Hanteras varsamt. Så står det på paket ibland. Jag tänker att vi människor skulle ha en liten skylt med de orden också, som en påminnelse om att vi är ömtåliga och behöver vara rädda om varandra, särskilt i dessa tider då ord och åsikter om andra färdas så snabbt. Hanteras varsamt. Orden borde också stå ovanför våra speglar så att vi när vi ser vår spegelbild påminns om att vi ska vara ömsinta i hur vi tänker och talar om oss själva.
Alldeles särskilt varsamma måste vi vara med barnen, och de riktigt små barnen verkar sända ut någon osynlig varsamhetssignal. I deras närhet och med dem i famnen sänker vi ofta rösterna, och våra rörelser blir försiktiga. De är ju så sköra och bräckliga. De är inga oskrivna blad men påverkas och formas till stor del av vad de möter under sina första år. Det kräver varsamhet. Men de små barnen rymmer också en enorm kraft. Inte bara har de starka röstresurser, de utvecklas och växer i en rasande fart. De har också förmågan att förändra människor och smälta frusna hjärtan. Och de kan väcka den starkaste kraften av alla – kärleken.
Idag är det kyndelsmässodagen. En dag som handlar om ljus.
Det hör vi i dagens psalmer, texter och böner. Ett ljus behöver också hanteras
varsamt. Så lätt, så lätt kan lågan slockna. Det levandet ljuset gör oss ofta
lugna, vi dämpar oss och hejdar oss inför fladdrande lågor. Men ljuset rymmer
också, så som barnet, en väldig kraft. Ett enda litet ljus kan lysa upp ett
stort mörkt rum, ljuset kan få rädsla och ångest att sakta vika. Ett ljus, en
låga kan också spridas och växa med en rasande kraft, långt bortom vår
kontroll. Så nog finns det fog att handskas varsamt med både barn och ljus.
I kyndelsmässodagens bibeltexter vävs barnet och ljuset
samman. Josef och Maria bär fram sin son Jesus i templet i Jerusalem. Där möter
de den gamle Symeon, som varsamt tar barnet i famnen och uttalar sin glädje
över att äntligen få frid, att äntligen ha fått se den som han väntat på, den
som Gud sagt att han skulle finna: Israels tröst, Herrens Messias, frälsaren.
Kärt barn har många namn. Symeon ger Jesus namnet: ett ljus med uppenbarelse åt
hedningarna. Jesus är ljuset som kommer in i världen, ljuset som ska lysa för
alla som vandrar i mörker, ljuset som ska visa vägen och få rädsla och ångest att vika.
Men Symeon talar också om att Jesus kan orsaka omvälvningar
i människors liv, för genom honom ska mångas innersta tankar komma i dagen. Det
har också med ljuset att göra. Det knyter också an till dagens episteltext där
Johannes skriver: Gud är ljus och inget mörker finns i honom, och att vi ska
vandra i ljuset. Att möta det ljus som är Jesus budskap, som är Jesus själv,
det handlar om att bli genomlyst, att stå öga mot öga med sig själv. Då kommer
våra innersta tankar i dagen. Och det kan vara skrämmande. Men Guds ljus som
strömmar genom Jesus och omsluter oss, är inte ett strålkastarljus som vill
avslöja oss och förnedra oss inför andra. Det är förlåtelsens och hoppets ljus
som hjälper oss att möta också mörkret i livet, som omsluter oss så att
skuggorna hålls på avstånd.
Gud är ljus och inget mörker finns i honom. Vandra i ljuset
liksom han är ljus. Det är den uppmaning vi får idag. Sträva efter att vandra i
ljuset och med ljuset. Hoppets, rättvisans och upprättelsens ljus behöver bäras
ut i världen. Det är en stor kraft, som vi får hantera varsamt men generöst. Många
behöver få del av det ljuset i sina liv. Och det finns mycket mörker i världen
som behöver trängas undan, om så bara med en liten flämtande låga.
Kristus är världens ljus, det ljus som sätter en tydlig gräns
för ondska, död och förnedring. Kristus är det ljus som ger hopp, tröst och
vägledning. Låt oss ta emot det ljuset och sprida det vidare. Gud är ljus och
inget mörker finns i honom.
Bo Setterlind skriver: Herren är det ljus som möter oss i mörkret, för att vi skall se vår möjlighet.
Herren är det ljus som sträcker sina händer mot en vilsegången mänsklighet.
Herren är det ljus som hoppets låga tänder i en värld som glömt hans härlighet.
Herren är det ljus som skriver i vårt hjärta att han älskar oss i evighet.