Boktips: Samtal med barn och ungdomar



Att blogga om boktips är verkligen att hålla bloggen vid liv med konstgjord andning. Men eftersom det jag helst skulle vilja skriva om (pepparkaksgubbar, adventssamlingar och disneyfigurer) inte går att resonera om på ett vuxet sätt och utan att få en svans av vardagsrasister som fyller kommentarsfälten så får jag välja den här vägen istället. Och det är inte illa vill jag säga, för den här boken är så himla bra och jag är väldigt uppfylld av den.

 

Boken heter Samtal med barn och ungdomar - Erfarenheter från arbetet på BRIS och är skriven av Petter Iwarsson. Jag vill rekommendera den till alla som i sitt arbete eller i någon form av föreningsliv möter barn och ungdomar. Det gäller oss som arbetar i kyrkan, lärare, idrottsledare med flera. Men poängen med boken, eller en av poängerna, är att det faktiskt gäller många fler än oss som alldeles uppenbart har samtal med barn mer eller mindre regelbundet. För, som Iwarsson skriver. även om det är tomt så det ekar omkring många barn, så är det inte så för alla. Det finns väldigt ofta någon eller några vuxna i barnets närhet som kan fungera som bollplank eller avlastning för barnet. Det kanske inte är fröken elle skolsköterskan. Det kanske är mattanten eller skolvaktmästaren, skolbusschauffören, en kompis mamma, judotränaren, bibliotekarien, en granne... Ja det kan vara vem som helst som utan särskild utbildning eller något mottagningsrum kan fungera som en klok och viktig människa för barnet när tillvaron blir krånglig. För alla oss, ja framför allt för oss som inte är professionella "samtalare" är den här boken en guldgruva. Och ju mer jag har läst i den här boken desto klarare har det blivit för mig att klokheterna den rymmer inte bara gäller vid samtal med barn och ungdomar, utan även med vuxna, om än förutsättningarna är något annorlunda. Kort sagt, detta är en kanonbra bok om samtal!

 

 

 

 

Bokens utgångspunkt är en salutogen ram till samtal, alltså att fokus i samtalen ligger på det som fungerar, det friska och starka, för att därur finna kraft och möjlighet att hantera det som är svårt. Teorin om KASAM - Känsla Av SAMmanhang ligger här till grund med begreppen begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet som nycklar till hur vi kan hantera motgångar i livet. Vidare går Iwarsson igenom ett stort antal funktioner med samtal. Dessa är att:

• Möjliggöra berättande
• Bidra till struktur
• Normalisera
• Informera
• Bekräfta
• Se barnets resurser och möjligheter
• Se resurser och möjligheter i barnets närhet
• Handla
• Avlasta och härbärgera
• Skapa gränser och ramar
• Förmedla hopp

Ett samtal rör sig naturligtvis ofta inom flera av de här områdena. Det kan vara viktigt att identifiera dem om man efter ett samtal känner sig missnöjd med att man inte kunde göra mer för barnet/den vuxne man mött. Men i de allra flesta fall kan vi ju inte, oavsett vem det är vi samtalar med, lösa den personens problem, eller trolla bort det som är jobbigt. Men genom att till exempel möjliggöra berättande, bekräfta och se resurser och möjligheter kan vi hjälpa den vi möter att komma vidare. Att förmedla hopp och hjälpa till att se möjligheter till förändring är därför oändligt viktigt, viktigare än att komma med färdiga lösningar.

 

Jag tänker att om man bara ska läsa en enda bok om samtal så är det denna, för den är enkel att förstå och proppfull av kloka råd oavsett om man samtalar med barn eller vuxna.

 

 



Att tala om det skamliga

Ja alla talar med varandra. Några talar om nåt riktigt viktigt, men det är mycket snack också.

Den här snygga låten med The Real Group kom jag att tänka på idag. För det pratas ju så mycket. Om så mycket. Och så finns det sånt man inte pratar om. Faktiskt finns det väldigt mycket man inte pratar om. Jobbiga saker. Riktiga hemligheter. Men det här inlägget ska inte handla om sådant, utan om något så banalt som städning. Och ni som följer mig på facebook vet nu vad som komma skall, men här vill jag faktiskt utveckla det lilla utbrott jag fick häromdagen, i ett format som bättre lämpar sig för utvecklingar och invecklingar.

Jag skrev redan förra året om att vi har RUT-städning. Nu har jag fått anledning att skriva om det igen. För jag har tänkt vidare. Bakgrunden är nu att det uppdagades att folk snackade om vår städning. Och det är naturligtvis fritt fram för vem som helst att tala om vad som helst med vem som helst. Men det som störde mig i det här läget är att jag vet (varför jag vet är alltför invecklat för att beskriva här) att det handlade om uttryck för avund, snålhet, nyfikenhet och rent skitsnack. DET stör mig. Men det stör mig också, ja ännu mer, att det ska vara så fruktansvärt skamligt att betala någon för att städa.

För jag vet (väldigt vad mycket jag vet idag) att det är många som inte vågar berätta att de har RUT-städning. Jag vet också att det är många som verkligen vill skaffa det, men som inte vågar av rädsla för vad folk ska tycka och säga. (Alla talar med varandra...) Och jag vet att det är många som uttalar sig föraktfullt om de som har RUT-städning.

Men hallå, liksom, det är 2012, detta är något som är legaliserat av staten, det skapar jobb, folk är nöjda och glada, undersökningar visar att det minsann inte alls bara är de välbeställda som utnyttjar RUT-avdraget. Hur kan det vara så himla känsligt? Vad är det för avunds- och skitsnackssamhälle vi har egentligen? Nej, jag är inte förvånad. Jag är förbannad.

Med en grov generalisering vill jag hävda att många svenskar gärna uttnyttjar systemet. Vi är bra på att nosa reda på rättigheter, men skyldigheter är det lite si och så med. Det finns många som är experter på hur man kan klämma ur staten så mycket bidrag som möjligt. Sorgligt nog är det många som verkligen skulle behöva dessa bidrag, som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att ansöka om det. De är för stolta för det. Men nog har vi alla hört hur man skryter om sitt nya uterum, joråsåatt och med ROT-avdrag blev det ju inte så farligt, frugan och jag står ju för halva huset var så det blir ju dubbelt ROT höhöhö. Känner ni testosteronet dallra i luften?

Tänk vad bra. Men RUT. Att det ska komma någon att städa?!? Jaha du, så du är för fin för att ta hand om din egen skit (autentiskt citat) Här går tydligen gränsen för vad man får pumpa staten på. Och då har jag noterat att flera av de män som pratat om detta, inte direkt sliter ihjäl sig på hushållsarbete.  Och varför sitter kvinnor (med god ekonomi) och gnäller över att det är så jobbigt med hushållsarbetet, samtidigt som de snackar skit om oss som har RUT. Kan det vara så att det är någon gammal unken kvinnosyn som ligger och skvalpar här? För nog ska väl en riktig kvinna kunna städa sitt hus? På fredag ska man städa, det gör varenda tant.

Nej det gör inte jag. På fredag kommer jag hem och njuter av mitt rena hem. Jag är glad och myser med mina barn. Och jag talar med stolthet om den skamliga städningen. För kanske lyckas jag befria någon annan från skammen, så att hon eller han också kan bli lite gladare.