Att ta ansvar för sin bitterhet

En av mina kollegor har ett bra uttryck, nämligen att var och en får ta ansvar för sin egen trötthet. Detta uttryck används framför allt när vi åker till Berlin med konfirmanderna och betyder att det är upp till var och en om man vill vara vaken hela natten men man får själv ta ansvar för konsekvenserna. Hur trött man än är får man inte låta det gå ut över andra eller på olika sätt störa och förstöra resan.

Jag skulle vilja anpassa detta uttryck och säga att var och en får ta ansvar för sin egen bitterhet. Om du ångrar dina livsval eller tycker synd om dig själv för att du inte gjort något mer av ditt liv så är det din sak. Låt inte din bitterhet gå ut över andra. Vi orkar faktiskt inte höra.

Jag har fullt upp med att kämpa mot min egen bitterhet, att hålla den på plats så att den inte fullständigt tar över mitt liv. Det räcker. Det är nog. Jag kan inte bära andras ouppnådda drömmar och mål. Faktiskt.

På förekommen anledning.

Jag kan gömma mig en stund för smärtan men den finns ändå kvar.

I somras hände en sak som tog mig väldigt hårt. Förutom den omedelbara ilskan dröjde sig sorgen och smärtan över det skedda kvar och vissa grundpelare i livet fick stora skador. Sorgen har levt vidare under hösten och nu, de senaste dagarna, har det blivit tydligt för mig att detta inte är något som kommer att läka av sig själv. Skadan verkar vara permanent och jag vet inte hur jag ska kunna göra trasigt till helt igen. Jag kan förtränga såren men inte fly från dem, de är en del av mig, och enda sättet att slippa undan är att göra andra människor illa. Jag känner mig inträngd i ett hörn, utan möjlighet att påverka situationen och samtidigt är det uppenbart att något måste göras - det är outhärdligt att bara vara kvar i detta. Sorgen och maktlösheten är förtärande. Det här är ingen bra start på det nya året.