Hanteras varsamt. En predikan som blev inställd

Idag är det kyndelsmässodagen och jag skulle haft en mässa på förmiddagen och en gudstjänst på kvällen. Så blev det nu inte, vilket jag skrev om igår.  Men predikan skrev jag redan förra lördagen eftersom veckan var fullbokad. Mina predikningar är färskvara, jag kan inte spara den här och hoppas att den går att använda om tre år när dessa texter läses igen. Därför lämnar jag den här åt var och en som vill ta emot den.


Hanteras varsamt. Så står det på paket ibland. Jag tänker att vi människor skulle ha en liten skylt med de orden också, som en påminnelse om att vi är ömtåliga och behöver vara rädda om varandra, särskilt i dessa tider då ord och åsikter om andra färdas så snabbt. Hanteras varsamt. Orden borde också stå ovanför våra speglar så att vi när vi ser vår spegelbild påminns om att vi ska vara ömsinta i hur vi tänker och talar om oss själva.

Alldeles särskilt varsamma måste vi vara med barnen, och de riktigt små barnen verkar sända ut någon osynlig varsamhetssignal. I deras närhet och med dem i famnen sänker vi ofta rösterna, och våra rörelser blir försiktiga. De är ju så sköra och bräckliga. De är inga oskrivna blad men påverkas och formas till stor del av vad de möter under sina första år. Det kräver varsamhet. Men de små barnen rymmer också en enorm kraft. Inte bara har de starka röstresurser, de utvecklas och växer i en rasande fart. De har också förmågan att förändra människor och smälta frusna hjärtan. Och de kan väcka den starkaste kraften av alla – kärleken.

Idag är det kyndelsmässodagen. En dag som handlar om ljus. Det hör vi i dagens psalmer, texter och böner. Ett ljus behöver också hanteras varsamt. Så lätt, så lätt kan lågan slockna. Det levandet ljuset gör oss ofta lugna, vi dämpar oss och hejdar oss inför fladdrande lågor. Men ljuset rymmer också, så som barnet, en väldig kraft. Ett enda litet ljus kan lysa upp ett stort mörkt rum, ljuset kan få rädsla och ångest att sakta vika. Ett ljus, en låga kan också spridas och växa med en rasande kraft, långt bortom vår kontroll. Så nog finns det fog att handskas varsamt med både barn och ljus.

I kyndelsmässodagens bibeltexter vävs barnet och ljuset samman. Josef och Maria bär fram sin son Jesus i templet i Jerusalem. Där möter de den gamle Symeon, som varsamt tar barnet i famnen och uttalar sin glädje över att äntligen få frid, att äntligen ha fått se den som han väntat på, den som Gud sagt att han skulle finna: Israels tröst, Herrens Messias, frälsaren. Kärt barn har många namn. Symeon ger Jesus namnet: ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna. Jesus är ljuset som kommer in i världen, ljuset som ska lysa för alla som vandrar i mörker, ljuset som ska visa vägen och få  rädsla och ångest att vika.

Men Symeon talar också om att Jesus kan orsaka omvälvningar i människors liv, för genom honom ska mångas innersta tankar komma i dagen. Det har också med ljuset att göra. Det knyter också an till dagens episteltext där Johannes skriver: Gud är ljus och inget mörker finns i honom, och att vi ska vandra i ljuset. Att möta det ljus som är Jesus budskap, som är Jesus själv, det handlar om att bli genomlyst, att stå öga mot öga med sig själv. Då kommer våra innersta tankar i dagen. Och det kan vara skrämmande. Men Guds ljus som strömmar genom Jesus och omsluter oss, är inte ett strålkastarljus som vill avslöja oss och förnedra oss inför andra. Det är förlåtelsens och hoppets ljus som hjälper oss att möta också mörkret i livet, som omsluter oss så att skuggorna hålls på avstånd.

Gud är ljus och inget mörker finns i honom. Vandra i ljuset liksom han är ljus. Det är den uppmaning vi får idag. Sträva efter att vandra i ljuset och med ljuset. Hoppets, rättvisans och upprättelsens ljus behöver bäras ut i världen. Det är en stor kraft, som vi får hantera varsamt men generöst. Många behöver få del av det ljuset i sina liv. Och det finns mycket mörker i världen som behöver trängas undan, om så bara med en liten flämtande låga.

Kristus är världens ljus, det ljus som sätter en tydlig gräns för ondska, död och förnedring. Kristus är det ljus som ger hopp, tröst och vägledning. Låt oss ta emot det ljuset och sprida det vidare. Gud är ljus och inget mörker finns i honom.

Bo Setterlind skriver:

Herren är det ljus som möter oss i mörkret, för att vi skall se vår möjlighet.
Herren är det ljus som sträcker sina händer mot en vilsegången mänsklighet.
Herren är det ljus som hoppets låga tänder i en värld som glömt hans härlighet.
Herren är det ljus som skriver i vårt hjärta att han älskar oss i evighet.

Vi är inga smileys

Aspergers syndrom är ingen sjukdom. Inte heller finns det någon medicin som "hjälper". Alltså är det bara bullshit när någon påstår att det är läkemedelsbolagen som ligger bakom att allt fler får diagnosen. Vad är då poängen med att få diagnosen? Man kan ju inte bli frisk (för man är inte sjuk). Det är inget som går över eller växer bort. Då kan det väl kvitta.

Nej det kan inte kvitta. För när man får sin diagnos får man också förståelse för sig själv och varför man är som man är. Man får en bekräftelse av vad man tidigare bara burit som en känsla, en aning. Man slutar döma och skuldbelägga sig själv för att man är den man är. Dessutom kan man med ökad kunskap om sina egna förutsättningar bygga upp strategier och rutiner som gör att vardagen och livet blir lättare. Man kan hitta vägar att undvika och minska stressfaktorer och andra saker som orsakar lidande.

Många människor, i synnerhet kvinnor, som har AS men ännu inte fått sin diagnos, drabbas av depressioner. Så har det varit också för mig. Nu vet jag mycket mer om vad det är som bryter ner mig och som gör mig så utmattad att jag blir allvarligt deprimerad. Det gör att jag bättre kan ordna min tillvaro så att jag undviker det som får mig att må dåligt. Det gör också att jag lättare kan känna igen varningssignalerna, de första tecknen på att jag riskerar att bli sjuk. Då kan jag stanna upp, dra mig tillbaka, vila och återhämta mig.

Så är det för mig just nu. Utan att gå in på vad det handlar om i detalj, så insåg jag häromdagen att jag inte kunde fortsätta där jag var. Jag behövde en time out. Därför sjukanmälde jag mig. Jag är alltså inte inne i något allvarligt depressions-skov, men om jag inte hade gått hem från jobbet hade risken varit väldigt stor att jag blivit riktigt sjuk. Jag hoppas att jag gick hem i tid den här gången och att jag kan vända det hela.

Det är ledsamt att det ska vara så här. Ändå är jag tacksam över att jag nu har den här kunskapen och att människor i min omgivning också förstår det här. Det gör det så mycket lättare. Men alla förstår ju inte att man kan vara sjuk och ändå se frisk ut. Att man kan skratta fast man är deprimerad. Att man kan roa sig fast man sörjer. Visst är det konstigt. Som om vi människor är endimensionella varelser som bara kan rymma en känsla i taget. Vandrande smileys som är vad de visar och inget annat.

Ärligt talat, om du någon gång har känt dig missförstådd av andra, hur kan du då vara så snabb att bedöma dem du själv möter?