Den 11 februari gick jag hem ifrån jobbet, tog av mig klockan och la den på köksbänken. Och där har den legat sedan dess. Jag blev sjukskriven och hade ingen användning för den. Då var det vintertid, på alla tänkbara sätt. Snön låg meterdjup utanför väggarna, sent kommer vi väl att glömma vintern 2010.
När det var dags att ändra till sommartid lät jag min klocka vara. Jag använde den ändå inte. Den låg där som någon slags symbol för en tid som inte längre var, en tid jag lämnat bakom mig, som jag inte hörde hemma i.
Efter några månader började jag så smått börja jobba igen, men någon klocka behövde jag inte. Jag lämnade barnen i vanlig tid, tog en promenad, gick in på jobbet, och sedan visste jag att det var dags att gå hem när de andra tog lunch. Arbetstiden har succesivt ökat sedan dess men jag har ändå klarat mig med de klockor jag haft omkring mig, och så förstås mobilen, som jag vanligtvis konsulterar när jag behöver veta vilken tid det är.
Och nu blev det dags att ställa om klockorna igen. Plötsligt gick min klocka rätt. Kan det vara ett tecken på att jag har återvänt till en normal tillvaro? Kanske det. Jag får nog börja vänja mig vid att ha den på mig igen för i vissa sammanhang ser det ganska illa ut att sitta och kolla på telefonen.
Så på sätt och vis är jag i fas igen. Ändå undrar jag om jag någonsin kommer att slippa den här känslan av att alltid vara tre steg efter. Jag nafsar livet i hälarna men får aldrig någon riktig kontakt med täten.
Jag kanske tillhör en annan tidszon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar