Den Gud jag tror på

Åtvids församling är under det här kyrkoåret remissförsamling i arbetet med förslag på en ny kyrkohandbok, vilket ger oss möjlighet att prova nya ordningar, ord och toner, böner och texter i våra gudstjänster. Det väcker i sin tur samtal om vad de olika momenten egentligen står för, vad vi menar och vill med våra gudstjänster och mycket mer. En av mina favoriter i det vi provar är den här lovsången som så rakt och enkelt, med ett språk som känns som mitt eget, beskriver den Gud jag tror på.

Äran, äran tillhör Gud,

vår skapare, frälsare, hjälpare.

Du som håller universum i din hand,

som har skapat jord och himmel, hav och land,

alla människor och djur och vår natur,

vi sjunger gloria, gloria, gloria, äran är din!

Gloria, gloria, gloria, äran är din!

Du som levde på vår jord och blev vår vän,

dog på korset och blev levande igen,

det du gjorde, det du sa är viktigt än.

Vi sjunger gloria, gloria, gloria, äran är din!

Gloria, gloria, gloria, äran är din!

 

Du som bor i mig i varje andetag,

fyller mig med mod och kraft när jag är svag,

talar till mig med en röst jag kan förstå.

Vi sjunger gloria, gloria, gloria, äran är din!

Gloria, gloria, gloria, äran är din!

Nätets fula fiskar

Diskussionen om näthat mot kvinnor drog igång på riktigt härom veckan efter att Uppdrag granskning tagit upp ämnet. (Näthat, förresten, undrar vilket år det ordet etablerades?) Jag såg inte programmet själv men ingen kan väl ha undgått debatten som följt, och det är kring den jag nu funderar.

Det är jättebra att man uppmärksammar den här företeelsen, framför allt då det ger viktiga signaler till de tjejer/kvinnor/tanter i olika åldrar som blir utsatta. Det är också bra om det kan bidra till att man i någon större utsträckning än idag kan komma åt förövarna. Men det jag har lite svårt för är när man i vissa sammanhang målar upp näthatet mot kvinnor som ett alldeles speciellt, unikt och isolerat fenomen.

Näthat mot kvinnor är summan av två otrevliga faktorer - dels så kallat näthat, dels übertaskig kvinnosyn. När jag skriver så kallat näthat, menar jag att det är ett hat, eller snarare ett förakt, som förstärks av uttrycksmedlet. Det är inget speciellt förakt som är skilt från annat förakt. Om du föraktar kvinnor i det dagliga livet så finns förutsättningarna att du uttrycker detta förakt på ett grövre och hårdare sätt i skydd av tangentbordets anonymitet. Problemet är inte nätet, problemet är föraktet.

Jag tror att många näthatare uttrycker sitt hat mot flera grupper. Det kan gälla kvinnor, homosexuella, muslimer, romer, politiker, journalister med flera. Precis som klottrare på sin tid skrev av sig sitt tonårsförakt mot många olika grupper. (Finns det riktiga klottare längre? Man når ju ut till många fler på nätet och riskerar inte att bli haffad av skolvaktmästaren.) Vi har också insändarskribenterna. Varje lokaltidning har sina "troll", en signatur som ständigt och jämt utgjuter sig över sina hang-ups såsom kissande grannkatter eller dåligt rondelluppförande. Grejen med internet är att det går så mycket snabbare och man får direkt feedback som triggar igång en spiral av grövre och grövre trakasserier.

Vad jag vill komma till är att näthatet mot kvinnor beror på kombinationen av möjligheten till snabbt uttryckta åsikter där de vanliga spärrarna inte hinner slå till, samt förakt mot en grupp människor, i det här fallet kvinnor. Men i sig är det inte annorlunda mot exempelvis rasistiska eller homofobiska uttryck och trakasserier på nätet. Nu invänder en del och säger att hatet mot kvinnor är ju så mycket grövre. Då vill jag kontra med att den kassa kvinnosynen och sexismen innehåller så mycket mer av makt och kontroll, än vad rasism och homofobi gör. Att hota med våldtäkt och att steka någons bröst är en logisk följd av hur man ser på kvinnor. Föraktet, hatet och förföljelser mot andra grupper tar sig andra uttryck som inte bygger lika mycket på makt och kontroll.

Så vad ska vi göra? Jag tror på ett tvåfrontskrig. Dels måste vi arbeta med värderingar i vardagslivet. För om sexism, rasism och homofobi, för att nämna näthatets tre stora områden, inte finns då kommer det inte heller att uttryckas på nätet - så enkelt är det. Dels måste vi reagera och protestera och ange moteld när vi springer på de här företeelserna på nätet. Vi behöver bemöta fördomar med fakta. Göra livet riktigt surt för hatarna. Polisanmäla det som går att anmäla. Säga ifrån. Inte fega ur.

Personligen har jag sett hur hatet och föraktet flödar på en del "kristna" bloggar. Ganska ofta vet man vem som skriver vad. Men ändå tiger man. Den som anmäler förlöjligas och blir offer för ytterligare hat. Men jag tror att det är en strid vi måste ta. Yttrandefriheteten innebär inte bara rättigheter utan också skyldigheter.

Om kunskap på gott och ont

Detta inlägg vänder sig i första hand till alla mina vänner, eller snarare bekanta,  som liksom jag har barn med diabetes.

Vill man veta att man bär på anlag för en allvarlig sjukdom? Frågan ställs vi inför ibland, och vi kan ha olika tankar kring det, säkert beroende på egna erfarenheter och vilken sjukdom det gäller. Men frågan skruvas ytterligare ett varv när det gäller ens barn: Vill du veta om ditt barn löper risk att få en allvarlig sjukdom? Den frågan fick vi när vår äldsta som var nyfödd. Fast frågan formulerades: Vill ni vara med i en forskningsstudie kring typ 1-diabetes? Vi svarade ganska snabbt ja. Den information vi fick från början var att man tittade på de prov som togs från navelsträngen vid födseln för att se om sonen överhuvudtaget hade de genetiska förutsättningarna att få diabetes. Om dessa inte fanns var vi inte aktuella för studien. Men sonen "kvalade in" och kom med i PRODIA-studien som handlade om mjölksyrebakteriers betydelse för typ 1. Det vi fick veta var att bara för att han hade vissa förutsättningar att få sjukdomen kunde man inte säga när eller om det skulle ske. Och det fanns inget vi kunde göra varken för att förhindra/fördröja eller påskynda ett eventuellt insjuknande. Det enda vi kunde göra var att vara uppmärksamma på tidiga symptom. Och med detta levde vi.

När studien avslutats efter två år fortsatte vi att gå på provtagningar ungefär en gång om året. För varje gång fick vi veta att risken var lite större. Jag kan idag inte säga vad man grundade detta på för vid den tiden var min kunskap om sjukdomen alltför dålig för att förstå den information jag fick. Och det spelade inte så stor roll för mig. Varje gång blev vi nedslagna men livet gick ju vidare och sonen var fortfarande frisk. Vi kunde bara hoppas att insjuknandet skulle dröja. Och vi kunde hoppas och vänta på vaccinet. Varje gång vi träffade läkaren fick vi veta att det snart skulle komma och att sonen stod först i kön för att prova. Men så en gång var det tvärtom: Nej, vaccinet blev inte godkänt. Då rasade världen lite...

Så kom dagen i november 2011 när vi var inne på provtagning. Jag vet inte vilket prov det var som avgjorde saken men läkaren sa att vi behövde ta några blodsockerprover hemma före och efter måltiderna för att se hur värdena låg till. Och i det ögonblicket insåg jag (för jag var ensam med sonen på sjukhuset den gången), att nu går det inte längre. Vi fick lära oss att ta stick i fingret, och jag bad om en bok eller något som jag kunde läsa för sonen för att han skulle kunna förstå. Så försedda med blodsockermätare och boken om Den lilla diabetigern åkte vi hem.

Det behövdes inte många stick innan det stod klart att det inte stod rätt till. Så en måndag morgon fick jag ringa till sjukhuset och rapportera och fick höra orden: Då måste vi nog säga att det är så att han har diabetes. På onsdagen anmälde vi oss på diabetesavdelningen kl 8 och därefter började vår blodsocker-resa.

Så ser vår historia ut och ibland får jag frågan om det inte var jobbigt att gå och veta att sjukdomen låg på lur. Visst var det tungt ibland. Men när jag ser på skillnaden för oss och andra familjer där barnen injuknat utan förvarning, vill jag inte byta. Vår son började behandla sin diabetes innan han hade några egentliga symptom. Vi var förberedda, vi hade läst på om sjukdomen, vi hade börjat förklara för honom vad det handlade om. Han var inte allvarligt sjuk, han behövde inte dropp vid debuten, hans värden var inte urusla. Allt gick väldigt lugnt och odramatiskt till.

Det som är intressant för oss är att trots att han inte hade några klassiska symptom märkte vi när vi blev utskrivna från sjukhuset att det hade skett något med honom efter bara några dagars behandling. Vi hade nu en sexåring som hoppade, skuttade och sprallade. Det hade vi aldrig sett förut. Han hade ingen ork. Idag, efter drygt ett år, är det som att han inte bara fått ny energi, han har också återhämtat allt han hade gått miste om under sina första år. Idag har vi en glad och livlig kille med glimten i ögat. Det är underbart att se. Detta gör att jag, och jag tror även vårdpersonalen, funderar på om diagnoskriterierna kanske borde ändras. Om behandlingen kan göra så stor skillnad, eller snarare, om frånvaron av behandling gör så stor skillnad på livskvalitén så kanske man borde börja behandla tidigare. Men detta kräver ju att barn screenas, följs upp och kan få behandling tidigt, innan sjukdomen brutit ut på riktigt.

Diabetesscreening av alla barn diskuteras, men oftast i samband med diskussioner kring ett vaccin. Det vill säga, när (för mig handlar det om "när" och inte "om") man hittat ett diabetesvaccin, så kan man screena alla barn och vaccinera dem som riskerar diabetes. Detta handlar ju om att man blir bättre och bättre på att hitta de markörer som visar vilka som löper risk att drabbas av sjukdomen.

Med de erfarenheter vi har i min familj skulle jag önska att man screenade även innan vaccinet är klart och godkänt. För då kan fler av oss få hjälp innan barnen blir jättesjuka. Då kan fler se hur trötta och håglösa barn plötsligt blir spralliga och pladdriga. Visst är det en kostnad, men vad kostar det inte att låta barnen bli allvarligt sjuka innan de får hjälp?

Nu är min fråga till alla er andra diabetesföräldrar. Skulle ni ha velat veta i förväg att ert barn var i riskzonen?

När bilder överröstar orden - mera om jämställdhet

Jodå, det verkar som att Linköpings stift fortfarande har ambitionen att bli det mest jämställda stiftet i Sverige. På stiftets hemsida kan man läsa mer om det. Då blir det ju något märkligt när man kommer till den första av årets präst- och diakonfortbildningar och gång på gång på gång ställs inför denna bild.

 



 

 

En kvinna som kryper ihop som en hund vid fötterna på två män (som enligt bibeltexten låg till bords). Jag vet en del om ikonernas språk, det är inte det jag ifrågasätter. Och jag är inte intresserad av att censurera bibeltexter (som en av de ansvariga för kursen antydde). Men jag ifrågasätter starkt valet av meditationsbild, och sättet den användes på då den väldigt kraftigt exponerades för oss deltagare.

 

Några av oss diskuterade detta med planeringsgruppen. Jag ska inte här redogöra för hur det samtalet blev, då jag inte är ute efter att hänga ut någon eller några kollegor. Poängen är att detta är ett nästan löjligt övertydligt exempel på det jag skrev i bloggen häromdagen. Hur man talar och talar om jämställdhet, men helt oreflekterat massproducerar en sådan här bild, och inte heller vill förstå att den står ivägen för budskapet för många av oss.



Vad jag förstår har man tänkt använda bilden på samma sätt på alla vårens fortbildningar. Jag undrar om det står fast eller om det finns en vilja att lyssna på de kvinnor och män som reagerat.

Skridskoprinsessan

Jag hatade dem. Minns dem med fasa. Friluftsdagarna när vi skulle åka skridskor. Jag frös, hade ont i fötterna och lyckades jämt få varm choklad i hela väskan. Så när jag växte ur de sista vita skridskorna med konståkningstaggar för sådär 25 år sedan var skridskoåkning ett avslutat kapitel i mitt liv. Tills idag.

Egentligen började det redan förra året när S gick i förskoleklassen och skulle åka skridskor på gympan. Han hatade det. Han frös. Han hade ont i fötterna. Och han försäkrade han aldrig skulle kunna lära sig åka skridskor i hela sitt liv. Men eftersom skridskoåkning är en stor del av idrottslektionerna här i Åtvidaberg, så förstod vi att vi tvungna att åka lite på fritiden med barnen. Så vi köpte skridskor och hjälmar till resten av familjen. Maken hade dock redan ett par, men inte heller han har åkt i modern tid. Åtminstone inte på de 16 år vi har känt varandra. Emellertid blev det ingen skridskoåkning förra året. Kanske var tiden inte mogen...

I onsdags hade S friluftsdag. Med skridskoåkning. Vi befarade att få hem ett litet åskmoln som hatade hela världen efter detta plågeri. Men istället fick vi hem en solstråle som gång på gång sa: Kan vi åka skridskor på lördag? Klart vi kan. Klart vi ska. När det barnet önskar att gå ut frivilligt och dessutom vill ägna sig åt fysisk aktivitet gäller det att passa på.

Så i morse packades hela utrustningen. En sista blodsockerkoll på S innan avfärd visade 27.2. Skit också. I med en extra dos insulin, packa dextro och frukt och sedan iväg så vi skulle hinna hem till lunch. Spontana infall finns det inte utrymme för i en diabetsfamilj. Väl framme var hela bandyplan tom. Yes, tänkte jag. Proffsen åkte väl på Bysjön. Jag skulle få förnedra mig utan publik. Vi började snöra på tortyrredskapen. Maken först, sedan barnen och sist jag. Då kom det första stora problemet. Hur kommer man ut på isen? Nå jag stapplade mig fram så långt jag hade något att hålla mig i och gjorde sedan det enda raka. Jag ropade på maken så han fick dra mig ut på isen. Jägarns vad halt det var! Min spontana reaktion var: Detta funkar inte. Jag kryper av isen och ger upp. Men skam den som ger sig. Långsamt kände jag hur det gick bättre. Det var ju kul! Det gjorde precis lika ont i fötterna som för 25 år sedan. Men det var kul ändå. Jag fick upp farten, jag kunde stanna och svänga. Solen sken i ansiktet. Barnen var glada. Livet när det är som bäst. Det kom fler skridskoåkare. Små barn som tog sig fram med en häpnadsväckande hastighet. Min gamla konfirmand som är en riktig bandytalang. Han åkte också snabbt... Men vem bryr sig?

Sedan testade jag hjälmen. Den höll. Skallen hade troligtvis inte hållit för en sådan smäll. Men himlen var väldigt blå och fin ovanför mig. S kom med en liten målbur som jag kunde resa mig emot. Sen körde vi igen. S har blivit jätteduktig. J åkte omkring och höll i ett mål och ramlade med flit. Maken testade sin hjälm. Alla var glada. Sen åkte vi hem.

Nu sitter jag här och har ont och befarar det värsta inför morgondagen. Ett blåmärke på armbågen är den enda synliga skadan. Men värken i axlar och nacke efter att ha spänt mig för att hålla balansen är enorm, och lär vara outhärdlig imorgon. Ryggen mår inte heller bra. Men vad gör det? Jag har redan förvarnat barnen om att de får ge oss frukost på sängen imorgon för vi lär inte kunna resa oss. Men så kom jag på att jag jobbar imorgon. Kan jag få låna en kräkla, eller kanske en bandyklubba att stödja mig på i processionen?