duktig". Men självklart vore det sorgligt om den som har kämpat och slitit med att förändra sin livsstil och för att må bättre inte fick någon som helst uppmärksamhet för det.
Ja det finns hur mycket som helst att skriva om det här. Knepigt är det och oavsett om vi är långa, korta, tunna, tjocka, glada, sura, fokuserade, förvirrade, intelligenta, utåtriktade eller inåtvända - så får vi hela tiden kämpa med detta som har med ideal och normer att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar