Att lägga ner en skola

I övermorgon sammanträder kommunfullmäktige här i Åtvidaberg. På dagordningen står frågan om framtida skolorganisation, där huvudförslaget - det enda förslaget, är att lägga ner en skola och tränga ihop/flytta runt elever så att de i stället inryms i två andra skolor. Detta kommer inte bara att påverka alla skolbarn i Åtvidaberg utan också befolknigen i övrigt till exempel på grund av förändrat trafikflöde. Genom mitt ordval har jag redan avslöjat att jag inte är positiv till idén, men jag ska inte här argumentera i själva frågan, utan mer reflektera lite över hur ett sådant här ärende kan hanteras. Jag vet att flera av mina vänner på andra håll i landet själv befinner sig i samma situation - det här är för er också.

Jag tror att frågan om en stor omorganisation och/eller nedläggning av en skola är bland det svåraste en lokalpolitiker kan ställas inför. Våra skolor berör därför att det handlar om våra barn. Vi har alla en relation till skolvärlden, och vi vill att det ska vara så bra som möjligt. För en kommunpolitiker handlar det om att fatta avgörande beslut som påverkar ens egna barn, grannens barn, barnbarn, släktingar och vänner. Det rör inte bara barnen utan också personalen i skolan. Det krävs mod och tålamod att stå fast vid och driva sin och sitt partis linje i detta, på ett långsiktigt ansvarsfullt sätt, och med hänsyn till en större helhet där skolan oftast bara är en liten del. Jag har full respekt för dem som lyckas hantera detta, och som tar ett ansvar som förtroendevalda som de flesta av oss inte är beredda att ta. Men. Det finns ju alltid ett men.

När den här typen av frågor blir aktuella är det så oerhört viktigt hur politiker och tjänstemän hanterar dem. Man kan lindra så väldigt mycket genom ett ödmjukt och respektfullt bemötande gentemot invånarna. Självklart känner vi som föräldrar oro. Snälla, vifta inte bort oron. Ignorera den inte och möt den med tystnad. Nedvärdera inte människor genom att säga att de inte förstår. Även om ni är övertygade om att ni har rätt och ser hela bilden, så ansträng er åtminstone lite för att se och bekräfta det vi känner och uttrycker av oro och vanmakt. Det hade varit så oerhört klädsamt om någon hade sagt att vi förstår att detta är jättesvårt, detta är ingen lösning någon önskar, men det är vad ekonomin tillåter. Det skulle betyda så mycket! Men att läsa att en av de högst uppsatta politikerna anser att hela frågan är en storm i ett vattenglas gör att vi tappar förtroendet. Det är så oerhört nonchalant och hänsynslöst.

Låt processen vara så öppen som möjligt. Informera så fort det finns något att informera om. Använd de kanaler som finns och bjud in till dialog och samtal på alla möjliga sätt. Under hela den här processen har det funnits så mycket ryktesspridning och konspirationstankar och felaktiga uppgifter. Mycket skitsnack hade kunnat undvikas om information gått ut på ett tydligare sätt. Här har skolledningen på de olika skolorna agerat helt olika. Borde det inte finnas en gemensam strategi för hur man informerar familjerna så att de kan följa processen. Ju tystare det är, desto mer grogrund får spekulationerna om dolda agendor.

Det finns en facebookgrupp som livligt diskuterat frågan. Samtalstonen där har inte alltid varit vacker. Argumenten har inte alltid varit sakliga. Men jag ser det som ett uttryck för vanmakt, att man inte känner sig lyssnad på. Ni som har arbetat med den här frågan hade kunnat ligga steget före och använda den här gruppen till er fördel. Ni hade själva kunnat gå in och länka till de dokument som finns på kommunens hemsida. Typ, "se här, det här är förslaget, läs och kommentera, välkommen att ställa frågor till NN och NN."

Ja, M och S har bjudit in till samtal på ett café där man har kunnat träffa er och ställa frågor. Det är bra. Men många, många har efterfrågat ett öppet informationsmöte om planerna, ett möte som bara handlar om skolan, där all information presenteras och där det funnits tillfälle till frågor. Jag vet att ett sådant möte förmodligen skulle ha urartat. Kanske är det därför ni valt att inte tillmötesgå denna, egentligen ganska enkla, begäran. Men säg det i så fall. Säg att ni inte tror på den idén, säg varför och säg vad ni gör istället.

Låtsas inte som att det inte finns några problem med den lösning ni förespråkar. Säg att det kommer att bli problem på vissa områden, men att vi tror att vi kan klara av det.Vi har som föräldrar uppmanats att fokusera på möjligheter istället för problem. Det är bra, för ofta säger människan instinktivt nej till nya idéer. Då är det viktigt att faktiskt sätta sig ned och se - vad är fördelarna här? Vad kan bli bättre med den här lösningen? Men att inte fokusera på problemen betyder i min värld inte att man helt blundar för dem. Man ser dem, tar dem på allvar, men man lägger inte energin där. Det är något helt annat.

Ibland har vi fått höra att så här fungerar demokratin, ni har själva valt oss då får ni också acceptera de beslut vi tar. Typ. Ja, det är sant. Man brukar också i det här sammanhanget tala om "förtroendevalda". Vill ni ha vårt förtroende - så visa att ni förtjänar det. Det handlar inte så mycket om vilka beslut som tas, utan om hur beslutsprocessen sköts.

Nå. Om några dagar vet vi. Kanske, kanske hörsammas önskan om en folkomröstning. Troligtvis inte. Jorden kommer att fortsätta snurra. Vi kommer att fortsätta tjata på våra morgontrötta barn att de ska äta upp sin frukost. Vi kommer glömma att för många av världens barn är skolan ingen självklarhet. Bevara oss alla från meningslösa "vadvardetjagsa-diskussioner", och låt oss tillsammans göra det bästa för att våra barn ska växa upp som trygga individer - oavsett var de går i skolan någonstans.

När jag skäms över mig själv

Detta är det andra inlägget av två som handlar om jämställdhet. Detta inlägg är en fördjupning av det förra.

I detta inlägg använder jag mig av generaliseringar, ironiskt nog eftersom just generaliseringar är ett problem om man vill arbeta med jämställdhet. Här är det dock fråga om att göra språket mindre klumpigt. När jag skriver "vi kvinnor" ska det läsas som "många av oss kvinnor".

Det jag skriver om "oss kvinnor" gäller i allra högsta grad även mig själv. Detta kan vara mitt mest självkritiska inlägg hittills.

Nu börjar det.

Härom veckan dök en bild på en avklädd man upp i mitt flöde på facebook. Bilden i sig väckte inga större känslor, men i kombination med bildtexten var den väldigt rolig, så jag delade den, vilket uppskattades och ledde till en del kommentarer från kvinnliga vänner. Jag hade gjort det igen. För vi kvinnor kan helt ogenerat dela med oss av bilder av lättklädda hunkar, eller skaffa almanackor med snygga brandmän med bar överkropp, eller varför inte tvålfagra unga katolska präster. Men ve den man som på sitt arbetsrum hänger upp en kalender med kvinnor. Hette det jämställdhet?

Vid fikabordet: "Håhåhå, nu är det väl dags för fönsterputsaren att komma snart. Vi väntar till våren när det är lite varmare så han kan klä av sig lite. Vi ställer ut några stolar så vi kan sitta på första parkett och njuta. Hohoho." Tantslem. Hur hade vi reagerat om männen på arbetsplatsen pratade om att äntligen är det dags för bokslut, då kommer den där läckra revisorsbruden hit?

Och så allt detta skitsnack där vi förnedrar våra män, de vi lever tillsammans med, de som de flesta av oss lovat älska och respektera. "Åh han är ju helt hopplös, allvarligt, vad är det för fel på karlar som aldrig kan lära sig att hänga upp tvätten på ett vettigt sätt/vrida ur disktrasan/tänka själv nån endaste gång." Eller vad det nu är. "Ibland är det ju som att ha ett barn till". Ja så pratar vi kvinnor. Många av oss. Ofta. Men om en man råkar säga att kvinnor inte är världsbäst på att parkera, eller på något annat sätt kritiserar sin egen livskamrat eller kvinnor i allmänhet, ja då drar vi igång kacklet.

Det är så pinsamt så jag rodnar bara jag tänker på det. Hur lätt det är att dra igång det här snacket. Hur lätt det är att spinna vidare på det. Vi kvinnor får uttrycka oss hur som helst om män, samtidigt som vi blir tokupprörda om män beter sig likadant.

Även om det är på skoj, så är det inte skoj. Inte när man tänker ett steg längre. Vilket jag oftast inte gör. Om vi vill ha ett jämställt samhälle och jämställda arbetsplatser, så måste vi sluta med detta omedelbart. Jag måste sluta med det. Frågan är bara, vill vi verkligen ha jämställdhet? Vill vi verkligen att samma regler ska gälla både män och kvinnor. Ärligt talat är jag inte helt säker på det. Tyvärr.

Ett annat alternativ är ju att vi faktiskt tillåter varandra att tala så här. Men då ska det vara ömsesidigt. Är vi beredda att göra det?

Ett jämställt stift?

Detta är det första av två inlägg om jämställdhet som jag har klurat på under en längre tid. Nästa inlägg kommer att innehålla ett stort mått självkritik.

Linköpings stift har som ambition att bli det mest jämställda stiftet i Sverige. Detta presenterades vid överläggningsdagarna för präster och diakoner i höstas, och slogs upp på nytt härom veckan i ett reportage i bl a Radio Östergötland.

Det konstateras att det är fler män än kvinnor på ledande positioner och att kvinnor tjänar mindre än män på motsvarande tjänster. Detta ska förändras och förbättras. Gott och väl, men detta är det enklaste att åtgärda. Justera upp kvinnornas löner och inför könskvotering bland chefer och förtroendevalda - om det är vad man anser vara det viktigaste. För mig är jämställdhet något mycket mer, något annat än varannan damernas. Det handlar om hur vi bemöter varandra, hur vi talar om och med varandra, och om att alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter inte bara på pappret utan också i praktiken.

Jag tänkte ge några förslag på vad vi behöver arbeta med.

• Identifiera och avslöja typiskt manliga och kvinnliga härskartekniker
• Bli medvetna om vad vi kommunicerar genom bilder och texter, i det fysiska rummet, på webben och i tryckt material
• Bli medvetna om vad vi signalerar i våra gudstjänster (Minns med förundran mässan som leddes av två präster, en man och en kvinna, men enbart mannen var liturgiskt klädd.)
• Sluta curla vissa medarbetare exv genom att städa upp efter dem på ett sätt man aldrig skulle göra för andra
• Sluta skydda medarbetare som inte gör sitt jobb
• Utrusta oss med verktyg att uppmärksamma "genusfällor". (Själv har jag återkommande efterfrågat fortbildning som berör genuspedagogik i konfirmandarbetet. Intresset från stiftskansliet har varit obefintligt)
• Finna mod och metoder att reagera när framför allt kvinnor förminskar sig själva, vilket ofta är ett större jämställdhetsproblem än män som tar för mycket plats.
• Påminna varandra om att jämställdhet inte bara handlar om manligt och kvinnligt

Listan kan göras mycket längre men om vi inte synliggör och hanterar de här frågorna spelar inte löneutjämning och kvotering någon roll.

Och en sak till. Om det ska hända något i församlingarna och om vi ska ha något som helst förtroende för dem som ålägger oss att arbeta med jämställdhetsfrågor, så måste det börja på stiftskansliet, i stiftsstyrelsen, i domkapitlet och på kurser och mötesplatser anordnade av stiftet.