tisdag 17 september 2013

Årets viktigaste bok?

"Oj, nu har den kommit! Boken som jag är med i." Ungefär så sa kyrkoherden för några veckor sedan och jag svarade "Jaha, kul." med klen entusiasm för det var en sådan dag. Men det var absolut min avsikt att titta i den. Någon gång. Längre fram. I den där parallella tidsrymden då alla böcker jag vill läsa ska läsas. Så gick det någon vecka och plötsligt damp den ner i brevlådan som en present från mitt fackförbund KyrkA. Jag började bläddra i den och upptäckte att den var väldigt lockande. Dock hade jag då en annan bok som skulle läsas. Men nu, i slutet av förra veckan, tog jag mig an den, och jag vill hävda att boken Kyrkoherde och kvinna (utgiven på Argument) är en av årets viktigaste böcker.

Förutom att det alltid är trevligt att läsa berättelser om hur kollegor tänker kring sin tjänst så bidrar den med så mycket mer. Utgångspunkten är att kvinnor bemöts annorlunda än män i sin tjänst som chef, och därför intervjuas 25 kvinnliga kyrkoherdar. Man skulle kunna tro att det är en gnällbok om hur hemskt de blir behandlade - men jag tycker verkligen inte att det är så. Det är så olika berättelser kvinnorna bidrar med och jag upplever varken gnällighet, bitterhet eller någon offerroll. Varför är då boken så viktig?

För det första kan jag gissa att den är trösterik för alla kvinnor i chefsposition som upplever att de får ett bemötande som män i samma position inte skulle få. En bekräftelse på att det som händer är verkligt, och att fler delar samma erfarenhet. Men den är också oerhört viktig för alla oss som har att förhålla oss till en chef, i synnerhet en kyrkoherde. Vilka förväntningar har jag på min chef? Agerar jag olika beroende på om kyrkoherden är en man eller kvinna?  Och här tror jag inte bara att de kvinnliga cheferna som fastnar i förutfattade meningar kring hur en chef ska vara. "En man ska vara stark och en kvinna ska vara god" sammanfattar en av kyrkoherdarna sin upplevelse. Visst kan också en manlig chef fara illa av att inte leva upp till den manlighetsnorm han bedöms efter. Det är en ganska vass spegelbild läsaren möter och den manar till reflektion kring hur vi bemöter våra chefer.

Många av kvinnorna vittnar om att det framför allt är kring sammanträdesbordet som bemötandet skaver. Därför tycker jag att inte bara alla anställda, utan även alla förtroendevalda borde läsa den. Här finns tydliga exempel på fallgropar att undvika vid exempelvis anställningsintervjuer. Och som jag brukar säga i sådana här sammanhang: Det handlar inte om att peka ut människor som gör fel, vi hamnar alla i genusfällan ibland. Men bara genom att peka ut och uppmärksamma sådana situationer kan vi öka vår medvetenhet och öka möjligheterna att undvika dem i framtiden.

Som en extra bonus kom idag tidningen Kyrkfack som helt utgår ifrån dessa frågor. Ännu mer spännande, skrämmande och utmanande läsning väntar!

lördag 14 september 2013

Trodde du att jag gett upp?

För ett par veckor sedan skrev jag mycket här om min kaoskamp där jag rensar i skrubbar, skåp och lådor. Här ska inte finnas kvar något som inte används. Sälja, skänka och köra till återvinningen det är min stora grej i tillvaron just nu. Varför?  För att det blir lättare att andas ju färre saker man har. För att göra mig själv uppmärksam på konsumtionssamhället. För att göra en liten insats genom att låta det som inte används här komma till glädje och nytta för någon annan. Listan kan göras lång. Hade jag varit 30 år äldre hade jag kunnat motivera det med att jag dö-städade. Den där genomgången av alla papper och pinaler som är bra att göra för att det ska bli mindre att ta hand om för ens vuxna barn när man hoppat ur tofflorna för gott. Men riktigt så noggrann är jag inte. Fast å andra sidan vet jag inte heller var det slutar - ju mer jag röjer desto mer väcks viljan att bli av med saker. Och man kan ju trilla av pinn som 38-åring också. Det är nog klokt att dö-städa med några års mellanrum även i min ålder.

Nå. Nu har jag inte skrivit om kaoskampen på ett tag men jag har inte gett upp. Badrummet har fått sig en omgång. Det blev en bärkasse med gamla mediciner som jag lämnat in på apoteket. (Blev helt förvånad och förskräckt i somras när jag insåg hur många som slänger läkemedel i soporna. Det är väl ett tillräckligt stort miljöproblem med alla läkemedel som kommer ut i naturen efter att ha passerat våra kroppar!!!) Har också gjort mig av med gamla handukar och lakan och annat jox. Nu närmar jag mig köksskåpen. Det lär bli en del att skänka till loppisen på församlingens adventsmarknad.

Och under tiden jag far fram som en tornado sjunger jag som vi gjorde i Kyrkans Ungdom back in the 90's "Kampen den går vidare den har bara börjat..."

lördag 7 september 2013

Om tro, kyrka och politik

Det är kyrkovalstider om nu någon har missat det. Själva valdagen är den 15 september men redan nu pågår förtidsröstningen för fullt. Och som ett brev på posten (ja, man kan också brevrösta) kommer den evinnerliga diskussionen om att de politiska partierna inte hör hemma i kyrkan. Det känns nästan som att jag är en svikare bland ämbetssyskonen om jag inte själv propagerar för att rösta på en partipolitiskt obunden nomineringsgrupp, så som POSK, Frimodig kyrka (in your dreams) eller Öppen kyrka. Men ärligt talat tycker jag inte att det är så upprörande att det finns grupper som bär riksdagspartiernas namn. Och jag tycker att det är en minimal skillnad mellan att ställa upp som "Centerpartiet" (alltså partiet rätt och slätt) eller "Vänstern i Svenska kyrkan" (alltså att markera att det här är inte samma som partiet, men ändå nästan) - bortsett från den grundläggande ideologin då :-)

Jag tänker så här. Om en grupp socialdemokrater med ett kyrkligt intresse sluter sig samman och vill vara med och påverka Svenska kyrkan och fatta kyrkopolitiska beslut utifrån ett socialdemokratiskt synsätt så är det helt ok. Men jag ogillar skarpt när t ex just socialdemokraterna går ut inför kyrkovalet och säger att nu tar vi första steget till ett regeringsskifte. För kyrkovalet och riksdagsvalet hör inte ihop. Är ni med på skillnaden? Jag har heller inget emot att en sådan här grupp, exempelvis Miljöpartister i Svenska kyrkan, tar fram ett nationellt kyrkopolitiskt program, som en övergripande presentation av vad man vill verka för. Men då förväntar jag mig att de miljöpartister som ställer upp i det lokala valet inte bara anammar detta program för att det står partiets namn längst upp på pappret, utan att man också förmår transformera ner de övergripande formuleringarna till vad de konkret betyder i den enskilda församlingen.

Ofta sägs det att människorna på de partipolitiskt obundna listorna är mer kyrkliga än de som finns på de övriga listorna, och därför ska man rösta på de obundna. De som går i kyrkan ska bestämma. Det låter ju klokt. Men det är i sig inte ett skäl att rata nomineringsgrupper med sin grund i partipolitiken. För det finns ju faktiskt många på de listorna som har ett kyrkligt engagemang. Däremot borde nog dessa grupper arbeta mer med att profilera sin kyrkopolitik. Att ha ett program som bara består av vackra värderingar räcker inte. Vad vill ni med kyrkan? Jag tycker det är intressant att jämföra socialdemokraternas kyrkovalsfilm med den film som SSU har gjort. Jag tror visserligen inte att Jesus var sosse, men man har i alla fall försökt vaska fram en kyrkopolitik på biblisk grund, och de som väljer att rösta på S får en uppfattning om hur man vill styra kyrkan. Lägg märke till att varken Gud eller Jesus nämns i moderpartiets film.

Jag graderar inte eller värderar människors tro. Men jag anser att de som ska ha ansvar för församlingens ekonomi, verksamhet, personal och framför allt ansvara för gudstjänst, mission, diakoni och undervisning - bör ha någon form av engagemang i församlingen. Det är väl knappast för mycket begärt. På många håll runtom i vårt land är det inte så, och det tycker jag är mycket märkligt.
Detta handlar inte om att det bara ska vara en "elitkyrka" eller en "prästkyrka". Men någon slags grundläggande kunskap, erfarenhet och engagemang bör man ha. Annars blir det förr eller senare konflikter.

Vi vet hur det brukar bli med missnöjespartier och enfrågepartier i riksdagsvalet. Visst, det är relativt enkelt att få röster. Men sedan ställs man inför verkligheten, inför alla stora svåra frågor man inte är insatt i. Och det håller inte i längden. På samma sätt är det på många håll i Svenska kyrkan. I det lokala kyrkovalet poppar det upp missnöjesgrupper som är emot vad tidigare förtroendevalda gjort. Det kan handla om fastigheter, organisation, personalfrågor, gudstjänstformer osv. Ofta har dessa grupper inte svårt att få röster och komma in i fullmäktige, bl a på grund av det låga deltagandet i kyrkovalet. Men där ställs de inför verkligheten. Budgeten är ansträngd, kyrkoordningen sätter sina ramar för organisationen och så vidare. Vad har man att komma med då?

Tänk om jag skulle försöka bli ordförande, eller över huvudtaget styrelseledamot i ÅFF. (Ja, det är verkligen en rent hypotetisk tanke, men ändå.) Då hade jag knappast vunnit några röster på att inför medlemmarna säga: "Jag vet ingenting om fotboll. Men jag vill bestämma var publiken ska stå, jag vill ta ansvar för ekonomin och bestämma vilka investeringar vi ska göra med föreningens pengar. Och jag tycker det är väldigt viktigt att vi använder runda bollar." Låter det otroligt? Ja, visst gör det. Men faktum är att detta är vad jag hörde häromdagen, bortsett från att det handlade om kyrkovalet.

Det är bra med många olika grupper att välja på men man ska kunna ta hela ansvaret som förtroendevald. Det räcker inte med att tycka.

måndag 2 september 2013

Små saker som kan göra skillnad

Skolstartstid är högsäsong för blanketter som ska fyllas i. Lika kul varje gång... Nej, idag var det inte kul alls. Jag vill inte påstå att jag blev arg eller ens upprörd. Snarare matt och besviken. För jag tycker att vi sedan länge borde ha övergett formulär där det frågas efter barnets mamma och pappa. (Alltid mamman först, dessutom.)

Vi som tillhör den stora hetero-majoriteten blir knappast störda av att det står vårdnadshavare eller målsman,  men för den minoritet som alltid får kämpa emot normerna gör det skillnad. Varje gång de får ett sådant här papper i handen blir det en påminnelse om att de inte riktigt passar in.

Det finns många områden och situationer där det är svårare att bryta ner de invanda tankemönstren men här är det så oerhört enkelt att vara inkluderande. Jag tycker det borde vara lag på att myndigheter och organisationer ska använda könsneutrala ord i sådana här sammanhang. Och, lag eller inte, alla behöver vi vara vaksamma på hur vi uttrycker oss. Det handlar inte om att sätta dit någon som gör fel. Det handlar om att öka medvetenheten så att vi tillsammans bygger ett mer öppet samhälle där alla kan känna sig lika mycket värda.

söndag 1 september 2013

Att göra det bästa av situationen

Fyra Ullaredskassar med kläder och några andra kassar med leksaker. Allt går till Hjärta till hjärta på torsdag. Kanske kan mina barns leksaker hamna i en annan familj där pengarna inte räcker till att köpa nytt, nytt, nytt. Eller hos någon som faktiskt hellre handlar begagnat, för skapelsens skull. Och pengarna kan göra skillnad för andra barn. Det rättfärdigar inte vårt handlande, men det lindrar det dåliga samvetet.