I torsdags, den 14 november firades Världsdiabetesdagen. Den firas till minne av Frederick Bantings födelsedag, Banting som upptäckte insulinet och därför fick Nobelpriset i medicin. Världsdiabetesdagen uppmärksammas på olika sätt runtom i världen och i vårt eget land. Symbolen för dagen är en blå cirkel, en symbol som många använder som en "allmän" symbol för kampen mot diabetes att jämföra med exempelvis rosa bandet.
I år valde Svenska Diabetesförbundet att kombinera firandet av Världsdiabetesdagen med förbundets 70-årsjubileum, även om själva födelsedagen egentligen var i maj. Dagen bestod av två delar: Ett jubileumsseminarium på Hotell Sheraton under dagen och en födelsedagsfest i Blå Hallen på Stockholms stadshus på kvällen. I det här inlägget berättar jag om festen.
Efter en stunds tant- och gubbvila på hotellrummet var det dags att snofsa till sig. Vi lyckades riktigt bra. Eftersom vädret var skapligt tog vi en promenad till Stadshuset. Så gör ju inga riktiga finfestare, men jag tyckte det var skönt att röra på sig och få lite luft, om än avgasmättad sådan. Inne på stadshusets gård möttes vi av ett vackert blått upplyst träd med tornet som bakgrund.
Så gick vi in och hängde av oss ytterkläderna och studerade bordsplaceringen. Här uppstod en viss besvikelse och förvirring då vi hade fått uppfattningen att vi i föräldrarådet skulle få sitta tillsammans, och vi hade också skickat in de önskemålen. Men något hade hänt, tydligen hade möbleringen och därmed också bordsplaceringen ändrats i sista stund och då hade detta fallit bort. Jag och Peter fick i alla fall sitta tillsammans och vi hade också två andra vänner ur föräldrarådet mitt emot oss. Dock dröjde det ett tag innan det var dags att sätta sig men vi kunde beskåda Blå Hallen, som visade sig vara mindre än vad många av oss fått uppfattningen av då man sett exempelvis Nobelfesten på TV.
Vi minglade runt lite, serverades välkomstdrinken, 100% blåbär, och passade på att låta oss fotograferas. Det är ju inte så ofta maken och jag är uppklädda, åtminstone inte samtidigt. Jag tycker nog att vi lyckats ganska bra.
Så tog kvällens konferencier Carl Jan Granqvist till orda och hälsade oss välkomna till bords, "avspärrningarna" öppnades och vi letade upp vårt bord. Så här efteråt inser jag ju att jag naturligtvis skulle ha tagit mer foton på allt, vackert vikta servetter, blommor med mera. Men så här såg i alla fall menyn ut.
Stadshusrestaurangers köksmästare hade jobbat hårt med att komponera en meny utan potatis eller tillsatt socker och bara naturliga råvaror. Jag valde att inte fotografera all mat och instagramma den =) Efterrätten kommer dock på bild lite längre fram. Varje rätt presenterades utförligt av Carl Jan Granqvist och Christina Möller som också är en riktig matexpert. De båda kan verkligen använda orden för att beskriva mat och vin. Det går inte att beskriva utan måste upplevas.
Under kvällen hölls en del tal och så delades det ut tre jubileumsstipendier till unga diabetesforskare. Glädjande nog fanns det en kvinna bland de tre. (Kan vi hoppas på åtminstone en tredjedel kvinnliga föreläsare på kommande arrangemang???) Här ses stipendierna delas ut av förbundsordförande Fredrik Löndahl och Linda Barknertz som sitter med i Ung Diabetes råd. Extra roligt är att Linda kommer från Åsa precis som jag.
Det var en upplevelse att se hur servitörerna tågade in, hur de på givna signaler började servera, och hur allt flöt på. Men också att även de bästa kan snubbla, tappa en flaska eller hälla i fel glas... Plötsligt släcktes lamporna och musik spelades ur högtalarna. Då var det dags för desserten som på bästa nobelfestvis bars in genom att servitörerna tågade ner för trapporna med "tomtebloss" på faten. Det var verkligen häftigt.
Som den chokladälskare jag är behövde jag inte bli besviken. Mixen mäktig choklad och syrliga bär är svårslagen men jag hade gärna haft en kopp kaffe till. Dock var äppelmusten som vi fick till desserten bland det godaste jag någonsin druckit.
Efter desserten var det dags att pudra näsan - tänk vilka celebriteter som har suttit på samma toalett, haha! När vi kom tillbaka in hade inte bara kaffet serverats - födelsedagsshowen hade också börjat och först ut på scen var Martin Stenmarck.
Jag har aldrig varit jätteimponerad av honom men energi hade han, annat kan man inte säga. Jag hade fått veta på jobbet dagarna innan att det var viktigt att fotografera så det gjorde jag.
Maken pratade dock bara om Blixten McQueen eftersom det är Stenmarck som gör Blixtens svenska röst. Suck. Nästa man på scen var faktiskt en kvinna, hör och häpna, och inte vilken kvinna som helst utan Sarah Dawn Finer. Jag tycker att hon verkar så himla härlig och sjunga kan hon. Det blev både solonummer och duetter med Martin Stenmarck.
Karl Dyall och Rennie Mirro (halvbror till Sarah Dawn Finer) bidrog också med ett par nummer i showen men det kändes som att det lite hängde i luften, men visst är de duktiga.
Karl Dyall och Rennie Mirro (halvbror till Sarah Dawn Finer) bidrog också med ett par nummer i showen men det kändes som att det lite hängde i luften, men visst är de duktiga.
Så kom kvällens höjdpunkt, för mig alltså, det jag fick gåshud av och sent kommer att glömma. I mörkret, följd av en ensam strålkastare, skred Kalle Moraeus ner för trappan och spelade Koppången på sin fiol. Jag älskar den melodin men detta var en version som slog allt annat. Galet vackert.
Kalle Moraeus körde en del andra låtar, skämtade som vanligt om att han är en liten tjock gubbe men nästa stora höjdpunkt blev när han kompade Sarah Dawn Finer då hon sjöng Kärleksvisan (För att jag älskar dig). Som präst har jag ju hört den i ett antal versioner av varierande kvalitet på vigslar, men detta var naturligtvis i en klass för sig.
Showen var kort men intensiv och strax innan tolv var festen slut och det var dags att vandra tillbaka till hotellet i den milda novembernatten. Visst hade det varit trevligt med en liten efterfest men jag var helt slut. Ändå dröjde det nog en timme innan jag kunde somna, så uppfylld var jag av allt som hade hänt under dagen.
På fredagen sov vi länge och tog det lugnt innan vi hasade ner till frukostbuffén. Sedan packade vi ihop grejerna och lämnade hotellet. Jag hade ett litet ärende så vi tog oss upp mot Hötorget och längs vägen fick vi syn på Fredrik Lindström som släntrade ut från en skum affär. Jag inhandlade mitt tangentbord till surfplattan på Kjell & Co vid Hötorget och det är detta tangentbord jag nu skriver på. Så gick vi vidare mot Centralstationen, långsamt, mycket långsamt på grund av makens skoskav! Sakta vi gå genom stan, haha. Stackarn kan fortfarande inte gå ordentligt. Jag placerade honom på en bänk på Centralstationen och gick själv och kollade i lite affärer innan vi vankade vidare mot perrongen och tåget som tog oss mot Linköping. Två intensiva dygn var över men oj vad kul vi haft.
Att få gå på en sådan här fest i Blå Hallen är ju något av en once in a lifetime-experience. Om någon av sönerna mot all förmodan skulle få ett Nobelpris så lär inte Peter och jag vara med på festen med tanke på pristagarnas medelålder. Det är riktigt häftig att ha fått vara med. Och det är riktigt häftigt att ha fått fira Svenska Diabetesförbundets jubileum. Nu går vi vidare mot nya utmaningar och tillsammans kan vi göra det lättare att leva med diabetes. Med 70 år i ryggen tar vi oss an morgondagens forskning. Vill du bidra till forskningen - ge en gåva till Diabetesfonden!
