söndag 31 oktober 2010

Tips till Janne Josefsson

Jag är mycket väl medveten om att jag ibland kan engagera mig alldeles väldigt i mycket, mycket små saker. Men jag gör det sällan på allvar utan kan samtidigt se humorn i det hela. Det roliga är att min man är likadan, och honom skrattar jag ofta åt. Som nu på morgonen. Yngste sonen sitter och tittar på Bamse, när maken plötsligt går igång som sjutton.

”Den där Krösus Sork, honom skulle man skicka Janne Josefsson på. Han begår ju hur många brott som helst men får ändå gå fri. Han borde låsas in.”

Jag försökte stillsamt säga att det bara är Krösus underhuggare som åker in, de som faktiskt utför själva kupperna. Men det hjälpte inte, utan han fortsatte.

”Stämpling till brott är också straffbart. Hur länge ska det här få hålla på, det har ju varit likadant i alla år. I varenda tidning och film ställer den där sorken till det. Och Bamse som ska vara så himla politiskt korrekt…”

Min man, min alldeles egna superhjälte, alltid beredd att ta strid…

lördag 30 oktober 2010

Mammas nya leksak

Igår tog jag med barnen på äventyr. Vi åkte med tåget in till Linköping. Tänk att något så litet kan bli så stort. En bussresa, en tågresa, det kan bli världens grej för dem. Jag önskar att jag kunde göra mer sånt för och med mina små älsklingar.

I Linköping blev vi hämtade av maken/pappan och sen åkte vi till diverse affärer. Det är så himla skönt att vi kan göra lite såna saker med barnen nu, utan att behöva ha med en arsenal av specialutrustning. Barnen skötte sig förhållandevis bra, även om det krävdes lite mutor, som besök i leksaksaffären och liknande.

Efter leksaksaffären åkte vi til Netonnet och inhandlade min något försenade födelsedagspresent, en ny telefon av modellen Sony Ericsson Xperia x8



Den kom ju inte ut på marknaden förrän i början av oktober och sedan dess har vi inte haft möjlighet att åka iväg, men nu äntligen var det dags. Så idag har jag ägnat en del tid åt att försöka förstå mig på apparaten. Det blir nog bra.

Äventyret igår avslutades med McDonaldsbesök innan det var dags att åka hem och stoppa de små filurerna i säng. En mysig eftermiddag och kväll tillsammans med familjen blev det.

fredag 29 oktober 2010

Boktips för trotsiga treåringar





Det var länge sedan det kom något barnboktips här på bloggen så nu är det dags. Idag vill jag tipsa om Snurran, världens kaxigaste katt-tjej. Snurran har mycket bestämda åsikter om vad hon vill äta, ha på sig och ta med sig till dagis. Känns det igen? För oss föräldrar som har ständiga diskussioner om just sådana här saker kan det vara oerhört befriande att läsa de här böckerna. I vår familj hävdar de yngre individerna att det ska vara antingen ketchup eller lingonsylt på precis allting. Gränsen för mig går när de vill ha ketchup på gröten, men då finns det ju alltid kanel... Har man haft de här diskussionerna tillräckligt många gånger inser man att man får välja sina krig och att det kanske inte är katastrof om barnen går till dagis med en tröja och ett par byxor som inte går ihop. Inget tar på krafterna som strider på morgonen.

Det finns säkert föräldrar som på ett väldigt pedagogiskt sätt använder böckerna om Snurran för att få sina barn att förstå hur galet det är att bara äta ketchup. Men för min del är det handlar det mer om att bara få skratta åt eländet. Och dessutom slutar ju alltid böckerna med att Snurran får som hon vill. Precis som här hemma alltså...

Men det är inte bara berättelsen och bilderna som är roliga utan även själva språket. Snurran använder sig ofta av ord och uttryck som: Punkt slut. Typiskt. Absolut. Så det så. Även detta kan man ju känna igen. Så här kan det låta när Snurran berättar:

Varje kväll efter maten tittar hela familjen på teve. Jag måste sitta bäst i soffan för annars kan jag inte trycka bra på fjärrkontrollen. Och jag måste sträcka på mina långa ben. Faktiskt. För de växer hela tiden. Jag byter gärna kanal åt familjen om dom ber snällt. Annars byter jag inte. Och då får dom skylla sig själva.
Ur Snurran och fjärrkontrollen



Böckerna är skrivna av Eva Bergström med illustrationer av Annika Samuelsson.

söndag 24 oktober 2010

Latest Version of the Truth

En grå och regning söndageftermiddag. Jag är hemma mellan två mässor och det är en sån där dag då det är svårt att ta sig för något vettigt. Det är grått både inne och ute. Ett sjukt barn har hållit oss vakna i natt, så tröttheten gör inte det hela bättre.

Jag vet att de finns de som väntar på att jag ska svara, reagera, eller slå tillbaka mot saker som skrivs i vissa bloggar nu, och som även kommenteras på annat håll. Men jag har ingen lust. Det är andra som hanterar frågan nu, jag har egentligen aldrig haft makt över den. Och tvärtemot vad en del tycks tro, så önskar jag innerligt en lösning som är konstruktiv och som känns bra för alla inblandade.

Ändå finns det så mycket jag skulle vilja kommentera. Faktafel och beskyllningar åt olika håll. Men det leder ingen vart. Alla har sin bestämda åsikt klar. Vad vi än skriver så blir det bara the Latest Version of the Truth, för att hänvisa till ett album av Mustasch.

Så jag släpper det.

Idag är det FN-dagen. Borde vi inte uppmärksamma den dagen mer? Kan vi överhuvudtaget tänka oss en värld i fred? Är det en fullkomlig utopi? Fattigdom, svält, krig och miljökatastrofer, allt hör ihop. Är det för stort för oss att greppa, ger vi upp på förhand?

I år sammanfaller FN-dagen med den 21:a söndagen efter trefaldighet, söndagen med temat Samhällsansvar. Vad har vi för ansvar för vårt samhälle och för vår värld? Hur förvaltar vi det? WWJD - What would Jesus do? WCYD - What can you do?

En bön på FN-dagen får avsluta dagens dystra och något uppgivna bloggande:

Barmhärtige Fader och människornas vän, vi ber dig,
ge oss hunger efter rättvisa och kärlek,
efter fred och frihet.

Sänd din Ande, förnya vår jord.

Låt inte hoppet dö hos dem som kämpar för en bättre värld,
även om de inte märker att deras verk har framgång.

Låt varje gemenskap av människor som tror på dig
bli fröet till en gemenskap utan gränser.

Må din helige Ande bli vårt ljus så att vi förstår,
vår glädje så att vi kan tjäna,
vår eld så att vi kan älska,
vårt tålamod så att vi kan hoppas,
genom Jesus Kristus vår Herre.
Amen


(Ur bönboken Visa oss vägen)

tisdag 19 oktober 2010

Guds rike tillhör... ja, vem då?

Saxat från en bloggkommentar:
"Ingen som förespråkar homosexuellt leverna ska ärva Guds rike - det är vad skriften lär !"

Nej, men vad bra! Då vet vi vad som gäller. Inte bara de otäcka bögarna är utestängda från paradiset utan även vi som hävdar deras rätt att leva som de människor de är skapade till. Vad skönt. Jag står nog hellre utanför Guds rike tillsammans med mina homosexuella vänner än sitter där inne med kristna som har den människosynen.

Läs gärna mer på vännen Gregorius blogg. Jag delar de flesta av hans åsikter även om jag inte skulle använda hans ordval eller uttryckssätt som ibland är, hur ska jag säga, lite starka...

måndag 18 oktober 2010

Underjordiska under

Detta handlar inte om undret i Chile, gruvarbetarna som mirakulöst överlevde och blev räddade efter gruvolyckan, trots att inläggets titel skulle kunna ge sådana associationer. Nej istället är detta endast ett vittnesbörd om vad som hänt i vår källare. För det är smått mirakulöst.

Trogna bloggläsare kommer ihåg Fulbloggens första inlägg, Källaren som Gud glömde. Nu har befrielsens ljus trängt in i de mörkaste hörn och en total förvandling har skett. Det är möjligt att den som för första gången upplever vår källare så som den ser ut idag, tycker att det är stökigt där. Men för oss som vet hur det såg ut är det annorlunda.

Ett besök av en ihärdig mor, ett par vändor till soptippen, ett par vändor till Hjärta till hjärta, en frysbox skänkt till vännen O, lite möbler skänkta till den lokala second hand-butiken Gåvan, samt slutligen lite struktur och organisation på resterande prylar har lett till det här resultatet.


Jublande förnimmer vi, undrens tid är ej förbi...

Jag tycker nog att jag har rätt att känna mig lite stolt. Att sedan tapeterna är hopplöst 70-talsaktiga, att fondtapeten får en att tänka på Stig-Helmer Olsson, och att mattan är bedrövlig, det kan man leva med. Det är ju faktiskt bara en källare. Men det som krävs nu är stenhård disciplin för att inte börja lägga på hög igen...

fredag 15 oktober 2010

Tankar dagen efter

Så blev det alltså som jag hoppades. Martin Modéus vann biskopsvalet i Linköpings stift. Det som är extra glädjande är att siffrorna var så tydliga och att han fick ett så stort stöd, sjuttio procent av rösterna. Han vann i samtliga kontrakt utom ett, där han och Mikael Mogren fick exakt lika många röster. Det måste kännas skönt att veta att man har förtroende i hela stiftet.

Däremot är det sorgligt att valdeltagandet låg under 90%. Elektorerna har ju ersättare, till skillnad från präster och diakoner. Men trots att det fanns så många anmälda ersättare, var det vissa församlingar som saknade fullt antal röstande. Hur har man då förvaltat sitt ansvar, det förtroende man fått att delta i biskopsvalet. En präst eller diakon som är förhindrad har ingen ersättare, men min personliga åsikt är att det ska mycket till för att utebli. Sjukdom, akut sjuka barn och andra oförutsedda händelser är naturligtvis skäl att inte komma. Men det är ynkligt att bara låta bli att rösta. Och det är rent ut sagt bedrövligt att lägga in begravningar en sådan här dag. Hur tänker den kyrkoherde som gör det schemat? Hur tänker den komminister som accepterar att ta en begravning då? Jag kan verkligen inte förstå det. Eller församlingen där man höll anställningsintervjuer just denna förmiddag. Skandal.

Om man nu inte kan tänka sig någon av de två kandidaterna så tycker jag att man ska gå dit och rösta blankt. Om det är många blanka röster är det trots allt en signal till den som blir vald att man inte har fullt förtroende. Men att inte rösta alls är att ställa sig utanför hela systemet. Tycker jag. Och det får jag tycka här på min blogg.

För övrigt rymde gårdagen ett mycket gott samtal på eftermiddagen, som jag hoppas ska leda till förändringar. Ibland känns ju vissa situationer alldeles hopplösa, som att man totalt kört fast, men äntligen kändes det i det här sammanhanget som att det öppnades vägar framåt. Skönt att kunna känna så.

På kvällen var det kyrkofullmäktige i församlingen, och jag gläds åt att de förtroendevalda nu tog sitt ansvar för budgeten, och med sina beslut gör sitt bästa för att vi ska kunna fortsätta med verksamhet och gudstjänster i ungefär samma utsträckning som idag, och förhoppningsvis kunna behålla alla medarbetare.

torsdag 14 oktober 2010

Detta är dagen

Detta är dagen då vi väljer ny biskop i Linköpings stift. I eftermiddag vet vi om Martin Linds efterträdare heter Mikael Mogren eller Martin Modéus.

Vem som än vinner kommer vi att få en ung biskop. Yngst av dem är Mogren och hans ålder har använts som argument både för och emot honom, men jag tycker att det kan kvitta då Modéus inte är många år äldre. Det finns de som är oroliga för att vi ska få dras med samma biskop i 20-25 år. Få biskopar ”håller” så länge, och det är nog inte önskvärt heller även om det är en bra biskop, men jag tror inte att vi behöver vara rädda. Jag ser istället deras låga ålder som en möjlighet att på sikt förändra synen på biskopsrollen, så att det blir mer accepterat att kliva av när man känner att man gjort sitt, när man känner att man vill göra något annat. Skandaler och hälsoskäl ska inte behövas för att man ska lämna biskopsstolen innan man nått pensionsåldern. Så fram för fler unga, nyfikna biskopar som har visioner, som inte är ”färdiga” utan fortfarande vill förändras.

Själv hoppas jag att även nästa biskop heter Martin. Jag tror att han är den som bäst kan leva upp till det som jag tänker att en biskop ska vara och göra. Men det handlar som sagt bara om vad jag tror. Vi är många som tycker att vi har för lite att gå på i valet. Vi hade önskat en vassare hearing, och vi hade gärna sett en andra hearing med de två kvarvarande kandidaterna. Nu blev det inte så utan vi får gå på den information vi har. De flesta röstar väl på den av kandidaterna de känner sedan tidigare. Men ingen kan veta hur ens vän verkligen blir som biskop. Vi kan bara tro och anta, och utifrån det lägger jag min röst på Martin Módeus.

Mycket verkar också handla om bilden av biskopsrollen och biskopsuppgiften. Det har blivit en diskussion som förenklat handlar om vi ska ha en utåtvänd biskop som engagerar sig i samhällsfrågor och internationella frågor, eller en biskop som engagerar sig mest i den egna organisationen, i kyrkans inre angelägenheter. Som sagt en mycket grov förenkling, men det är så diskussionerna har varit. Jag tror inte att någon av dessa kandidater bara står för det ena perspektivet. Men om jag skulle vara tvungen att välja en väg så anser jag att biskopens viktigaste uppgift just nu är att vara en ledare för stift och församlingar, som kan inspirera och ge oss mod i de tuffa tider vi lever i nu.

Vilken biskop vi än får så kommer det att bli jättespännande. Med stor förväntan kan vi möta framtiden. Må Gud ge vår nya biskop styrka, visdom och uthållighet i sitt uppdrag.

söndag 10 oktober 2010

Dagens citat. Om fart


"Har man bara fart så ordnar sig resten"
Kråkan

Att leva med barn innebär att ha tillgång till en outsinlig källa till visdom, inte bara genom de klokheter som barnen själva kläcker ur sig vid de mest oväntade tillfällen, utan också genom de barnprogram, sagor, skivor och annat som barnen konsumerar. Mamma Mu och Kråkan är en av mina favoriter, och på senare tid har skivan "Kråkradion" gått varm här hemma. Och därifrån kommer ovanstående citat. Har man bara fart så ordnar sig resten.

Jag är själv världsmästare på att vända och vrida på allting i det oändliga, att älta och förbereda så att ingenting kan gå fel. Jag försöker förutse alla tänk om, då kanske, och i så fall kan det hända... Jag tränar verkligen på att bara göra saker, kasta mig in i det, för har man bara fart så ordnar sig ofta resten, man löser eventuella problem allt eftersom de dyker upp.

Visst har vi alla någon i bekantskapskretsen som skulle må bra av att tänka efter före, att inte bara kasta sig in i nya projekt utan att ha reflektera över om det alls är möjligt att genomföra, eller kanske ens önskvärt att genomföra. Men det är inte riktigt där Kråkan är. Och det är definitivt ingen risk att jag någonsin kommer att bli sådan.

När det gäller Kråkan tror jag att det handlar om självförtroende. Han har ett orubbligt självförtroende. Han kan allt! Och då är det ju bara att sätta fart. Sen ordnar sig resten.

Tankar på tacksägelsedagens kväll

Idag på tacksägelsedagen var det fullt drag i kyrkan. Fullt på många sätt, det var nästan så att jag, mamma och sönerna fick leta efter en plats. Flickkören sjöng högt och tydligt, och jag tycker det är härligt att man kan sjunga "Tack Gud för big bang, halleluja!" Jag är dessutom grymt imponerad av att de kunde alla dessa långa texter. När slutar man att lära sig texter utantill?

De flesta av barnen på förskolan var där tillsammans med sina familjer, så många barn i alla åldrar samsades med "de gamla vanliga" gudstjänstfirarna, ett par sorgehus och ett stort gäng konfirmander. Livat och härligt, en jättefin mässa med en bra och fiffig predikan, som jag tror nådde fram till både stora och små. Samtidigt kommer känslan att så här skulle vi inte orka ha de varje söndag vilket i och för sig inte heller kommer att hända och om det gör det så är det ett kärt problem som vi löser då. Men trots allt.

Varje söndag är barnen välkomna i vår mässa, de får höras, synas och vara delaktiga, och för de barn som vill erbjuder vi en samling i sakristian under en del av mässan. Men de fyra-fem gånger om året då vi särskilt bjuder in barnen i vår verksamhet, då är det inte så. Jo barnen är såklart välkomna, men alla ska vara med i kyrkan hela tiden. Jag tycker att det är så konstigt. För vi måste väl ha som målsättning att de här familjerna ska vilja fira gudstjänst ibland även när det inte är stort pådrag. Och då vore ju detta ett gyllene tillfälle att få uppleva hur en "vanlig" mässa fungerar. Det positiva är att vi numera följer vår vanliga ordning alla söndagar, vi har alltså inte en särskild agenda när förskolan, miniorer och barnkör är med. Men nackdelen är att många familjer då anser att det är ordningen det är fel på, att man inte kan gå till kyrkan med barnen för det blir för långt. Men det blir det ju inte om en del av barnen går ut en stund och får ett tilltal som passar dem och så kan vi vuxna få lyssna till en predikan som passar oss.

Ja jag vet inte hur man ska lösa det. I arbetslaget har vi nog olika tankar kring frågan, och jag är säkert naiv och förenklar det hela. Men jag kan verkligen längta efter att vi skulle vara fler familjer med barn som möttes i kyrkan på söndagarna, och jag undrar ibland om vi på bästa sätt tar hand om de familjer vi möter i olika sammanhang.

Well, detta får vi fortsätta arbeta med. Nu ska jag avsluta dagen i tacksamhet över:
min familj
mitt fantastiska arbete
mina vänner
mitt hem som blivit mycket trivsammare under veckan som gått

och för att vännen O var här och hämtade vår gamla frysbox i kväll. Hoppas den kommer till användning!
Tjohej

lördag 9 oktober 2010

Extreme Home Makeover etapp 1

Ja, då har vi klarat av den första etappen i vår Extreme Home Makeover a k a Projektet. Den här veckan har min mamma varit på besök och tillsammans har vi angripit källaren (den som Gud glömde, som trogna bloggläsare vet). Nu har vi kastat, packat till second hand och organiserat om så plötsligt hittade vi ett golv i källaren! I morgon kommer förhoppningsvis en vän och hämtar den gamla frysboxen som stått oanvänd i ett par år, och nästa måndag kommer folk från den lokala secondhand affären och hämtar lite gamla möbler.

I torsdags var vi på tippen med ett enormt lass skräp, och idag hyrde vi ett släp och körde bort en säng, ett torkskåp, en bäddsoffa, två baden baden-stolar och en solsäng. Med mera.

Igår kom en målare hit och kollade på gillestugan (fyra nyanser av brunt) och gästrummet som ska bli den yngre tonåringens rum, där tapeterna med klös ska bytas ut. I mitten av november ska nog undret ske som kommer förvandla gillestugan till det trevliga rum det faktiskt skulle kunna vara. (Som en ren bonus kom också Sven, Sveriges trevligaste fönsterputsare hit igår, så jag har alldeles rena och fina fönster. Det har jag inte haft på ett par år. I love Rut)

Äldste sonen har fått ett skrivbord och en leksakshylla, och det rum som ska bli yngste sonens har förberetts för hans flytt, som dock kommer att dröja tills efter måleriprojektet är avklarat.

I måndags lämnade jag en massa prylar på Hjärta till hjärta och nu på måndag blir det ytterligare en tur dit.

Så här långt in i Projektet kan jag konstatera att det gått bättre och lättare än vad jag trodde och att det varit fantastiskt kul att se resultat av vad man gör. Nu är jag så ivrig att få resten klart så jag får behärska mig för allt kan inte ske på en gång. Men när det blir klart kommer vi att ha fått ett helt annat hem, med en relativt liten insats. Det handlar snarare om dominoeffekten - att flytta ner en tonåring en våning, flytta lilleman till tonåringens rum, och få en läshörna till mig i vardagsrummet, där leksakerna tidigare förvarats. Vi är ännu inte där, men snart.

Jag kan också konstatera att det kanske är tur trots allt, fast jag har hävdat motsatsen, att vi inte har någon återvinningsanläggning mer centralt i Åtvidaberg, för om vi haft det hade jag nog slängt lite för mycket saker. När jag är på det här humöret är jag livsfarlig, jag vräker ner allting i kassar och kör till återvinningen.

Nu ska jag sätta mig i den än så länge bruna gillestugan och äta en hembakt äppelmuffins och bara vara nöjd med veckans insats! Godafton.

onsdag 6 oktober 2010

Nakenchock i stiftsbladet

Jag undrar hur många läsare jag får på den rubriken... Men så här var det i alla fall.

Jag kom hem här ikväll, småtrött efter att haft konfirmander och sedan varit på gymmet. Gick in i köket där ljuset var lite halvskumt, och bläddrade igenom dagens post. Lyfte bort den översta tidningen och fann så detta:



Det tog en liten stund innan jag fattade att det var ett reklamblad från Lindex som låg ovanpå stiftsbladet. Med mina trötta ögon och i det svaga ljuset, förstod jag det först inte. Den där känslan när det bara snurrar i huvudet och man försöker få ihop det man ser, och få någon mening i det, är alltid lika förvirrande.

Roligast var att fem minuter senare hördes världens skratt ifrån köket. Då kom min mor och gjorde samma upptäckt.

Man får ta vara på de små glädjeämnen man stöter på i vardagen. Nu ska jag gå och läsa stiftsbladet. Tjohej!

tisdag 5 oktober 2010

När dagstidning blir kvällstidning

Idag är det många som bloggar och skriver på facebook om biskop Eva Brunnes predikan i Storkyrkan, och om Sverigedemokraternas uttåg från denna gudstjänst. Intressant är att se hur det går en skiljelinje mellan mina facebookvänner, mellan de som tycker att Brunne var modig och tydlig och allt sånt där, och de som tycker att hon var ute och seglade och till och med behandlade SD illa. (Något förenklat) Detta är intressant att se då denna skiljelinje också verkar gå mellan människor av olika teologisk tradition. Själv har jag inte någon åsikt i frågan, jag har ännu inte läst predikan i sin helhet. Jag är mest förundrad över att man har denna gudstjänst i samband med riksdagens öppnande överhuvudtaget. Är inte det lite konstigt?

Nåväl jag ska istället skriva om en sak som jag noterat allt mer de senaste åren, och som i vår egen dagstidning blivit tydligt ett par gånger på bara några dagar. Det handlar om hur dagstidningar, och "seriösa" nyhetsprogram på TV kommer allt närmre kvällstidningsjournalistiken, ja ibland närmar de sig till och med skvallertidningarna.

Förr i tiden (nu låter det som om jag var minst 75 år) då räckte det att skriva att en människa omkommit i trafiken, blivit ihjälskjuten, drunknat eller vad det nu handlar om. Kanske visade man en bild på bilvraket/en sönderskjuten fönsterruta/en tom båt. Idag ska det absolut finnas med en bild där man ser kroppen ligga under en gul landstingsfilt. Eller som häromdagen när man hittade kvinnan som varit försvunnen i fem år. Det räckte inte att skriva att man hittat henne i en gödselstack. Man var också tvungen att visa en bild på hur kroppen i en sk liksäck förs in i bårbilen. Vad tillför en sådan bild? Jag kan inte förstå varför man alls behöver dessa bilder. Artiklarna och tv-inslagen kan väl illustreras på andra sätt? Hur känns det för anhöriga att se dessa bilder? Eller är jag överkänslig.

Idag var det dags igen, med närgångna bilder på sörjande människor, tagna under en begravning, då både den avlidne och dennes familj är "kändisar". Troligtvis har familjen godkänt att media var där. Men jag förstår inte nyhetsvärdet i att se ett barn stå vid sin morfars kista och gråta. Man kan väl ta bilder under griftetalet och andra delar av gudstjänsten och låta det enskilda avskedstagandet vara just enskilt, något som händer just då, i stunden.

Det handlar inte om att jag inte tål att se det svåra och jobbiga i livet, utan mer om att vara väldigt försiktig med vad man utsätter redan sårbara människor för. Men jag är väl gammalmodig, som vanligt. Nu ska jag läsa vidare vad som skrivs om händelsen i Storkyrkan.

En liten tanke hänger sig kvar. Vad är värst, att ett gäng kostymprydda pojkar reser sig och går ut från en gudstjänst, eller att två präster reser sig och med buller och bång går ut i protest mot sin biskops välsignelse? Ja, det kan man fundera över.

måndag 4 oktober 2010

Miraklet på IKEA

Idag är det en stor dag i mitt liv. På ett väldigt banalt vis, ytligt sett, men det står ändå för något större. Det stora är att jag hade med mig båda barnen på IKEA, jag fick köpt det jag skulle ha, fick varken panik eller vredesutbrott och barnen var också på gott humör hela tiden. Det, mina kära vänner, är nog så nära ett mirakel jag kommit på länge.

Nu var det inte något allmänt drällande utan jag visste ganska väl vad jag skulle ha, så det var ingen lång stund vi var där, men ändå. Någonstans anar jag ljuset i tunneln. Jag som till och med i det längsta undviker att ha med barnen i mataffären för att det är så jobbigt har liksom helt trängt undan alla tankar på att kunna göra den här typen av utflykter. Jag är så glad och stolt över dem att de var så duktiga. Säkert kommer det bli totalkaos nästa gång vi försöker, och jag får överge vagnen full med prylar och själv gråtande släpa ut två skrikande ungar till bilen, men so what. Vi klarade det idag och vi kommer att klara det igen!

På måndag ska vi utmana oss själva nästa gång. Då ska det inhandlas vinterskor, mössor och vantar. Tjohej! Det är bara roligt hela tiden.

lördag 2 oktober 2010

Ängel med flottig keps

I morgon är det den helige Mikaels dag, änglarnas dag. En dag som handlar om kampen mot universums ondska, kampen mellan änglar, drakar och demoner, kampen mot ondskan innanför grannens stängda dörr, kampen mot ondskan i form av sparkar och slag i ett dunkelt hörn av skolgården.

I Bibeln är änglarnas stående hälsning: Var inte rädd! Dessa ord kan direkt kopplas till kampen mot ondskan, då så mycket av världens ondska bottnar i rädsla och osäkerhet.

Jag tror på änglar. Jag tror att det finns himmelska varelser som på ett för mig obegripligt sätt rör sig genom dimensionerna och finns här mitt ibland oss fast vi vanligtvis inte ser dem.

Men jag tror också att vi kan vara änglar i betydelsen Guds budbärare, utan att vi vet om det. Och att vi kan få besök av änglar utan att förstå det. Åtminstone inte med en gång.

En av mina absoluta favoriter bland alla änglaberättelser handlar om detta.
Det kom en ängel och räddade Lill-Nisse från den stora svarta hunden. Han var fet och gråklädd. Han hade flottig keps och fimp i mungipan. Ängeln tog Lill-Nisse i handen och följde honom hem. Lill-Nisse visste inte att det var en ängel. Ängeln visste det inte heller.

Berättelsen har jag tagit ur Bönboken tradition och liv, men kommer tydligen från en bok som heter Herdaminnen och barnasinnen av Britt G Hallqvist.

Ondskans ansikten är många, och ibland döljer de sig bakom vackra masker. Men vi har alla en uppgift att tillsammans med änglarna bekämpa och begränsa den ondska vi möter, och vara ljus som lyser av hopp i en stundtals mörk värld.
Och står du för rättfärdighet mot övervåld och lögner,
var viss att med dig är långt fler än de som dig förföljer.
Då strider du för änglars sak. Det är Guds änglars dag i dag.
Det brinner ljus i mörkret.

Sv Ps 483:2

fredag 1 oktober 2010

Dagens Winnerbäck

"Livet är en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg."
ur Fröken Svår


Ja, visst är det så. Livet kan vara hur bra som helst, bara man navigerar rätt, hittar sin väg och inte går på alltför många minor, trampar på alltför många taggar. För en del av oss är det svårare än för andra att passa in, att inte trampa snett, att inte trampa på någons tår eller bli trampade på själva.

Men när man hittar rätt och kommer in i rytmen, då kan man dansa hela natten