söndag 30 november 2014

Ode om en mor i advent

Uppdatering: På förekommen anledning vill jag understryka att detta inte är en självbiografisk dikt. Inte helt och hållet i alla fall.

När första ljuset i staken är tänt hojtas det glatt att det är advent.
Nu ska det glöggas och mysas till tusen, mamma blir utbränd liksom ljusen.
 
När andra ljuset fridfullt brinner känner mamma hur svetten rinner.
Tomtedräkt laga , tärnljus testa – denna årstid kan knäcka den bästa

 När tredje ljuset börjar stråla känner mamma att hon vill vråla.
Klappar ska köpas, julkort skrivas och hemma ska ett gästhem bedrivas 

När alla fyra ljusen lyser sitter familjen i soffan och myser
i väntan på Kalle och tomtefar men av mamma finns bara ett torrt skinn kvar. 

Så kommer julen ännu en gång och rymden ljuder av änglars sång
om ära i höjden, på jorden frid – men inte för mamma i juletid. 

Dock vet hon att det bästa med julens fester är att vi nästa dag kan äta rester.
Då kan hon vila i sin lugna vrå och tänka på barnet i stallets strå.

Han som blev mänska som du och jag, vet hur vi har det varje dag.
Han ser varje stressad far och mor, han finns hos oss alla både liten och stor. 

När  måttet är rågat och rinner över, han säger: Min nåd är allt du behöver.
Minns alltid detta: Var inte rädd. Du är alltid buren, älskad och sedd.
 
 

fredag 28 november 2014

Ormet kruper

Idag har jag träffat min läkare. Min spanska läkare alltså. Min finsk-italienska läkare ska jag träffa på måndag. Under året har jag även träffat en rysk, en tysk och Bellman.Nej det var inte sant. Bellman har jag inte träffat men ett antal odefinierade nationaliteter. Hej mångfald! De flesta av dem är bra läkare men det här med språket är ju inte helt enkelt. Ibland skriver de läkarintyg som är fullständigt obegripliga.  Jag var helt övertygad om att försäkringskassan skulle avslå min ansökan efter ett av intygen. Häpnadsväckande nog gick det igenom, men det tog åtta månader för dem att förstå vad det stod. För inte kan väl handläggningstiden bero på något annat...

Nåväl,  dagens möte med señoritan var det jag skulle skriva om. Vi har alltså lite svårt att förstå varandra. Idag utvecklades samtalet på så vis att jag nämnde en viss sjukdom (som jag själv inte har och det är alldeles för invecklat att förklara varför jag pratade om den). Jahaaaa sa hon. Och sedan gick hon och satte sig vid datorn och googlade hahaha. Hur seriöst som helst! Jag höll på att dö.  Ok om hon kollat på någon läkarsajt men Google - det känns verkligen stabilt.

I alla fall fortsatte samtalet och vi sammanfattade att jag inte mår särskilt bra men att det ändå är ok. Det är liksom inte så mycket att göra åt det som inte funkar men då kom hon med sin briljanta prognos för mitt mående. Det blir bättre efter jul sa hon. Bara så att ni vet. Oavsett vad ni har för bekymmer eller åkommor så minns att det blir bättre efter jul.

Exakt vad som ska bli bättre efter jul vet jag inte. Jag kan själv inte se att det skulle ske någon mirakulös förändring men jag om någon borde väl tro på julens under.

Slutligen frågade hon om när jag tyckte att vi skulle träffas härnäst. Hallå! Är det du eller jag som är läkare här? Mars, kanske, svarade jag.  Så fick det bli.  I mars är det efter jul. Men eftersom tiden är både linjär och rund på samma gång så är det ju också före jul. Så frågan är hur jag mår. Den som lever får se. Que sera sera. Hasta la vista!

söndag 9 november 2014

Att återvända hem

Idag är jag så glad. Ända sedan jag blev sjukskriven i februari förra året har det varit svårt för mig att fira gudstjänst på mina lediga söndagar. Det har varit en sorg för mig och jag har saknat församlingsgemenskapen men så fort jag gått på en mässa, ja ibland har det räckt med att gå in i en kyrka, så har det triggat så mycket i mig. Jobbhjärnan har gått igång och jag har inte fått den vila jag behöver för att orka vardagen. Men idag var det en bra dag. Vi blev klara tidigt med frukosten, jag hann till och med baka en kladdkaka efteråt, solen sken och jag cyklade till kyrkan. Och det var så skönt att liksom komma hem. En fullsatt kyrka, medverkan av konfirmander och barnkör, mångfald och helighet. Jag är så glad över att ha fått vara med om det. Kanske, kanske börjar jag läka.

lördag 8 november 2014

Håll farleden öppen!

Å då sa han å då sa jag å då sa hon å blabla blabla blabla blabla...

Det finns jättemånga trevliga ställen man kan träffas på om man vill sladdra med sin väninna. Men man kan FÖR BÖVELEN inte simma i bredd i simhallen och föra dessa samtal!!!

Det var två banor öppna för motionssim - resten av simhallen var bokad för skolor. Två banor räcker oftast, det gör att det finns plats att köra om i mitten när man kommer ifatt någon som simmar långsammare än man själv gör. Och trots att jag sannerligen inte är någon snabbsimmare får jag ofta köra om för ärligt talat simmar många så långsamt att det är ett under att de inte sjunker. Men, som sagt, det funkar att ta sig förbi.

Om det då inte vore för folk som tror att det är nåt slags kafferep de är på. Käften glappade på dessa två så till den milda grad att jag förundras över att de inte svalde allt vatten i bassängen. Till råga på allt kunde de tydligen inte ta simtag och prata på samma gång för det gick plågsamt sakta.  Alltså fick jag köra om och tvingades över i mötande simmares körfält. Men det bekom inte dessa damer. De pladdrade vidare. Och när jag sedan hade vänt och kom ifatt någon annan snigelsimmare som jag skulle ta mig förbi, då mötte jag ju dessa som inte tyckte att de hade någon som helst anledning att hålla åt sidan.

Eftersom jag redan hade drabbats av det onda ögat, jag skulle till ögonläkaren direkt efteråt, så försökte jag ge dem det men utan resultat. Jag blängde surare och surare på dem och övervägde att påtala deras ohyfsade beteende för badvakten. Men jag är ju svensk. Jag tiger och lider istället och till slut lämnade de vattnet. Kvar var jag, sur och arg, och fascinerad över hur egoistisk man kan vara. Jag betalar ju inte en massa pengar för att ligga i kölvattnet bakom långsamflytande flodhästar. Det heter ju motionssim, då måste man väl få röra sig framåt. Och ibland är det glest i bassängen, då kanske det går att praktisera parsim. Men inte när det är fullt med människor som simmar olika snabbt.

Och jag tänker som så ofta. Va ä dä för fel på fôlk?

torsdag 6 november 2014

Bingo igen! Pedagogik på villovägar

Ibland spelar de bingo på yngste sonens fritids. Det är en bra aktivitet. Barnen tränar på siffror samtidigt som det är en övning i koncentration och finmotorik.  Tidigare i höst kom han hem glad i hågen efter bingospelandet och berättade att han hade en klubba i väskan. En godisklubba alltså. Den hade han vunnit när de spelade bingo. Eller, vunnit och vunnit, alla hade ju fått en klubba. Det ska ju vara rättvist.

Hallå!? Sen när är det ok att dela ut godis på fritids? Vad har socker med pedagogik att göra? Ja ganska mycket om man ska tro på vad som förmedlas från barnens skola och fritids. Två veckor in på terminen hade samme son fått glass två gånger. På lektionstid. Hepp. Skolstarten måste nämligen "firas" med glass nuförtiden. Det räcker inte med att barnen är glada att träffas igen efter sommarlovet eller att de är pirriga och förväntansfulla inför ett nytt läsår. Nej det behövs lite socker också. För det finns väl inget annat sätt som ett helt hus fullt av pedagoger kan komma på att göra dagen lite festlig?

Idag var det bingo igen. Problemet (ur sonens perspektiv) var att jag hämtade honom tidigare. Han fick därmed gå hem innan de spelat klart. Följden är att jag hela eftermiddagen och kvällen haft en unge som varit tjurig över att han inte fått någon klubba och krävt att han ska få något annat smaskigt som kompensation.  Jamen tack för det. Som om vi inte har nog med tjat och gnäll och konflikter ändå. I synnerhet kring mat och godis och fika. Det hjälper inte att jag säger att det kanske inte alls var någon klubba som pris idag bara för att det var så förra gången. I hans värld är bingo lika med godis.

Och jag undrar igen, vad har socker med pedagogik att göra?

Vill du läsa mer i ämnet rekommenderar jag Ann Fernholms bok Det sötaste vi har.

Man kan ju göra så men det är inte rätt

"Vi vet ju ingenting om de långvariga konsekvenserna."

Om jag hade tappat ett kilo varje gång jag hört detta mantra i LCHF-debatten så skulle jag ha varit fullkomligt utmärglad vid det här laget. De långvariga konsekvenserna.  De är tydligen extremt viktiga och troligtvis synnerligen allvarliga. Möjligheten att konsekvenserna skulle vara positiva är fullständigt utesluten.

Alltså avfärdar man människor som gått ner i vikt, som blivit av med psoriasis,  som slutat medicinera mot epilepsi, som blivit fria från migrän, som inte längre ständigt måste hålla sig i närheten av en toalett på grund av krånglande magar, som inte längre lider av acne och många, många fler. Man fnyser föraktfullt, snörper på munnen och talar om för dessa människor att de har gjort fel. Och framförallt har de inte tänkt på de långvariga konsekvenserna. Det finns uppenbarligen inga hälsovinster som är värda priset av att eventuellt drabbas av några potentiella, fasansfulla följder.

Låt mig då bara påpeka en liten sak.

I över fyrtio år har mänskligheten varnats för fett i allmänhet och mättat fett i synnerhet. Vad har blivit de långvariga konsekvenserna av detta? Jo. Att vi är fetare och sjukare än någon gång tidigare i världshistorien. Och att denna ohälsa kostar ofantliga summor i form av sjukskrivningar, sjukvård, läkemedel, för tidig död och mycket annat.

Kanske borde de fettskrämda, de som jämför LCHF-rörelsen med fanatiska terrorister, de som stoppar ännu en bit vitt bröd i munnen och tar en insulinspruta medan de skrockar att IS betyder Inget Socker, kanske borde de tänka på de långvariga konsekvenserna av sin egen kosthållning.

Just sayin'...

Vill du läsa mer av detta rekommenderar jag innerligt Ann Fernholms fantastiska böcker Ett sötare blod och Det sötaste vi har.

måndag 3 november 2014

Före min tid och ändå hopplöst omodern

När vi var barn var LEGO-bitar fyrkantiga, mycket få specialbitar fanns och allt man byggde blev kantigt, pixlat typ. Idag består alla LEGO-modeller av ett oändligt antal specialbitar i olika former och färger och barnen blir lätt hämmade i kreativiteten. Så där ser det inte ut säger sönerna när jag byggger på mitt omoderna sätt. Men nu dras detta ytterligare ett steg längre. Nu vill barnen ha Minecraft-LEGO. Svindyra paket med fyrkantiga bitar för att bygga pixlade modeller. När jag säger att det är att gå över ån efter vatten är jag dummast i hela världen. Hur skulle de kunna bygga Minecraft-hus och miljöer med alla tusentals fyrkantiga bitar de redan har?