En julpredikan inspirerad av en text av Lars Collmar
En märklig tystnad och så ett skrik. Det där alldeles speciella skriket, lite ilsket på något sätt. Det nyfödda barnets skrik. Med ett skrik kommer Gud till världen, ja för barnet där i krubban det är ju faktiskt Gud själv. Varje nyfött barn är ett mirakel, men just detta barn är ett alldeles extra stort mirakel. Den Gud som skapat allt och som bär universum tar plats i en liten mänsklig kropp. Och nu ligger han där och skriker. Och den som någon gång har haft ett spädbarn i sitt hus, vet att ett skrikande barn går inte att ignorera. Det hjälper inte att stänga dörrar och sätta i öronproppar och veta att en annan vuxen nu har hand om barnet. Skriket tränger igenom allt. Tro mig, jag har lärt mig det den hårda, trötta vägen. Och man kan bli fullständigt galen av ett barn som skriker och skriker och aldrig somnar. Och även om man stålsätter sig och vet att det inte är farligt för barnet att skrika, så skär det i en. Så visst var det smart av Gud att bli en bebis som skriker. För då måste vi ju lyssna. Vi kan inte strunta i honom där han ligger lindad bland hö och halm och ger hals.
Men vad vill han säga med sitt skrik. Först och främst tror jag att det är en kärleksförklaring. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord och fjärilar och jordgubbar och stränder och klätterträd, allt för att vi människor skulle ha det bra. På så många sätt visade han sin kärlek och omsorg, men vi förstod inte riktigt hur mycket han tyckte om oss. Då kom han på den briljanta idén att bli en människa. Nu skriker han: Jag tycker om er! Tyck om mig tillbaka! Du kan stänga om dig så mycket du vill, men jag ger mig inte. Jag kommer skrika tills du tar mig till ditt hjärta för där vill jag vila, där vill jag bo.
Men när Jesus skriker ut i den mörka natten är det också ett rop på hjälp. Jag behöver er, skriker han. Jag har ju Josef och Maria som tar hand om mig, men det finns så många andra här på jorden som fryser, som är ensamma, som är hungriga. Jag behöver er hjälp att ta hand om dem. Och det finns så många som blir orättvist behandlade, som blir föraktade, som blir misshandlade och mobbade. Jag kommer skrika så länge det pågår. Snälla hjälp mig att skrika när ni ser att människor blir illa behandlade, och hjälp mig att göra något åt det. Hjälp mig att få alla att förstå att vi alla är skapade till Guds avbild, oändligt värdefulla. Heliga.
Men ett barn skriker ju inte jämt, även om en del trötta föräldrar tycker att det känns så. Ibland jollrar de, ibland gnyr de, ibland sover de och snusar sådär som bara små bebisar kan. Och då kan man ju inte låta bli att tycka om dem. Så smart då att Gud blev ett litet barn. För man kan ju inte vara rädd för en sån där liten varelse. För är det något som gör Gud ledsen, så är det när vi är rädda för honom. Då har vi ju missförstått allt han vill säga till oss. Ja det var verkligen en bra idé Gud fick när han kom på att Han skulle bli en människa. För då vet vi ju också att han vet precis hur det kan vara. Hur det är att vara trött och ledsen eller förväntansfull eller överlycklig och hur det är att känna uppgivenhet men också hur hoppets ljus kan tändas i det djupaste mörkret.
Nu firar vi jul för att minnas hur Gud blev en människa. Men varje minut föds det nya människor till denna jord, och det kan påminna oss om hur Jesus kommer till oss varje dag, in i det som är vår historia och vårt liv. Och varje gång vi hör ett barn skrika, kan vi tänka att det är Gud själv som skriker: Här är jag! Var inte rädd för mig, glöm inte bort mig, och minns att varje människas liv är heligt.
